Räfsan

Den har i princip bara tre beståndsdelar, görs med några få handverktyg och var ett vardagsredskap i det gamla bondesamhället. Hur kan räfsan än idag bära på så mycket kunskap?

Text Jonatan Malm
Foto Pieter ten Hoopen
7 oktober 2024

Vid foten av Kinnekulle ringlar en liten järnväg och vid Äskekärrs station ligger en gammal lanthandel i finfin folkhemsfunkis. Men numera går ingen hit för att köpa leverpastej och ättiksgurka till kvällsmackan. Istället jobbar här Martin Ericsson, välmeriterad möbelsnickare som inte drar sig för att också slöjda i färskt trä.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Martin Ericsson

I verkstaden står små stadiga snickerimaskiner från femtiotalet finurligt utplacerade tillsammans med täljhästar och hyvelbänkar. Att Martin både uppskattar hur handsinkade lådor slurpar sig in och ut ur en byrå och friheten i att skörda asp längs tågspåret för att tälja till ett räfsskaft eller två, är uppenbart.
– Man ska kanske inte överdriva skillnaden på slöjd och möbelsnickeri, säger han ödmjukt.
– För mig hänger det ihop. Det finns inga vattentäta skott.

Den här gången ska vi prata om just räfsor.

Att han satsat på sådana handlar både om att de görs med enkla verktyg som passar bra i kurssammanhang och att han fått projektmedel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fördjupa sin kunskap.
– Idag går det knappt att fatta hur viktig räfsan var på den landsbygd där man levde av sina små jordplättar. Och även de som jobbar på slåtterängar idag tycker ju ofta att träräfsor är de bästa, säger han på en jordnära västgötska.

Räfsan, menar Martin Ericsson, är av flera skäl som gjord för kurssammanhang. I grunden är konstruktionen rätt enkel. Ett skaft, en kam och ett gäng pinnar att passa in i kammen. Den kan göras med enkla handverktyg men rymmer ändå både intressanta sammanfogningar och uppslag till spännande samtal. Inte minst om skillnaden mellan träslag och om hur träet rör sig vid torkning.

Att lieslåtter och landskapsvård fått ett uppsving på senare tid är inte huvudskälet till att Martin Ericsson snöat in på räfsor. Drivkraften är ett intresse just för trä, även om han så klart också vet hur en bra räfsa ska kännas i handen och fånga gräset.

Till det yttre brukar man skilja på tre grundtyper, berättar han. I Dalarna och hela norra Sverige användes förr i tiden räfsor med ett helt skaft och lite mer material sparat i mötet mellan skaft och räfskam. Sedan finns det stagade räfsor, där träbågar förstärker konstruktionen. De kan se ut på många sätt och användes en gång i tiden bland annat i Skåne och upp längs östkusten. Den tredje typen har ett kluvet skaft.
– Den kallas för den västgötska modellen. Den är enklast att göra men blir stark trots klent skaft.

Men får han välja en egen favorit blir det ändå en bågräfsa som han sett på Sörmlands Museum.

För att kursdeltagarna ska hinna bli klara med sina räfsor gör han alltid en del förberedelser före. Dels grovformar han ämnen till skaft och förbereder räfspinnar
i dubbel längd, så att de ska gå att tälja till i en täljhäst. Dels torkar han det som behöver torkas.
– Både skaften och pinnarna måste vara kruttorra från start, noll procent fukt, annars skulle de ju krympa efter sammanfogningen. Då faller delarna isär!

Träräffsa
Den »västgötska modellen« har kluvet skaft. Ändå blir den stark, säger Martin Ericsson.

Hemma hos honom och hustrun Ulrika, som också hon är finsnickare och som han delar verkstaden med, har pannrummet fått utökat användningsområde och även blivit torkrum.
– Kammarna däremot, det stycke där pinnarna ska tappas in, gör jag ibland i färskt trä. Andra gånger tar jag byggtorrt virke från kallförådet, med en fuktkvot på 15–18 procent. Då krymper kammens trä fast runt skaft och pinnar när det torkar. Eller kanske sväller snarare de snustorra delarna fast.

I verkstaden ligger en rad »pedagogiska modeller« utbredda över en hyvelbänk. Där finns bland annat sådana som demonstrerar skillnaden mellan stående och liggande årsringar i en konstruktion. Ett ögonkast på dem, och det fram-går fullkomligt klart att liggande årsringar under torkning krymper ungefär dubbelt så mycket som andra med stående. Räfstillverkning öppnar dörrar till åtskilliga insikter om hur trä fungerar, menar Martin Ericsson, kunskap som också är användbara i annan träslöjd.

