Soahki. När jag hör ordet tänker jag att det nordsamiska språket har ett särskilt förhållande till björken. Medan björk i mina öron låter jordnära och hårt får det där luftiga hk i soahki mig att höra det som också är björkens väsen; skira vårlöv, vit bark med näverflagor så tunna att solen kan lysa igenom dem, förförisk doft av brinnande näver, hängen som dansar i vinden.
Smaken av björk
Enligt samisk mytologi bodde fruktbarhetsgudinnan Sáráhkká i björken. Och det är klart att hon skulle bo där, i trädet som är bra till allt. Till plåster, såpa, golv och tak. Ingela Hofsten pratar ätbar soahki med samiska matambassadören Greta Huuva. Lena Kuoljok Lind fotograferade.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Men vilket av orden är närmast smaken på saven? När Greta Huuva sätter fram en karaff på bordet tror jag först att den innehåller vatten. Men då hon häller upp vätskan i glas skummar det lätt och jag anar en mycket svag grönskimmerton. Vi smakar. »Det känns som lite tjockare än vatten«, säger fotograf Lena Kuoljok Lind. Ja, som saft, tänker jag, och ändå inte alls. Sötman är så diskret att den knappt märks och jag måste smacka några gånger för att få fatt i den läskande lilla lilla syrligheten, mineralkänslan på tungan.
Björksav, alltså. Tappad ur en björk som just börjat knoppas, antingen genom att bryta en kvist och låta saven rinna ner i ett kärl, eller genom att borra hål i barken och fästa ett litet rör vid det.
Men vi sitter på Viddernas Café mitt i Jokkmokk, ännu en bra bit årstidsmässigt från savande björkar. Saven i karaffen har helt enkelt legat i en petflaska i frysen sedan förra våren. Hon brukar göra så, Greta Huuva. Tappa rejält med sav på våren för att ha till resten av året.
– Men man ska inte ta för mycket ur varje träd, säger hon och jag hinner tänka två deciliter innan hon säger:
– Kanske max tio liter. Och så ska man täppa till hålet efteråt, med kåda, tuggummi eller så.
Hon samlar de späda löven också, för att använda i olika sammanhang här på kaféet, som hon driver tillsammans med sin dotter Linn Huuva.
Greta Huuva är samisk matambassadör. Det innebär att hon har ett regeringsuppdrag att sprida kunskap om samisk mattradition. Och till den hör faktiskt just björken.
Nu går hon ut i kaféköket och börjar vispa till en plättsmet som hon smular ner torkade björklöv i. Sedan den fått dra en stund steker hon några plättar som hon serverar med – björksocker. Och vi smackar igen, funderar. Förutom att de grönprickiga plättarna ser roliga ut ger björklöven dem en lätt frän smak, medan björksockret har en friskare sötma än vanligt socker. Men björksockret är överkurs. Traditionellt har inte samerna tillverkat sådant, eller xylitol som det ofta kallas.
Istället visar Greta Huuva hur man kan använda smulade björklöv som krydda och samtidig dekoration på gravad fisk. Löven kan också bli te. I teerna som säljs här är björklöven mixade med andra ingredienser, som vide och blåbär. Men från sin egen uppväxt i Tornedalen minns hon hur familjen varje vår hällde kokande vatten över späda, nyutslagna blad och drack, som ett sätt att rena kroppen efter en lång vinter med köttkost. Björkbladen är nämligen urindrivande.
– Och så gick man och tuggade på knopparna. Man hade väl ett sug efter C-vitamin då på våren.
Kaféets örtsalt innehåller också smulat björklöv, blandat med kvanne och kråkvicker.
Också djuren gillar att äta björklöv. När Greta Huuva var barn samlade familjen stora mängder björklöv i bingar i uthusen för att ge som extrafoder till sina får.
– De tycker om lite finare mat.
Men det här trädet som finns så rikligt och i flera varianter i den fjäll- och skogsvärld som samerna levt och verkat i, har förstås inte använts bara till föda. Nej, när Greta Huuva berättar inser man att detta träd förr var mer eller mindre oumbärligt för nomadiserande samer. Varje del av björken har kommit till nytta.
