Vägen till frihet

Johan Fock var en slarver, på bygden beskriven som »mycket enfaldig, dock ej vansinnig«, och han försummade gården Lilla Gisslaved till den grad att Metta lyckades få honom satt under förmynderskap. Men var det nog för att ha ihjäl honom? Och varför skulle hon ha skickat två av sina egna barn i döden?

Metta Focks öde har svepts in i lager på lager av mytisk väv och det är svårt att skilja det som hänt på riktigt, från det som bara hänt i böcker och visor. Men en sak vet man säkert: Under den första häktningstiden i Jönköping korsstygnsbroderade Metta Fock en klagoskrift och ett överklagande till konungen. I brist på papper och penna växte den fram i rasande fart på en duk av tuskaftat linne. Hon hävdar sig vara oskyldig och skräder inte orden kring vad hon anser vara en oförlåtlig försyndelse från häradshövdingen Jörg Arcenius: »Lagens svärd är i edor hand en bövelsyxa.«

Och texten kom att leva vidare som ett unikt tidsdokument långt efter det att hon mötte sin död på Fägremo avrättningsplats i Västergötland.

Metta Focks öde är i många hänseenden ett stycke unik kvinnohistoria. Hon är till exempel den enda kvinna som hållits fängslad på Karlstens fästning.

Men i sin roll som bråkig brodös är hon långt ifrån ensam. Hennes broderi ingår i en berättelse om kvinnors begränsade yttrandefrihet genom historien. Att penna och papper är ett farligt vapen är den största anledningen till att kvinnor ofta nekats att lära sig läsa och skriva, eller helt enkelt nekats medel att göra det med. Metta Fock försökte istället hävda sin rätt att säga sin åsikt genom det medel som alltid stått kvinnan till buds: Hantverket.

Båda är förtvivlade. Båda söker en utväg.

Ashburnham, England, 1830. En ung kvinna kämpar mot impulsen att ta sitt liv. Hon heter Elizabeth Parker. Livet har hittills behandlat henne hårt. Som trettonåring lämnar hon sin alltför barnrika familj för att söka lyckan på egen hand. Det är början på en resa från arbetsgivare till arbetsgivare, den ena värre än den andra. Skuldkänslor över att ha lämnat sina föräldrar plågar henne svårt. Djupt nere i depressionens slukhål gör Elizabeth ett sista försök att motstå djävulens lockrop – hon sätter sig och broderar en själens bekännelse, en bön, ett klagorop: »Eftersom jag inte kan skriva nedtecknar jag detta lika enkelt och fritt som talade jag med en människa vars förtrolighet och ömhet jag helt kan lita på och som jag vet kommer att fördraga all min svaghet…«

Elizabeth Parkers märkduk finns idag på Victoria and Albert Museum i London. Det kunde hon antagligen inte föreställa sig när hon broderade den maniska skriften, rad efter rad av ångest och självförebråelser med silke rött som hjärteblod. Slutet är lika tvärt som brutalt: »Med skam erkänner jag att jag återvände till dig O Gud eftersom jag inte hade någon annanstans att gå. Hur kan en sådan ånger som min vara uppriktig Vad ska det bli av min själ.«

Metta Focks och Elizabeth Parkers broderier skiljer sig åt på flera punkter. Metta söker nåd från lagen, Elizabeth från Gud. Metta klandrar andra, Elizabeth sig själv. Mettas broderi är en rättsinlaga, Elizabeths ett dagboksblad. Men de har också mycket gemensamt. Båda är förtvivlade. Båda söker en utväg. Båda väljer de att brodera, eftersom det är det enda uttrycksmedel de har som kvinnor, fångar och fridstörare.

Den upproriska kraft som funnits i kvinnors hantverk genom tiderna har uppmärksammats allt oftare de senaste decennierna. Feministiska rörelser har grävt i hantverksarkiven och kunnat visa på kvinnor som inte nöjt sig med att använda sin hantverksskicklighet till dekoration och praktiska ting, utan som använt sitt kunnande till att ta sig ur en passiv kvinnoroll. Traditionen förvaltas idag i den rörelse som på engelska kallas för »craftivism«, en sammanslagning av »craft« och »activism«, hantverk och aktivism.

Men även om det i grunden är en feministisk rörelse, kommer inspirationen inte bara från kvinnor. Just eftersom hantverk, och kanske då framförallt en sådan frökensyssla som broderi, setts som harmlöst, har det också använts som vapen av män som befunnit sig i trängda situationer.

Fånglägret Dössel-Warburg, Tyskland, 1941. Den brittiske majoren Alexis Casdagli har suttit sex månader i tyskt fångläger, utan kontakt med omvärlden. Maten är knapp och atmosfären hård, men värst av allt är tristessen. En dag får han en bit kanvasduk av en medfånge. Casdagli, som har grundläggande sömnadskunskaper, knycker lite tråd från en annan medfånges trasiga pullover och skrider till verket. Resultatet blir en bisarr bonad i korsstygn, dekorerad med svastikor och tyska riksvapen samt en neutral text om upphovsmannens identitet: »Detta arbete utfördes av major A.T. Casdagli No. 3311 under hans fångenskap på Dössel-Warburg Tyskland.«

De tyska fångvaktarna blir förtjusta och hänger bonaden på väggen. När Casdagli äntligen blir fri 1945 har den prytt väggarna i fyra olika fångläger. Vad ingen vakt ser är att den till synes tyskvänliga bonaden egentligen är precis det motsatta. Den dekorativa bården av prickar och streck som ramar in broderiet är inte slumpmässigt komponerad: det är morsemeddelanden som lyder ”Fuck Hitler” och ”God Save the Queen”.

