Skavfräken
equisetum hyemale
– Skavfräken använder vi hela tiden, säger Torbjörn Sundström, träsvarvare som bidragit till att tapetsera väggarna i Svarvarehuset i Wadköping med planscher om det kraftiga vintergröna stråets alla användningsområden. Det är stjälkarnas höga kiselhalt som ger dem deras sträva slippapperskänsla. I gamla tider användes de både till att polera trä, metall och inte minst för att skrubba rent pannor och kastruller.
– Jämför med ettans eller tvåans sandpapper, fortsätter Torbjörn.
En disktvaga eller skäftviska av skavfräken görs genom att binda ihop en bunt strån som klippts till lika längd. Men akta saxen när du klipper – den blir garanterat slö av att skära i skavfräken. Viskan kan du använda som slippapper eller stålull, för att skrubba bort kalk från blomkrukor, sot från kastruller, eller istället för sandpapper på ditt slöjdalster.
Undvik känsliga ytor – det är bra riv i skavfräken.
Kransmossa
hylocomiadelphus triquetrus
– Det var en aha-upplevelse, säger Kajsa Molander, tidigare föreståndare på Upplandsstiftelsens naturskola, om att binda kransar av kransmossa. En jul för ett par år sedan ville hon inspirera lärare att byta ut flirtkulor och piprensare mot mer naturnära pyssel. Hon samlade björnmossa, husmossa, kammossa, kvastmossa, väggmossa och kransmossa:
– Det blev fina kransar av allihop. Men dagen efter hade de flesta torkat och såg väldigt tråkiga ut. Alla utom kransmossan. Den är lika grön och fluffig när den är torr som när den är fuktig. Så efter det tog vi bara den till kransarna – tillsammans med gran-, blåbärs- och lingonris, fönsterlav, nypon och alkottar. Och jag drog slutsatsen att kransmossa heter så just för att den blir så fin i kransar.
Kransmossa finns i hela landet men är vanligast i södra halvan och trivs där blåsippor växer.
Såpnejlika
saponaria officinalis
»Loddrar sig som såpa, renar kläder, borttager flottfläckar och kan brukas til twätt«, står det om såpnejlikan i boken Anwisning till wäxtriket från 1792. Växten känns igen på sina rosa blommor och söta doft i sommarkvällen och tros från början ha förts in till Sverige, just för sina renande egenskaper. Nu växer den sedan länge vilt på platser där den en gång odlades. Det är roten som innehåller mest saponiner – de löddrande ämnen som gör den användbar som både tvättmedel och schampo. Roten skördas i början av hösten, torkas och rivs till pulver. Men för att hålla dig till allemansrätten, eller undvika att skada plantan går det också att utvinna tvålämnen ur blommor, stjälk och blad. Plocka dem en sommarkväll i torrt väder. Häng dem på tork och smula till pulver. Blanda med kokande vatten och sila av. I södra Sverige finns även den vilt växande men fridlysta såpörten som kan användas på samma sätt.
Kardvädd
dipsacus fullonum
– Kardvädd har jag alltid i min trädgård. Den är superbra för den biologiska mångfalden, men den går inte att använda i slöjdsammanhang, säger trädgårdsmästaren och slöjdaren Kaili Maide. Vävarkarda däremot – en snarlik men mer frostkänslig släkting till den inhemska kardvädden odlas än idag i stor skala, främst i södra Europa, just för att de torkade frökapslarna med sina hullingar används i ullberedning. Även i Sverige har de använts sedan urminnes tid och beskrevs 1781 som »övermåttan finna kardor som … naturen allena är i stånd att frambringa«. Kaili Maide som själv odlat dem håller med:
– De är skonsammare än kardor av metall. De reder ut fibrerna utan att någonsin dra av dem.
De kan monteras flera tillsammans på roterande cylindrar hos storskaliga ullberedningsverk. Men den som vill plocka vildväxande kardor i svenska marker kommer alltså att bli besviken. Kardväddens frökapslar är, namnet till trots, alldeles för mjuka för att duga som kardor.