»Slöjdar du?«

En gammal och saknad vän beskrev världen som befolkad av två sorters människor – de som slöjdar och de som inte slöjdar. Med slöjd menade han inte alls det som den här tidningens läsare tänker på. Han menade helt enkelt arbete, i största allmänhet.

Min gamle vän hade vuxit upp i ett arbetarhem präglat av flit och idogt arbete. I revolt mot all denna fåfänga strävan blev han en Homo Ludens och så vitt jag vet hade han aldrig ett ordnat jobb med fast anställning och närvaroplikt.

Han levde sitt liv långt ute i en marginal som knappast existerar idag. Han offrade inga raster men däremot en del medborgerliga rättigheter för att behålla någon sorts frihet: han fick klara sig utan pass, körkort, mantalsskrivning och sjukpenning.

När andra pallrade sig iväg till kneget kunde han lugnt sitta kvar vid sitt frukostbord och läsa morgontidningen, med en uppmärksamhet som gynnade en bred allmänbildning. Men den som inte vill delta i lönearbete och produktion väcker misstänksamhet. Och min vän fick en hel del frågor, irriterande och insinuerande. Han var tvungen att förhålla sig till dem på något sätt och inta en attityd.

Det var väl då han bestämde sig för att kalla de andras idoga arbete för slöjd. Så blev det hela liksom komiskt. Ingen kan ju klandra någon som saknar intresse för slöjd.

Det tog mig många år att till fullo uppskatta den där mannens jargong. Vissa skulle aldrig förstå sig på den. Men flera av oss hade roligt åt hans uttryck och började använda de mest slagkraftiga. Det blev en vana när man ringde till någon mitt på dagen att förhöra sig: »Slöjdar du?«

Blev svaret jakande, lade man på luren direkt. Man ville ju inte störa.

Av någon anledning kunde det kännas lättare att benämna det dagliga, allvarsamma arbetet som slöjd. I perioder av motgång verkade det definitivt lindrande på folk med höga pretentioner. Anspråken blev mer rimliga om man kallade sin märkvärdiga konst för slöjd.

Jag är osäker på om de här förhållandena gäller fortfarande. Den lite löjeväckande air av näver, ulltott och björnklister som stått kring begreppet slöjd är på väg att tunnas ut och försvinna. I varje fall för mig.

Hantverksskickligheten och det specifika kunnande som kännetecknar begreppet blir allt mer sällsynt i det professionella yrkeslivet. Slöjd bedrivs med en lust och hängivenhet som inte heller verkar vara så vanlig framför tjänstemännens datorer. Det är helt enkelt så förknippat med kvalitet och tidsödande omständlighet att varje jämförelse med moderna industriprodukter utfaller till slöjdens favör.

Det doftar tyvärr inte så mycket trä och terpentin på mitt kontor, men jag kommer hit med förväntan och otålighet, tvungen att begå samma offer som förr.

Om jag kan skriva en novell med samma känsla för detaljer och helhet och självklara förhållande till tradition och förnyelse som i bra slöjd, så blir jag mycket belåten. Lika belåten som pojken som en gång gick hem med en fågelholk av teak.

Klas Östergren är författare. 2014 blev han invald i Svenska Akademien. Han sitter på stol 11.