Under sina totalt fyra år i fångenskap gjorde Casdagli fler motståndsbroderier – bland annat broderade han en grafisk karta över sin cell, med en brittisk flagga i ett hörn, dold under en flärp med texten »öppna inte« på tyska. När fångvaktarna ändå öppnade flärpen och påpekade att flaggan var förbjuden, ryckte han bara på axlarna och sa: »Det är ni som visar upp den, inte jag«.

Att använda hantverk som motståndshandling och vittnesbörd var en god taktik för någon som Casdagli, som ansåg att det var varje krigsfånges uppgift att motarbeta fienden även om man bara kunde göra det med små medel. Vem misstänker en man som sysslar med en sådan harmlös kvinnosyssla?

Casdagli broderade dock inte bara för kung och fosterland. Han skickade också brev i korsstygn till sin hustru och son: »Det är 1581 dagar sedan jag senast såg dig men det kommer inte dröja länge nu. Kommer du ihåg när jag trillade ner i brunnen? Ta han om Mamma tills jag kommer hem igen.«

Till skillnad från Metta Fock hade Casdagli tillgång till både papper och penna. Varför broderade han då sina brev? Kanske var det för att känna sig närmre sina nära och kära, förlänga den där stunden av brevskrivande när det känns som att man talar direkt till den man skriver till. Kanske var det också för att skapa något som skulle bestå – ett brev är så skört, ett broderi är slitstarkt. Eller kanske var det för att han helt enkelt var tvungen att brodera för att inte bli galen. Sonen Tony, själv en aktiv handarbetare, berättar om sin far i en intervju med tidningen the Guardian 2011:
– Efter kriget brukade han säga att Röda Korset räddade hans liv, men att korsstygnsbroderiet räddade hans förstånd.«

Elizabeth Parker, den suicidala brodösen, upplevde nog något liknande. Nyligen gjorde en amerikansk historiker efterforskningar kring hennes identitet och fortsatta öde. Hon tog aldrig sitt liv, trots allt. Istället blev hon lärare i hembyn Ashburnham, där hon levde tillsammans med sin systerdotter fram till sin död vid 76 års ålder.

Boden, september 2014. 76-åriga Birgit Engström har precis varit ute med grannens hund när jag ringer. Jag vill prata om hennes broderier, och om hennes far, Fingal Larsson. Han var en av de människor som under kalla krigets kommunistskräck blev anklagad och dömd för spioneri. Trots att det med åren kommit fram övertygande bevis för att i princip alla, däribland Birgits far, som dömdes i det som kallas »Enbomaffären« med största sannolikhet var oskyldiga, har ingen fått upprättelse. För Birgit, som bara var tolv år då livet vändes upp och ner, var händelserna i barndomen länge ett trauma som hon inte orkade prata om.

Men fem gardinlängder från Jysk och 375 000 korsstygn skulle komma att förändra den saken. Efter att hennes sambo länge tjatat om att hon borde skriva om allt som hänt, bestämde hon sig för att försöka brodera det ur sig. Med en gardin hoprullad som en pergamentrulle i knät satte hon igång.
– Och plötsligt tog rullen slut! Så då fick jag börja med en till, och så höll det på. Jag tänkte från början att jag var tvungen att ha något manus, men det gick inte många stygn innan jag avvek från det. Så då lät jag det bara komma, fritt från hjärtat, allt jag tänkte. Till slut så hade det blivit fem stycken gardiner, och då tänkte jag att nu får det vara nog. Så jag inväntade svaret på den sista resningsansökan jag och min bror lämnat in till Högsta domstolen, och det blev ju ett nej, och så broderade jag det som det allra sista.

De fem gardinlängderna var Birgits sätt att bearbeta det rättsövergrepp som begåtts mot familjen. När hon slutligen fått formulera sin egen historia blev den lättare att leva med, och möjlig att prata om. Det blev också startskottet för den musikteaterföreställning om Enbomaffären som gått för fulla hus i Boden de två senaste somrarna. Det var när journalisten Tomas Bresky, som länge varit engagerad i de drabbade familjernas kamp för upprättelse, fick se Birgits broderier som han bestämde sig för att skriva ett libretto utifrån flickan Birgits perspektiv. Och gardinerna, de var självklart med i scenografin.
– Det var mäktigt, det var det. Och vet du, den här föreställningen har gett många människor klarhet i vad som hände. Så på sätt och vis känns det som att vi har blivit rentvådda nu. Trots att Högsta domstolen sa nej.

Som en broderitråd löper budskapet från Metta Fock in i vår egen tid. Kanske är det möjligt att brodera sig fri, att göra skillnad med så enkla medel som nål och tråd.