Porträttet

Starka band till Hälsingland

Ida Björs släkt har bott på samma gård i Järvsö i 500 år. Att experimentera med folkdräktens uttryck har blivit hennes sätt att förhålla sig till fotfästet och kulturarvet. En av hennes visioner är en vändbar dräkt, med en sida för Järvsö och en för Farsta, där hon bor nu.

Text Po Tidholm
Foto Ylva Sundgren
15 augusti 2012

Gården Björs i Järvsö har funnits sedan 1500-talet, kanske längre. Samma släkt, som lämpligt nog heter just Björs, har bott på gården hela tiden. Ida Björs, som nu bor i ett snyggt radhus i Farsta, bär med sig både gården och dess identitet vart hon går.
– Jag kommer verkligen från en tydlig plats, säger hon. Allt med Björs är väldigt självklart.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Ida Björs

Född: I Järvsö 1973.
Bor: I femtiotalshus i Farsta och eternitklädd kåk i Järvsö.
Jobbar: I frilanslokal på Södermalm i Stockholm, som delas med bland andra Gunna Grähs.
Familj: Maken Alex Pacheco, barnen Blenda och Elmo och katten Kurri. Mamma, pappa och tre syskon.
Läser: Massor av bilderböcker för barnen, Peter Pan i Kensington Gardens av J. M. Barrie och Shake­speares Stormen.
Motto: Släng aldrig någonting!

För en utomstående är det förstås svårt att få syn på hela det arv och den täta och komplexa väv av traditioner, myter, seder och skick som omger en släkt som bott in sig på en plats i mer än fem hundra år, men det är uppenbart att den skänker en trygghet som inte riktigt låter sig beskrivas, som kanske inte ens går att förstå i det postmoderna och rörliga samhälle vi lever i nu. Att knyta sin identitet till en plats framstår som exotiskt. För de flesta handlar det nog om motsatsen; om att vara fri och flexibel men tillhöra globala sociala grupperingar som utgår ifrån klass, socioekonomisk status och gemensamma referenser.

Ida Björs är född 1973, utbildad på Konstfacks program för illustration och grafisk design men ägnar sig mest åt att teckna. Hennes uppdragsgivare skiftar, men hon gör bilder för såväl läromedel som tidningar och barnböcker. Hon målar i olja också – fantastiska tavlor där Hälsinglands landskap nästan alltid skymtar i bakgrunden – men inte så mycket som hon skulle vilja.

Att sy, eller sätta ihop snarare, folk­dräkter är ett parallellt spår, något som hänger ihop med ursprunget i Järvsö. Ida har funderat på att göra en vändbar dräkt som skulle kunna funka i både Järvsö och Stockholm. Hon har många olika idéer, men det handlar alltid om fria tolkningar, sammansatta av traditionella komponenter, minnesbilder från uppväxten och tyger och prylar som hon hittar på loppisar och andra ställen. Men till skillnad från till exempel designgruppen Fuldesign, som uppdaterat Sverigedräkten med en hijab, håller sig Ida relativt nära traditionerna. Omtolkningarna är respektfulla men, ju närmare man tittar, ganska omfattande.
– Alltså, det är inte så att dräktskicket har överlevt i Järvsö. Men jag hade ju dräkt som barn, vid högtider och när jag dansade folkdans. Sen var min mamma inblandad i en dräktinventering som gjordes på 80-talet så jag såg mycket dräkter och dräktdelar. Jag tyckte förstås det var trist då, men något av det fastnade.
– Jag gillar att ha dräkt på mig, men man måste vara på humör. Annars blir det fel.

Hälsingland har, till skillnad från Dalarna, inte lyckats särskilt väl med turismen. Undantaget är möj­ligen Järvsö, och Järvsöborna har därför en relativt lång erfarenhet av att ta emot folk och visa upp sig för besök­ande. Vissa seder och traditioner har hållits vid liv genom turismen, andra helt enkelt för att släkter – som Björs – har fortsatt med dem.

På bröllopen kan det fortfarande dyka upp »knutar«, oinbjudna utklädda grannar som tar sig in på festen framåt natten och tar för sig av spriten och deltar i dansen.
– Det där är inget man tänker så mycket på, menar Ida. Det finns knutar bara. De är alltid välkomna.

Idas tips för den som ska sy en egen dräkt

  • Det är helt fritt. Du kan göra en hittepåfolkdräkt eller en nytolkning av någon gammal.
  • Ta någon dräkt du känner dig hemma med, utgå ifrån den, ta delar som funkar och byt ut det som inte känns bra. Det viktiga är att den känns bekväm och att man har någonstans att göra av sina grejer, till exempel mobilen.
  • Man kan sno hejvilt från hela världen. Den fulaste dräkten är ju ändå Sverigedräkten.
  • Jag brukar köpa tyger och annat på loppis, eller saker från Panduro som man kan sy fast.
  • Det viktiga med dräkterna är att de lever, att de inte bara är bevarade rester från någon gammal tid.

