Skarvsömmen är tillbaka

Att dynorna tillverkades i lapptekniken skarvsöm var ingen slump. Det tjocka ylletyget vadmal gick utmärkt att klippa i utan att det repade upp sig. På så sätt gick det att ta tillvara även de minsta restbitarna, till exempel från tillverkning av soldatuniformer. Trots det ekonomiskt ansträngda läget var dynorna ingen sorglig historia. De var tvärtom färggranna och dekorerade i geometriska former som stjärnor, timglas, kvadrater, trekanter och romber.
– Men bröllopsdynorna förekommer väldigt sällan i par numera. Många gamla kuddar slängdes och de kuddar som sparades delades ofta upp vid arvskiften. »Ta du en så tar jag en«, säger Gunnel Petersson.

En av de mest välbevarade gamla skarvsömsdynorna finns på Jönköpings läns museum och donerades till samlingarna av Sven Magnus Isaksson år 1913. Den är utsmyckad med en stjärna i mitten och tillverkad av små yllelappar i blått, rött, grönt, brunt och beige. I över hundra år skulle den vara alldeles ensam i samlingarna. Sedan skulle den plötsligt få oväntat sällskap.

Gunnel Petersson i Värnamo är snart 80 år gammal och har själv hållit på med skarvsöm i nästan halva sitt liv. Vid det här laget har hon sytt allt från sittdynor till pennskrin, nyckelringar, väskor och julgransmattor. När hon jobbade inom sjukvården skyndade hon ofta hem för att få fortsätta med sitt.
– Har man gjort en nåldyna kan man göra vad som helst för principen är densamma. Man klipper eller skär ut lappar och sen är det som ett pussel att sätta ihop dem, säger Gunnel Petersson.

Hon konstaterar att det är lätt att lära sig, och det krävs ingen förkunskap. Två tygbitar sys ihop med förstygn med en tygremsa i avvikande färg emellan. Remsan klipps sedan ner och bildar en dekorativ rand som nästan ser broderad ut.

Nåldynor brukar Gunnel Petersson stoppa med ull och större kuddar med dun och fjäder. Oftast använder hon skinn som bakstycke, precis som i historisk tid.
– En sittdyna sydd i vadmal, stoppad med ull och baksida i skinn passar bra till utflykten. Naturmaterial ger också en känsla av äkta vara, säger Gunnel Petersson.

Hon har flera kuddar hemma som hon sydde när barnen var små, och som visats på olika utställningar genom åren. En av hennes tre döttrar har också fått upp ögonen för skarvsömmen.

Linda Petersson arbetar som möbeltapetserare i London sedan 18 år tillbaka. För ett par somrar sedan slet hon av ledbandet i knäet och blev sängliggande efter en operation. Hon blev snabbt rastlös, och händerna fungerade ju som vanligt. Den sommaren sydde hon tre kuddar i skarvsöm.
– Jag fick lite dille på det och blev helt fast. Det var så enkelt och eftersom jag alltid sparar resttyger hade jag massor av färger att välja på. Efter sex eller sju kuddar ville jag göra en möbel också, säger Linda Petersson.

Sedan dess har det blivit en fåtölj och en pall. Fåtöljen fick hon gratis av en antikhandlare och sedan smyckade hon den med tre paneler i skarvsöm. Hon konstaterar att möbler egentligen lämpar sig utmärkt för tekniken. På sikt hoppas hon också att kunna utgå från en Smålandsmöbel.
– Grejen med skarvsöm är att det är ett återvinningsbruk. Jag vill behålla den känslan och inte köpa något nytt. Man skulle till exempel kunna göra något med en Lamino-fåtölj eller en Bruno Mathsson-möbel från Värnamo, säger Linda Petersson.

Samtidigt som mammans stil är mer traditionell är dotterns verk mer explosiva. Hon använder starkare färger, och mer mönster.
– Jag vill att det jag gör ska sticka ut lite och det faller sig naturligt för mig att använda färgstarka kombinationer. Även om vi inte bor i samma land längre så är det jättekul att vi fått en så stark kontakt genom sömnaden också, säger Linda Petersson.

Tjock vadmal gick utmärkt att klippa i utan att det repade upp sig.

