»Herregud vad dyrt!«
Jag står på en konsthantverksbutik och lyssnar på en besökare som just vänt på en handgjord kopp och sett att den kostar 300 kronor. Det är en mugg som först drejats, svarvats av, fått ett specialtillverkat öra, har torkats i ett par dagar, bränts i tio timmar, svalnat, glaserats och bränts igen. Varje moment kräver specialkunskap, och varje steg kan gå fel. Det är en prislapp som ska täcka kommissionen till butiken, moms, materialkostnad, verktyg, hyra av arbetslokal, ugnens elräkning, det ena med det andra.
Till keramikern i slutänden blir oftast försvinnande lite kvar.
»Herregud vad dyrt!«
Hur många gånger har inte den rutinerade tjuvlyssnare som är jag, tänkt att nu måste jag gå fram och förklara att, nej, den där muggen är inte dyr, även om det så klart handlar om mycket pengar. Att vi helt enkelt vant oss vid att jämföra prislappen på lokaltillverkat och handgjort med en riklig tillgång på galet billiga massproducerade bruksföremål, oftast gjorda av fattiga människor under usla arbetsförhållanden väldigt långt borta.
»Herregud vad dyrt!«
Det där utropet är också ett tecken på att konsthantverks- och slöjdbutiker ofta varit rätt dåliga på att förklara varför saker kostar som de kostar. Och vad köparna får för pengarna. Som att en handtäljd yta på en slev inte blir fnasig av fiberresning efter att den använts ett tag, till exempel, att den fortsätter att vara glatt och len och diskvänlig.
Jag minns rätt ofta den geniala utställning som smyckekonstnären Åsa Elmstam bjöd på för ett par år sedan, en utställning som borde ha fångats upp av slöjdares och konsthantverkares organisationer, fått vandra land och rike runt, växa sig stor och omtalad. De unika arbeten som hon ställde ut hade ingen prislapp, däremot stod det hur många timmars handfast jobb som låg bakom varje verk. I utställningsrummet väntade också en dator, där potentiella köpare fick knappa in sin egen timlön – och utifrån den räknades priset på verket ut. »Är du beredd att betala mig vad du själv tjänar per timme?«, frågade Åsa Elmstam.
Det som överraskade henne efteråt, berättade hon senare när jag intervjuade henne, var egentligen inte alla viktiga samtal som uppstod i utställningens kölvatten, utan hur hon själv reagerat. Att hon känt sig besvärad inför många av de priser som datorn räknat fram.
– Det var lärorikt. Jag fick syn på mig själv. Att också jag riskerar att undervärdera mitt arbete i förhållande till vissa andra arbetsgrupper. Det gav mig något att tänka på, sa hon då.
Nu är det dags för ett nytt nummer. Det handlar bland annat just om koppar – och om en hel del annat som hör »Köket och käket« till.
Smaklig spis!
Malin Vessby,
chefredaktör