Veva igång!

Jag är som vilken femåring som helst. Jag vill prova om jag kan saker. Och så mår jag bra av att tänka med händerna. Jag tror att många mörker hade kunnat undvikas om människor hittat något kreativt att sitta och pilla med.

Egentligen hade jag nog velat bli finsnickare men jag blev lärare istället och har hållit på med alla möjliga slags hantverk vid sidan om. Farfar hade ett gelbgjuteri och jag har gjort en fem, sex mässingskronor. När jag var femton spelade jag och en kamrat schack med några stenarbetargubbar på Folkets Hus. De pratade om hur man gör flaskskepp. Efteråt gick vi hem och gjorde varsitt.

Arbetet med de här maskinerna drog igång för några år sedan, när jag tillsammans med min morbror besökte hans konstnärskompis i Munka-Ljungby. För att koppla av från måleriet ägnade sig kompisen åt en slags trämekanik som fascinerade mig. Särskilt tekniken med de excentriska trähjulen.

Den här typen av vevbara maskiner har ofta handlat om dansande ballerinor och pickande höns som ska röra sig så mycket som möjligt på ett enda vevtag. Sen återupprepas samma rörelse om och om igen. Det fick mig att tänka på kärleksakten. Och jag visste att det måste hända något kul med maskinerna om jag skulle ge mig på att bygga egna. Jag bestämde mig för att göra ett älskande par.

Den första blev missionären. Den tog hundra timmar att göra, från en enkel skiss via en prototyp i kartong till färdig maskin. Men dessutom tänkte jag i säkert hundra timmar, nästan så det gick hål i huvudet. Maskinen består ju av runt 150 enskilda bitar, som ska ha rätt mått, sitta på rätt ställe och röra sig i samspel med de övriga.

När jag var klar visade jag resultatet för min fru, mina vuxna barn och några vänner. De skrattade och tyckte att jag hade byggt en fin grej. Men en bekant undrade varför mannen nödvändigtvis behövde ligga överst. Det var då jag började tänka på vad jag egentligen ville ha sagt. Jag tycker ju att människors frihet att göra som de vill begränsas allt mer, även när handlingarna inte skadar andra. Människor ska få vara som de vill – och med vem de vill – men världen är full av pekpinnar, även bortom det sexuella. Så länge man inte trampar på någon annan är sexualiteten livets glädje. Det ville jag visa.

Så nästa gång blev det två tjejer. Och nu har jag gjort femton stycken i åtta varianter, män och kvinnor i olika konstellationer. Ibland är de tre.

Och, nej, det här är inte enbart ett resultat av gubbsjuka. Det är ju roligare att göra ett statement så här, än att skriva en insändare.

Virket är furuspill från ett snickeri i närheten. Andra använder det till kaminved. Jag köper en låda och ser vad jag kan få ut av bitarna. Sedan behöver jag rundstav i olika dimensioner också.

Jag börjar med en enkel skiss och gör en testrigg för att hitta olika placeringar. Numera begriper jag vilka rörelser som är möjliga att få till. Men det behövs väldigt många borrhuvuden för att nå dit eftersom det ibland måste bli rätt på tiondels millimetrar. Delarna är så små att jag har fått bygga hjälpmedel till verkstadsmaskinerna, sådana som håller fast träbitarna och ger precision. Har man tio fingrar på morgonen vill man ju ha det på kvällen med. Bandsågen är en lömsk jäkel. Men jag använder olika handverktyg också, som knivar, filar, sylar, japansågar, skjutmått, pincetter… Det låter som en inköpslista på Clas Ohlson. Dessutom slipar jag med sandpapper. Jag gillar det monotona. Att sitta och ljuga lite för mig själv och lyssna på musik på Spotify. Men även om jag använder möbeltorrt virke händer det att träet torkar lite till under arbetets gång och drar ihop sig. Det kan få mekaniken att låsa sig, trots att den funkat perfekt innan. Då brukar jag hämta lite bivax från våra kupor och smörja upp den. Sen rullar det på perfekt igen.«