Ett annat exempel avslöjar sig i Idas förhållningssätt till den omvittnat välbevarade gården Björs. Hon opponerar sig mot att den skulle vara ursprunglig, helt enkelt för att den brann i slutet av 1700-talet, och att de hus som står där nu i släktens perspektiv är »nybyggen«. Händelserna kring branden har dessutom överlevt muntligt i drygt tvåhundra år.
– Alla hade precis kommit till­baka från vallen efter sommaren. Det var en piga som gjorde bort sig när hon skulle gå runt och tända för att göra varmt.

När Ida växte upp var Björs ett aktivt jordbruk med får, hästar, grisar och mjölkkor. Hon och hennes storebror hade hand om utfodringen av de mindre djuren. Det var naturligt att hjälpa till. Idag är det hennes storebror som har tagit över, och han är mer inriktad på skogsbruk än jordbruk. Korna är inte längre kvar, vilket Ida sörjer, men väl grisarna, hästarna och fåren. Hon gillar får.

Men redan som liten kom Ida på att det var att teckna hon gillade allra mest. Så redan innan hon fyllde sexton flyttade hon till Sundsvall för att gå på ett estetiskt gymnasium – sådana fanns ju inte överallt på den tiden.
– Det var ganska hemskt, säger hon. Jag kommer inte låta mina barn flytta hemifrån när de är så små.

Efter Sundsvall pluggade hon vidare i Uppsala och efter tre försök att komma in på Konstfack lyckades hon. Hon började 1995 och gick där i fyra år.
– Det var en annan kultur där än på den mysiga folkhögskolan jag gick innan. Ett minimalistiskt, kallt och snålt nittiotal. Jag fick försöka hantera det, och det var lärorikt för mig. Jag fattade att ingen annan hade rätt svar och att det viktiga var att jag måste göra som jag vill.
– Men att jag vågar ge mig friheten att göra folkdräkter efter eget huvud handlar nog inte så mycket om att jag har skaffat mig en konstnärsidentitet utan mer om att jag har vuxit upp med dem, att jag burit dem själv och har den här tryggheten i att komma från Järvsö.

– Äldre hembygdsmänniskor verkar bli väldigt glada åt att man håller på, fortsätter Ida, de är aldrig arga, fast de nog skulle kunna vara det. För jag kan ju egentligen inte sy.
– Jag tänker också att det bättre att det händer nåt än att en tradition dör ut. Det mesta är ju ändå bara hittepå. Annars hade det ju inte blivit till.

Ida Björs har gjort sin nya dräkt speciellt för jubileumsutställningen Hemslöjden på Liljevalchs. I utställnings­rummet »Bohccot och rosor« diskuteras andlighet och sinnlighet i ett möte mellan den samiska renen och den drömska rosen. Jackan är sydd i renskinn med ärmkanter av vaxtryckstyg. Mönstret på ärmarna är varken tatuerat eller broderat, utan målat med textilfärg. Under jackan en väst med veckade band. Till dräkten hör ett bälte, inspirerat av dem som bärs av renskötande samer, med öljetter att hänga verktyg i. Ida har använt dem till en liten väska, nycklar och annat man behöver bära med sig. Kjolen är sydd av bordsfilt i bomull. Foto: Alex Pacheco.

En rätt sorglös inställning alltså. När jag träffar Ida är hon i full färd med en dräkt inför sommarens hemslöjdsutställning på Liljevalchs. Det handlar om en beställning så uppgiften är inte helt fri. Rosor och samisk kultur ska återspeglas i dräkten. På vilket sätt får hon bestämma själv. Hon håller precis på att lista ut hur.
– Jag gör dräkter som jag kan ha själv. Det är enklast om man kan prova dem. Men jag är i en knepig fas med dräkten nu, och jag tvivlar mycket. Jag tänker att varför, hur då, vad är det för mening och ska jag?
– Jag har nog det här tvivlet jämt, men kanske särskilt när det gäller dräkterna för att jag mest hittar på. Att illustrera vet jag hur man gör däremot.

Sommaren 2009 ställde Ida ut fyra dräkter på hv Galleri på Djurgården, personliga omtolkningar av Järvsödräkter. En av dem, »Söndagsättemiddaggåborscht«, har en kjol gjord av gamla t-shirts, ett handmålat förkläde och ett band runt midjan som återger en text från en schlager av Lill-Babs där refrängen går: »Tillbaka igen, hem, hem, till lilla Jarse. Jag har så starka band till Hälsingland«.

Vill man vara storslagen kan man säga att Ida tar tillbaka dräkten till sitt ursprung. Folkdräkter var vardagskläder man sydde själv, dekorerade med sådant som fanns lokalt och slet på i det dagliga arbetet. Högtidsvarianterna har överlevt, och framför allt har dräkten blivit något pretentiöst och laddat. Ida Björs vackra men enkelt hop­fogade dräkter gör dem återigen till något slags allmogeplagg, något som de flesta kunde göra själva och bära om de bara hade fantasi. Och Ida Björs hälsingska bondemod förstås.

Po Tidholm är frilansjournalist och kritiker på DN. Född och bosatt i Hälsingland men äger tyvärr ingen dräkt.
Ylva Sundgren är kass på att sy, säger hon, men i nian fick hon till en balklänning i svart glansigt tyg.

15 augusti 2012

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!