Det handgjordas själ

– Haha. Jag har en gammal bok från 1950-talet, »Den stora hjälpredan«, där är listan oändlig. Det är kötthanddukar, fiskhanddukar, glashanddukar, toaletthanddukar, torkhanddukar och så där fortsätter det… Så det beror på vem du frågar.

Men till vävhandboken som jag och Amica Sundström gjorde 2021 utgick vi från det här lilla torpet. Tänk dig att du stiger in i hallen. Den är dragig så det behövs ett draperi mot ytterdörren. Det vävde jag i en korskypert med varp- och inslagseffekt, inspirerad av Östgötadräll. Jag ville ha fin kvalitet och bra fall. Ull och lin. Sen tog jag rum för rum, med hallmatta, gardiner, rullgardiner, köksmatta, kuddfodral … Till farmors gamla duxsoffa från 1960-talet vävde jag 20 meter sofftyg med Gripsholmsrutor. Torpet ligger ju ändå ganska nära Gripsholm och jag tyckte att det skulle vara fint med stora rutor mot de handmålade romberna på väggen. Sen blev det kökshanddukar av olika slag, linnebadlakan, örngott, sjalar – det är bra i ett kallt hus! – och så handknöt jag två sängmattor i flossa. Ja, jag vävde i princip allt – men inte pläden. Den hann jag inte med. Vi hade bara augusti till mars på oss. Det var hemskt. Jag fick kronisk inflammation i händernas senskidor på kuppen.

När jag ringde dig för att prata om de här vävarna frågade du om vi inte kunde prata om att leva med handgjort istället. Och det vill jag jättegärna! För jag tänker ofta på att handgjorda saker påverkar mig, men också på att det är svårt att sätta ord på den upplevelsen. Så, vad gör det med dig att leva med handgjort?

– På sätt och vis handlar det om lyx och omsorg i vardagen, tror jag. Om det är välgjorda föremål har personen bakom varit närvarande när de gjordes och lagt ner omsorg i arbetet. Det är som att det känns. Som en hälsning från en annan människa. Sakerna är liksom laddade med både ansträngning, arbete, kunskap, närvaro, fokus och tid.

Och faktum är ju också, att om man till exempel väver något som en specifik person ska ha, då tänker man ju på den personen under tiden, inte alltid medvetet, men av bara farten. Och den människan kommer i sin tur att påminnas om mig när den använder det jag gjort. Det är fint. Sakerna leder liksom både till tankar och känslor. Så om jag ger bort något som jag själv gjort, gör jag det delvis för min egen skull. För att förbli närvarande i någons liv.

Jag håller med. När jag använder saker som vänner har gjort, då är de personerna med mig på något vis. När jag använder keramik som jag själv gjort, är den tid jag lagt ner och de tankar jag tänkt under tiden liksom inkapslad i sakerna. Och så går jag i efterhand och funderar över vad jag lyckats med och vad jag kan göra bättre nästa gång. Jag förhåller mig liksom fortsatt aktivt till de föremålen på ett sätt som jag inte gör till köpta, fabriksgjorda.

– Jag tänker att vi som gör bruksföremål är tränade på att reflektera över hur saker är att använda. Man funderar över konsekvensen av olika materialkombinationer, över hur något känns att bära, hur en kopp ligger i handen, hur en matta känns att gå på.

Och så analyserar vi även andras saker…

– Ja, det handgjorda bär ju ofta spår av görandet. Och ju mer man kan, desto mer kan man läsa in. Det skärper nyfikenheten. Jag har en orientalisk matta hemma till exempel, den har en liten midja. När jag tittar på den brukar jag tänka »har de bytt vävare här eller har det hänt något annat?« Mattan bär på en större berättelse liksom. Det händer ju alltid saker under arbetets gång. Ta en av de sjalar som jag vävde till boken. Egentligen skulle den ha blivit större. Men jag fick ett telefonsamtal medan jag vävde och hamnade i gräl. Efteråt funkade det inte att väva. Så jag klippte ner väven.

Den brittiska antropologen Tim Ingold har beskrivit handgjorda föremål som »levd erfarenhet«. Det gillar jag! Att sakerna liksom är laddade med en annan människas beslut, kropp, tid – och bär spår av det.

– Ja, de innehåller hantverkets alla tusentals små beslut och avvägningar som görs i stunden. Det skiljer de sakerna från det mesta som är fabrikstillverkat, där samma och noga uträknade villkor helst ska gälla hela tiden.

