»Kreativiteten är det enda vi har kvar«

Just nu ligger flera projekt på bänken. En stol i alm med karvad sits som Unni bygger åt den yngsta av sina två söner. En mönstersågad allmogelampa med blåklockemotiv och en blomställning inspirerad av Karin Larsson, i form av kolonner som bär upp små dekorerade hyllplan, båda sågade med lövsåg, en figursåg med ett mycket tunt blad.
– Jag är rätt verktygsfokuserad och blir lätt besatt av en sorts teknik. Lövsågen var väldigt vanlig för 100 år sedan. Då fanns det specialmagasin som innehöll beskrivningar för lövsågsarbeten, med mönster som man kunde rita av och såga ut. Nu vill jag använda den till allt.

Hon visar små rektangulära intarsiaarbeten med motiv av en macka med ett stekt ägg, ett kyssande par och en kvinna i trosor. Dem skapar hon tillsammans med sambon Andreas Nobel, professor i möbeldesign. De träffades just genom gemensamt intresse för intarsia, när de bytte tips om hur man med färgat lim kan fylla igen sprickor som lätt uppstår vid sågningen. Ur en låda i hyvelbänken tar hon fram en bit rötad björk och en bit valnöt som
har vuxit i Skåne. Och en 300 år gammal alm från Pelarne kyrkogård i Vimmerby där hon växte upp.
– För intarsiaarbeten vill man inte ha radiella tråkiga bitar, utan man vill att det ska hända något.

Hon spänner fast en tunn träbit vågrätt mot bänken, sätter sig nära och sågar sedan lodrätt med lövsågen nära kroppen så hon liksom blir ett med den. Det går i ett rasande tempo. Hon skrattar till när jag frågar om hon alltid arbetar fort.
– Ja, väldigt fort. Jag kan bara jobba när det är dagsljus, för jag har så dålig belysning här. Så jag jagar alltid ljuset. Och så är jag väldigt rastlöst lagd.

Rastlösheten visar sig både i hantverk och i livsval. Ända sedan hon var liten har Unni Strid vetat att hon ska ägna sig åt något praktiskt. Hon trivdes inte alls i grundskolan och hemorten Vimmerby kändes tidigt för liten. Som tonåring flyttade hon till Stockholm och gick folkhögskola istället för gymnasium. Efter att ha ägnat sig åt en massa olika material genom livet; lera, plaster, allt som kan formas, så hittade hon fram till träet. Hon utbildade sig till möbelsnickare, men märkte redan under åren på Malmstensskolan att hon aldrig riktigt blev vän med vare sig maskinerna eller de raka linjer som ofta förväntades. 
– Jag upplevde aldrig att jag kunde manövrera maskinerna tillräckligt bra för att de skulle göra exakt det jag ville. Så jag kompromissade med mina egna idéer för att anpassa mig efter maskinen. Jag vill ha ett kreativt spelrum. Om jag jobbar med handverktyg så är ju jag maskinen. Ta de här lövsågsarbetena till exempel.

Hon plockar fram de sirligt ursågade blåklockeplattorna till lampan.
– Jag hade aldrig kunnat programmera en CNC-fräs till att göra de här formerna. Men om jag sågar för hand så behöver jag bara kunna rita linjen och följa den med min såg. Det gör att jag känner mer frihet och kontroll samtidigt, och jag kan jobba mer intuitivt.

Efter skolan bestämde hon sig för att hålla slöjdandet på hobbynivå och istället jobba pedagogiskt med hantverk. Till vardags är hon slöjdlärare på en högstadieskola och knäcker också sedan flera år extra som museipedagog i Snickerifabriken på Skansen. På fritiden lägger hon ut sin arbetsprocess i små uppskattade filmer på instagram. Över fem tusen följare följer hennes framfart vid hyvelbänken i vardagsrummet och de olika mönster som hon hugger och skär fram. Gemensamt för hennes arbeten är att de ofta är dekorerade. Omsorgsfullt karvade kanter och skurna mönster, helt på tvärs mot den rena inredningsstil som fortfarande råder. Lika besatt som hon är av lövsågen är hon av bildhuggarjärn och karvsnittsknivar.
– Jag gillar att utsmycka och jag är intresserad av historia. Gamla allmogegrejer, sådant som människor har skapat för sig själva. Det är faktiskt konstigt att vi använder dagens avancerande teknik till att göra saker enklare, när vi skulle kunna hitta på jättehäftiga grejer istället.

Inspiration till de dekorativa elementen plockar hon från naturen. Blad och blommor, från en barndom tillbringad utomhus, både ensam och med en naturintresserad familj. När jag ber henne nämna namn tar hon upp den japansk-amerikanske konstnären Isamu Noguchi, för hans förhållningssätt till arbetsprocessen, att föredra handarbete före industrimaskiner, det har bekräftat hennes egen känsla. Hon återkommer också till Karin Larssons estetiska värld, som fastnade i henne efter ett studiebesök på Sundborn.
– Jag blev helt tagen och förälskad i färg och form, att det får vara ett hem som verkligen ser ut som att här bor och lever människor och barn.

Ungefär som hemma hos Unni Strid själv. I tvåan bor hon med man och två barn, lägenheten är färgglad och överallt syns hennes verk. Små hyllor på väggarna, taklampor, ett vitrinskåp, intarsior, en tv-bänk, borstar och penslar. Hyvelbänken har stått i vardagsrummet i ungefär ett år och den ständiga tillgången till den har gjort att både hennes produktion och välbefinnande har ökat. 
– Jag måste ha något för händerna hela tiden. Att få hålla på med de här sakerna gör att jag mår bra, det gör mig lugn. Men det blir ju mycket grejer. Dessutom tycker jag om att göra serier.

Hon tar fram flera penslar som hon bundit med olika saker hon hittat i naturen; vasstrån, risrot och björkris. Soffbordet fylls snabbt av borstar med tagel och gethår.
– Som dessa, jag kan stå och göra en upplaga på tio och så tänker jag att, de här kanske jag kan sälja någonstans. Men så försöker jag inte sälja dem och de blir bara liggande. Jag har alltid en storslagen plan från början. Intarsiorna tänkte jag söka till Liljevalchs vårsalong med, men så gjorde jag ju inte det. Jag har svårt att få saker gjort som jag inte förstår mig på. För då måste jag ta reda på hur och det gör jag inte, så det händer inget.

Samtidigt är det inget hon grämer sig särskilt över. Överskottet med prylar lämnar hon till sin pappa som har en liten försäljningsbod på sin gård i Lönneberga. Det viktigaste är inte att visa upp sig och sälja saker, det är att fortsätta utvecklas och upptäcka nya saker. Därför tar Unni Strid paus från slöjdlärarjobbet i höst och ska läsa grundåret vid Handarbetets vänner i Stockholm. Målet är att lära sig väva.
– Men jag tänker inte att jag överger träet, snarare att jag ska kombinera det med vävandet på något intressant sätt. Jag är verkligen genuint intresserad av hantverk.

När jag frågar hur hon tänker att framtiden ser ut så hoppas hon få sitta på sin kammare och såga och väva, och att alltid få fortsätta arbeta pedagogiskt och dela kunskapen om hantverk, något hon oroar sig för ska försvinna.
– Vår kreativitet är det enda vi har kvar. Det är viktigt att värna om den och få träna sina förmågor i den. Det är svårt om man aldrig har fått öva. Jag tänker på Imperietlåten: »Maskiner som söver när mitt hjärta bultar och blöder, är det något vi behöver?« Jag svarar nej på det.