I en terräng där björkens rötter kunnat växa sig raka, långa och sega kan man försiktigt gräva upp rottrådarna, kanske med hjälp av ett renhorn. Så skrapar man dem rena från jord och bark och hänger dem på tork. Då går det att plocka fram dem senare för att, efter att ha blötlagt rötterna, tillverka rep för fiske, trådar att fästa ihop saker med och inte minst korgar, i spiralteknik. Lätta och hållbara korgar som var bra att ha till förvaring. Kanske täta rotbundna flaskor som håller salt torrt, glesa ostformar där vasslan kan rinna ut, korgar för ömtåliga saker, formade så att de passade längst fram i ackjan. Korgar, som trots att de »bara« var bruksföremål, ofta bands konstfullt och ibland färgades med till exempel albark.
På Ájtte, fjäll- och samemuseet här i Jokkmokk, hittar jag också mjölkstävor, tobaks- och smöraskar, skidor, stavar, ackjor, lokor, båtar, kåsor och skedar av björkträ och vrilar. Trummor där skinnen är fastsydda med rötter finns också, liksom en brudkrona i rotslöjd. Fast det sista tycks höra till undantagen. Vanligare i samiskt dräktskick är att smycka sig med tenn och silver.
Få se nu. Vi har nämnt sav, löv, rötter och själva träet. Men barken, nävret och kvistarna då?
Greta Huuva berättar att det tunna innernävret på björken kan användas som plåster, om man tar det direkt från trädet. Då är det lätt fuktigt och samtidigt sterilt.
Förr i tiden hände det också att man smulade torkad innerbark till ett fint pulver och använde det istället för salt, berättar hon. Men mest har nog näver och bark använts till att tillverka saker.
Hon plockar fram en korg, vikt av en stor bit näver och hopsatt med tvinnade tågor av björk av kvistar. Jag har aldrig förut sett en sådan, vare sig i något hem eller på museet. Nej, förklarar hon, det här är något en snabbt kan få till för att kunna plocka med sig något från skogen – och sedan slänga. Inget en sparar eller visar upp, alltså.
Och på tal om engångsartiklar. Den som har en liten yxa och en kniv med sig kan få ihop en hel »snabbkåta« av näver på några timmar, säger Greta Huuva glatt. Också i mer stationära kåtor lades näver omlott som tegel, för att isolera mot väta och kyla. Det hölls fast av träslanor. Inuti kåtorna täcktes golvet gärna med en heltäckande matta av björkkvistar.
– Om det skulle hålla hela sommaren tog man det strax innan löven slog ut, säger Greta Huuva. Sedan kunde man lägga på mer som dekoration.
Hon har också minnen av att binda avlövade björkvidjor till kransar, vid midsommar och till barndop.
– I sådana solringar kan man stoppa in blommor och så. Jag har skrivit en jättefin dikt om det, säger hon och rodnar lätt.
Det mesta Greta Huuva kan om hur man använder björken har hon lärt sig av sina mor- och farföräldrar.
– Vi levde i storhushåll och det var de gamla som fostrade oss.
Eftersom familjen bodde i Tornedalen var det också en självklarhet att, strax innan björkarna går i frö, samla in och binda björklövskvastar att använda i bastun. Vihta kallas sådana ruskor av björkris som man slår sig med på kroppen, då porerna öppnat sig. Då behövs ingen tvål, för björkriset ger ifrån sig ett slags såpa, säger Greta Huuva.
– Det är som massage. Och så doftar det underbart!
Ja, det är nog inte underligt att björken inom nordisk shamanism ansetts vara ett »kosmiskt träd« och att det sägs att Sáráhkká, fruktbarhetens gudinna inom samisk mytologi, har sin boning just i en björk. Och inte bara på grund av det, utan också för att samerna har betraktat växter, djur och människor som likvärdiga, har det varit viktigt att be om lov då man gjort åverkan på naturen, till exempel använt sig av björkens olika delar.
– Det borde vi fortfarande göra, säger Greta Huuva.