Till våren räknar både mor och dotter med att ställa ut verk på Jönköpings läns museum som ordnar en samlingsutställning om skarvsöm. På samma utställning är det också tänkt att två gamla bröllopsdynor ska återförenas efter att ha varit åtskilda i 113 år.

Den färgglada och stjärnutsmyckade dynan som donerades till länsmuseet av Sven Magnus Isaksson i början av 1900-talet, visas som ett fotografi hos hembygdsföreningen i Åsenhöga utanför Gnosjö. I somras fick bilden besökaren Anna-Karin Malm att stanna mitt i steget. Hon hade just besökt våffelstugan och kände omedelbart igen dynan på bilden eftersom en identisk sådan fanns i hennes föräldrahem. Det visade sig att Sven Magnus Isaksson skänkt en dyna till museet och samtidigt behållit den andra för sig själv. Anna-Karin Malm, som är hans barnbarnsbarn, gick hem och diskuterade saken med sina släktingar. De bestämde sig för att donera tvillingdynan till hembygdsföreningen i Åsenhöga.
– Nu hoppas vi bara att den ska få återförenas med dynan på länsmuseet när det blir dags för utställning, åtminstone för en sommar, säger Eva Landén som är utvecklare i hemslöjdsfrågor vid Region Jönköpings län.

Att skarvsömmen har fått ett litet uppsving på sistone är ingen slump. Hemslöjden i Jönköping har haft ett skarvsömsprojekt som syftat till att lyfta tekniken. De har fått pengar från Riksantikvarieämbetet, och utställningen på länsmuseet är en av flera delar i arbetet. Pengarna har räckt till såväl kurser och material. Det har spelats in en film om hantverket och eleverna på Textilakademin på Värnamo folkhögskola har, precis som Linda Petersson, utforskat moderna användningsområden.

I våras upptogs också skarvsöm på listan för levande kulturarv, som är en del av Unescos konvention om det immateriella kulturarvet. På samma lista finns exempelvis också fäbodar och knyppling. I och med erkännandet uppmuntras tekniken leva vidare.
– Personligen var jag kanske ingen ivrig påhejare, det kändes inte jätteviktigt för mig att skarvsömmen skulle hamna på en lista. Det viktiga är att det finns folk som syr den. Samtidigt blir det här en morot att se till att kulturarvet verkligen hålls levande framöver, säger Eva Landén.

En som länge jobbat aktivt för att sprida tekniken är Jeanette Rångeby i Åsarp. Hon har skrivit flera böcker om skarvsöm och är ensam om att sälja materialsatser på mässor och marknader. Själv lärde hon sig hantverket från Ingrid Kristensson som var något av en skarvsömsguru på sin tid. Nu har hon tagit över som den kanske mest pålästa av alla. Hon har till exempel tillbringat många dagar på Nordiska museets bibliotek för att läsa in sig på historiken.
– Många vet inte vad skarvsöm är och tror att det är mer avancerat än vad det är. Jag gillar också att det är ganska smidigt att ta med sig. Det är inte som vävning där man blir låst till en vävstol, säger Jeanette Rångeby.

Hon konstaterar samtidigt att de flesta som håller på med lappteknik syr på maskin i bomullstyg. Det här blir något helt annat. Överlag upplever hon att skarvsömmen har en ganska smal publik, men det vill hon ändra på.
– Andra som gillar att sy i skarvsöm gör färdiga föremål. Mitt mål har alltid varit att sprida tekniken så mycket som möjligt. Mina kit och böcker har hjälpt till för att
tekniken ska hållas vid liv, säger Jeanette Rångeby.

I likhet med de andra räknar hon med att ställa ut på länsmuseets skarvsömsutställning. Ibland använder hon tekniken på lite oväntade sätt, som exempelvis i tavlor. Även Gunnel Peterssons och dottern Linda hittar ständigt nya användningsområden. Linda syr just nu en vinterfodrad kimono i skarvsöm. Också Gunnels senaste projekt är av praktisk karaktär.
– I somras gjorde jag ett dörrstopp i skarvsöm som jag fyllde med sand för att förhindra att ytterdörren blåser upp. Det är klart att det hade varit enklare att köpa ett dörrstopp på Rusta, jag har bara tio minuter dit, men jag tycker det är roligt att sy sådant jag kan använda, säger Gunnel Petersson.