De träslag som använts till räfsor beskrivs av somliga tyckare i nästan mytologiska ordalag. Men Martin Ericsson har en pragmatisk och väl underbyggd träslagsfilosofi:
– Du vill ju åt vissa egenskaper för skaftet, kammen och pinnarna. Styrka, lätthet, seghet, hårdhet. Och i och med att det växer olika träslag i Norrland och Skåne har det ju varit naturligt att välja bland de träd som funnits på plats.

Bruket av lokalt virke är en av de hållbarhetsaspekter som han gärna lyfter fram när han berättar om räfstillverkning. En annan handlar om hur redskapet är sammansatt – utan lim. Allt som råkar gå sönder kan bytas.

Martin Ericsson går upp för en trapp med flera räfsor i famnen.
Man brukar skilja mellan tre grundtyper av räfsor: Med kluvet skaft, helt skaft och sådana som har stag för att förstärka konstruktionen. Martin Ericsson gör dem alla.

Han återkommer till de olika träslagen. I söder, förklarar han, har det ofta varit slitstark ask i pinnarna, i norr istället den hårda rönnen. Oxel är ännu starkare, men lite jobbig att tälja till. Också syren funkar.
– Det ligger ju ofta sanningar i de där tvärsäkra utlåtandena som man brukar få höra, men det är inte de enda sanningarna. Du kan göra en räfsa helt och hållet i björk om du vill, björk går till allt, säger han och kommer in på skaften, som genom tiderna bland annat brukat göras av gran eller al, bägge är lätta träslag. Också ask funkar, lägger han till.
– Den är ju väldigt stark och böjlig, men den är också tyngre. Å andra sidan kan du i gengäld gå ner i dimension och få det starkt ändå, så asken är egentligen inte så dum…

Han tystnar en liten stund.
– Och den lätta aspen för den delen, den är underskattad.

Till räfskammarna gillar Martin Ericsson alm, »den är så seg och vresig«. Även om en vresig rotända av björk också klarar sig bra.

Martin Ericsson täljer en räffspinne.

För att lära sig det han numera kan, har Martin Ericsson plöjt kilovis med böcker med hödoftande namn: Till änges i Västerbotten, Lantmannens lätta redskap, Övre Dalarnas Bonde-kultur, Arbete och Redskap… Svagheten med de här ofta gamla texterna är att de sällan handlar om tillverkningsmetoder. Men han har också lyssnat på samtida slöjdare, som Mike Abbott och Anders Lindberg. Och så har han testat. Slöjdat räfsa på räfsa. Av många slag. För det finns så mycket att finlira med. Som vilken lutning räfspinnarna ska ha i förhållande till skaftet – framåt, bakåt eller ingen lutning alls – det har skiftat både mellan regioner och användningsområden genom tiderna. Och somligt funkar bäst till ängsslåtter, myrslåtter, hässjning…

Vid det här laget har han till och med modifierat en av sina hyvelbänkar efter en uppteckning från norra Skåne. Han plockar fram boken och läser högt: »De fyra skarpa kanterna täljdes av med bandkniv varefter stakarna (räfsskaften) fästes mellan två hållare i en hyvelbänk där de jämnhyvlades med rundstavshyvel/skrubbhyvel. Genom att hållarna var försedda med järndubbar som på en svarv kunde staken med ett enkelt handgrepp vridas runt och hyvlas på alla sidor utan att spännas loss ur hyvelbänken.« Se där, ett smidigt alternativ till de täljhästar som står runt om i verkstaden.

Martin Ericsson i sin verkstad.
Handhyvling i verkstaden som Martin Ericsson delar med sin hustru Ulrika.

En trappa upp från verkstan ligger bostaden, med ett kök där Martin och Ulrika byggt en tidsenlig inredning i masonit till sitt funkishus. Det är här man får kaffe och rabarberkaka. Faktum är att de byggt de flesta av hemmets möbler själva. Ändå finns hos Martin ingen önskan om att tillverka varken kök eller möbler på beställning. Försörjningen är säkrad genom deltidsarbete på Tibro Hantverksakademi, så möbler gör han helst bara när han får rita efter eget huvud. Och så har han ju kurserna, även om de inte ger någon vidare timpeng och bara vissa av dem går ihop ekonomiskt. Drivkrafterna är andra:
– Jag får trevliga kontakter och ibland säljer jag något efteråt. De som söker sig till kurserna är intresserade och vill mycket. Det är inte så dumt det heller. ­

Räffspinnar

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!