Ledare

Väntan

30 mars 2020

När jag slår igen dörren till keramikverkstaden en kväll drabbas jag plötsligt av att jag, i all vardaglighet, just varit med om något för vår tid märkvärdigt: Jag har frivilligt ägnat mig åt en sysselsättning som inbegriper väntan.

Idag är stora delar av omvärlden onådig mot ineffektiva tidsglapp. De bekämpas maniskt. Allt ska göras nu. Eller igår. Omedelbar behovstillfredsställelse är mottot för dagen.

Men leran tar varken hänsyn till mig eller samtiden. Den bara är.

Från drejskivan har jag just lyft av kroppen till en tekanna, som är mjuk och sladdrig. Och eftersom jag inte kan jobba vidare med en dallrig och instabil kruka, måste jag vänta på att den stadgat sig, hårdnat en aning och börjat kännas som svalt läder under handen. Så det finns inget mer för mig att göra på ett par timmar. Dörren får slå igen.

Men – och det här är det märkvärdiga – väntan är ingen tidstjuv. Den är inte en gnagande irritation för att bussen aldrig kommer, en kö i affären som bara växer eller en dator som segar i starten.

Den är bara nästa, konstruktiva steg vidare.

Det här numret handlar om tid. Kanske var det därför jag började tänka på den väntan som slöjden är så rik på, alla dessa mellanrum av ofyllda minuter, dessa hack i den explosionsartat framstörtande tiden. Slöjdare kan vara hur stressade de vill, men arbetet går inte mycket fortare för det. För att kunna bråkas, måste linet först rötas färdigt. Tallstocken som är tänkt att bli spån till en Hedaredskorg, ska ligga månadsvis i spat. Och näver kan enbart skördas när timmen är slagen och saven pulserar tillräckligt ymnigt under barken för att björkarna ska släppa den från sig med en saftig smäll. Det brukar vara några futtiga veckor runt midsommar. Sen sluter sig tidsfönstret igen. Till nästa år.

Väntan är vår arvedel. Tråget jag högg på en kurs i höstas, fick ligga i månader på balkongen för att det inte skulle torka för fort och spricka när det kom in i rumsvärmen.

Och de erfarenheterna är urgamla. Tänk på »förr i tiden«, när en farfar högg ett par rejäla hack i en ung björkstam för att hans barnbarn, så småningom, skulle kunna skörda ett extremstarkt ämne till yxskaft, som bildats där björken läkt sitt sår med vresiga, sega fibrer. Farfar visste att bida sin tid. Han kände väntans poänger.

Idag – visade en avhandling för några år sedan – förknippas ordet väntan främst med stress, frustration och tidspress. En telefonkö är oändlig, en mobil saknar plötsligt täckning, något dröjer och drar ut på tiden.

Men i slöjden lever också en annan sida av väntan, en ljus.
Istället för att representera brist, syftar ordet framåt, mot något gott som väntar.

Välkommen till ett nummer om tid!

Malin Vessby, chefredaktör

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy