Snälla ge mig en vinter när det inte regnar, snöar, regnar

Nuvttagat är sydda av bällingar, renens benklädnad. För att skinnet inte ska förstöras förvarar jag dem i papperspåsar eller någon av de tusen tygkassar vi har hemma.
Vissa skor använder jag bara med skoband. Ett par har jag när jag går in och ut till mitt kontor. De är nedtrampade, sköna, köpta av en dam i Lovozero på Kolahalvön för många år sedan.

Det är ett vintertecken att plocka fram skorna och gå igenom vilka som passar barnens fötter och vad som måste kompletteras. Vi har också en pappersäck med barnskor som har blivit för små. Små små nuvttagat i olika storlekar. De nyaste har min mor sytt, men några härstammar från 1980-talet. Samiskt mode är långsiktigt, det min mans farmor sydde använder vi än. Ofta är nuvttagat de enda skor som håller ett barn varmt riktigt kalla dagar. 

Fram tills nyligen trodde jag att det enda hotet mot vår skobank är att jag älskar sönder mina nuvttagat. Använder, sliter ut. Eller att barnen glider på dem för skoj skull. När vi var små ställde vi oss bakom fyrhjulingen när min pappa skottade snö och åkte på skorna.

Nej! ropade enná, men vad brydde vi oss, inte tänkte vi på sömmerskorna som samlat bark till garvningen, slaktat djuret, berett skinnet, sytt sytt sytt med fina sentråds-stygn.

Men så kom det ett annat hot jag inte hade förutsett. 

Till Jokkmokks marknad i år packade jag skor till hela familjen. Skoband och sulor i ull och näver. Under marknaden har vi dem jämt, mest för att vara fina.

Töväder kan komma och gå, men det här har skett för ofta de senaste åren.

Torsdagen gick bra. Jag snörade minstflickans skoband. Redan på fredag rann gatorna i Jokkmokk. Det var början av februari men vädret var en majdag. Min son tog på sig jeans och vita sneakers och drog iväg. Jag hade inga andra skor än nuvttagat med mig, bara jörnkängor. De fick duga till gáktin, min kolt.

Töväder kan komma och gå, men det här har skett för ofta de senaste åren. När jag lade skorna i frysboxen inför sommaren insåg jag att vi knappt hade använt dem. För varmt, för blött, för regnigt.

Förlåt, vill jag säga till skorna.

Jag vet hur lång tid de tagit att sy och det kändes så syndigt.

Skorna vill ha det torrt och kallt och jag kan inte ge dem det klimatet annat än i frysen.

Det är en ny vinter på väg nu och jag viskar till skorna att jag önskar vi ses. Men jag vet att risken för att skinntraditionerna faller sönder bara växer för varje år. Allt färre kan sy ett par skor och vem lär sig sy det som inte används?

Snälla ge mig en vinter när det inte regnar, snöar, regnar. Låt det komma torr snö. Ge mig en vinter skonsam mot det samiska modet och all den kunskap som sitter i att vi kan använda det vi syr.«

Elin Anna Labba är författare och journalist. 2020 vann hon August-priset i för »Herrarna satte oss hit«, en fackbok om 1900-talets tvångsförflyttning av samer. Hon romandebuterade 2024 med »Far inte till havet« (Norstedts).