Har du hört uttrycken »workmanship of risk« och »workmanship of certainty«? De beskriver precis det där. Det är slöjdaren och arkitekten David Pye som försökt sätta ord på skillnaden mellan hand- och fabriksgjort och han betonar alla småjusteringar och anpassningar som behöver göras vid hantverksmässig tillverkning. Leran kanske är lite stummare än vanligt en viss dag, homogen ull har kanske inte gått att få tag på, ens dagsform är dålig… Därför, påpekar han, skiljer sig det handgjorda lite åt från gång till gång.

»Workmanship of certainty« däremot, syftar på produktion som förutsätter förutsägbarhet. Som i fabriken. Där är allt planerat och standardiserat in i minsta detalj så att resultaten ska bli desamma varje gång.

Det är lite spännande att tänka på slöjd och hantverk som »workmanship of risk«. Ju högre risk – det brukar ju börshajar alltid säga – desto större chans till stora vinster. Men också större risk för platt fall.

– Ja, i vissa lägen är handen mer avancerad än maskiner, även om maskinen oftast kan göra stora kvantiteter snabbare än en människa. Jag tänker på när jag jobbade med ett möbeltyg till industrin för ett tag sen och hade med mig handvävda prover för att visa vad jag ville åstadkomma. De var vävda med olika färger i inslaget och jag hade tvinnat ihop tre olika nyanser på ett speciellt sätt… Det visade sig vara omöjligt att göra maskinellt.

En annan gång, också det nyligen, skulle jag industritillverka tuftade mattor till en utställning som jag ska ha i Japan i oktober. Då var producenten bekymrad över att det kanske inte fanns tillräckligt mycket av en viss färg och att ett nytt färgbad skulle riskera att ge aningen annan nyans. Men jag tänkte bara »Yes! Skitbra! Låt det vara så!« För sådana nyansskillnader blir som spår av något som hänt. Och det är ju det man vill åt! Den där lilla, nästan osynliga förskjutningen som gör att man reagerar, att man känner en närvaro. Det kan faktiskt räcka med en mikroskopisk oregelbundenhet. Ibland kan det maskinella bli för perfekt. Deppigt perfekt. Då riskerar det där som gör att man känner något att försvinna. Och vad är då poängen?

Jag vägrar att kompromissa bort hantverket, så det gäller att vässa argumenten!

Jag brukar ibland tänka att vinprovarna är de enda hantverksexperter som lyckats prata om sitt områdes olika sinnliga kvaliteter på ett sätt som fått genomslag. Även om de flesta av oss aldrig kommer känna det som de känner, så förstår vi att här finns en massa dimensioner att upptäcka om vi bara drillar våra sinnen och lär oss mer. Varför lyckas inte hantverksvärlden att förmedla samma sak?

– Ja, man kan verkligen fundera över varför det efter tusentals år av vävning inte finns ett språk som på djupet beskriver kvaliteter, material och strukturer. Det är jätteintressant. Det är som att språket inte räcker till. Och då är det lätt att ta till tekniska begrepp istället. Som när man diskuterar ullfibrer till exempel, då pratar man ofta om micron, alltså ullstrånas mätbara grovlek, när vi kanske egentligen vill komma åt något annat, sinnligare. Ja, vinprovarna har uppfunnit ett språk som gör att folk förstår att det finns något eftersträvansvärt i deras hantverk. Men jag tror också att bruksföremål lätt hamnar i skymundan bakom de där lite lyxigare produkterna, som vin. Vardagens föremål tas liksom bara för givet.

Hur upplever du att andra människor reagerar på det som du vävt?

– Eftersom jag ofta väver ganska tunt så har många svårt att förstå att det ens går. De tror att sådana kvaliteter är maskinvävda. Och det handlar ju om brist på kunskap. Men de reagerar också med nyfikenhet och någon form av, ja, vördnad, skulle jag säga.

Hur tänker du nu, ett par år senare, om de mattor, gardiner, möbeltyger och handdukar som du vävde till boken och torpet?

– Att det får vara de här grejerna nu. Att jag kommer leva med dem. Jag har ju också sett till att undvika trendiga stilar och färger, för att de inte ska kännas daterade så snabbt. Möjligen kompletterar jag med något ytterligare, kanske en trasmatta till. Och om jag plötsligt skulle börja tänka att den där pläden, till exempel, den ser tråkig ut, då vet jag ju samtidigt att den är handvävd av min vän Lena Hammarlund som också handspunnit garnet av allmogeull från Värmlandsfår. Det laddar den där pläden, det ger den extra tyngd!