Skogssömnad

Sedan två år tillbaka bor konstnären Hannah Streefkerk med sin familj i ett hus vid vattnet. Hennes naturkonst har ställts ut över hela världen, men flera av verken har blivit kvar just här i skogen.

Det började för drygt tio år sedan när hon ställde ut en av sina datorinstallationer i holländska Groningen.
– Jag började brodera kuddar till utställningen för att mjuka upp den. Min mamma var syslöjdslärare och jag broderade mycket som barn. Sedan dess hade jag glömt bort det, men nu upptäckte jag att det passade mig att arbeta med textil.

Den insikten fick henne att överge datorerna helt och hållet.
– Ett stygn berättar så mycket. För mig är det en symbol för att reparera och ta hand om något eller någon.

En kort tid senare fotograferade Hannah Streefkerk en gräsplätt på en ö i Holland. Efteråt bestämde hon sig för att brodera motivet.
– Medan jag satt och sydde slog det mig: Varför broderar jag av naturen? Varför gör jag det inte på riktigt istället? Broderar och syr direkt i naturen?

Sedan dess har hon sytt ihop skåror i barken på ekar i Connecticut. Hon har fäst virkade band i sprickorna på ett norskt granitberg, så att det ser ut som lavar.  Och i skogen utanför finska Oranki har hon sytt fast runda stycken vit björknäver på andra träslag i skogen, så att det liknar fläckarna på en björkstam.

När hon ombeds att sammanfatta vad hennes konst handlar om förklarar hon att hon vill vara en »naturens nutida Florence Nightingale«.
– Hon ville hjälpa människor i nöd. Jag vill ta hand om naturen.

Sedan hon kom till Sverige har Hannah Streefkerk hittat ett nytt favoritmaterial.
– Nu syr jag stora löv av björknäver. De helt vita bitarna kan vara gudomligt vackra. Och nävret har sin egen vilja, du kan försöka styra det, men det går inte.

Men utöver naturmaterialen är hon ointresserad av vilken tråd eller vilka verktyg hon använder.
– När folk som är intresserade av textilt arbete tittar på baksidan av mina broderier svimmar de, för det ser ut som en katastrof. Jag bryr mig inte. Det enda jag bryr mig om är uttrycket. Jag går med nålen där jag vill.

Den som studerar hennes äldre verk närmre finner att textilierna växt fast och liksom integrerats i träden.

– Om man går i skogen och verkligen ser sig omkring upptäcker man mönster överallt. Jag försöker komma så nära dem som möjligt, men jag kan inte tävla med naturens mönster. I mitt huvud har jag en bild av hur det ska bli, men naturen är alltid bättre och mer intressant. Så i mitt arbete vill jag förstärka linjerna som redan finns i naturen. Få upp ögonen för dem.