Som ett Hello Kittyplåster på ett köttsår

Jag ägnar mig åt olika sorters skapande periodvis. Ett tag sydde jag kläder (endast i mintgrönt eftersom jag hittat en enorm rulle mintgrönt tyg på vinden). Under en annan fas tillverkade jag smycken av silver och glaspärlor och efter mitt första barn virkade jag otaliga mössor (som i ärlighetens namn mest såg ut som den tekannevärmare som Loranga går runt med på huvudet).

Hela tiden har jag skrivit, skrivit, skrivit. Men det har alltid funnits något lockande i handarbetet; det resulterar i något konkret och tredimensionellt.

När man ägnar sig åt skapande med händerna kan man ibland också ha turen att hamna i ett flow. Det är mitt favorittillstånd i världen. Intressant nog är flow även besläktat med den terapimetod jag har haft störst problem med i världen: mindfulness.

Jag älskar den sortens närvarokänsla som ett kreativt flow ger. När jag går in i, säg, ett avancerat sömnadsprojekt och bara är fullständigt koncentrerad på det jag gör. Det är som att tiden försvinner.

Jo, jag har länge haft svårt för den sortens urvattnade mindfulness som marknadsförs av framför allt coacher och veckotidningar. Ni vet det här med att man ska vara medvetet närvarande i nuet vilket anses bidra till att minska stress, ångest och depressioner. Och visst finns det studier som kan visa att människor mår bättre av mindfulnessövningar. Men de är i regel gjorda på försökspersoner som varit med i grupper ledda av psykologer som man får anta ser till hela människan och inte bara – i sann livscoach-anda – smackar på en kurs i mindfulness på en utmattningsdeprimerad undersköterska. Som ett Hello Kittyplåster på ett köttsår.

Jag har också haft problem med det artificiella som ofta uppstår i den urvattnade mindfulnessmetoden. Jag menar: varför ska jag sitta och lukta på mitt kamomillte och känna på den varma koppen med händerna? Jag känner inte för det och jag fattar inte poängen.

Däremot älskar jag den sortens närvarokänsla som ett kreativt flow ger. När jag går in i, säg, ett avancerat sömnadsprojekt och bara är fullständigt koncentrerad på det jag gör. Det är som att tiden försvinner. Jag är bara i nuet och tänker vare sig på det förflutna eller framtiden. Då känner jag ett slags upphöjd tillfredställelse.

Jag är inte unik, det är många som vittnar om hur skapande leder till välbefinnande. Det intressanta är att det även finns forskning som stödjer detta.

Att arbeta med händerna (oavsett om det är sömnad, måleri eller lapptäckessömnad), kan hjälpa människor som lider av ångest, depression eller kronisk smärta att lindra stress och öka känslan av välbefinnande och lycka genom frisättandet av dopamin. I en rapport som publicerades i The British Journal of Occupational Therapy kunde man till exempel visa ett starkt samband mellan stickande och upplevelsen av lugn och glädje. Människor som stickade mer frekvent rapporterade dessutom en högre kognitiv funktion. Man har även visat att de som ägnar sig åt något kreativt handarbete upplever att de lever ett mer helt, komplett liv, i jämförelse med andra. (Själv är jag rätt säker på att det är mitt skapande som har hållit mig någorlunda psykiskt frisk.)

Jag tänker att det här är värdefull kunskap, både för gemene man, för skolan, men även för psykiatrin. Det är klart att det inte hjälper mot allt, men det gör ju inte mindfulness heller. Och till skillnad från den artificiella formen av mindfulness har du dessutom något tredimensionellt att hålla i efteråt. Kanske en kopp du har drejat själv som du kan fylla med kamomillte eller kanske hellre en hot whiskey.

Om du är intresserad har jag en virkbeskrivning på en fantastisk tehuvemössa som kan hålla teet varmt.

Jenny Jägerfeld är författare och legitimerad psykolog. 2010 fick hon Augustpriset i kategorin barn och ungdom för Här ligger jag och blöder.