Runt Brindbergs fäbod i Älvdalen klingar det av bjällror från lösgående getter, och Sälenfjällen tronar i fjärran. Men det är inte utsikten som lockat hit Näs Olle Tranberg. Det är istället ett timrat härbre som ligger i kanten av en av ängarna. Drygt tre meter långt, brett och högt ser det inte mycket ut för världen, men utifrån bilder som Olle fått skickade till sig misstänker han att det kan ha flera hundra år på nacken.
På spaning efter den tid som flytt
Den nålbundna Åsele-vanten antogs vara från 500-talet. En felberäkning på tusen år. Så vilka är knepen för att datera rätt?
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Ett skyfall har nyss dragit förbi men nu skiner solen över ängen. Han går något varv runt härbret för att leta ledtrådar som kan ge en vink om husets ålder.
– På nyare timmerhus är knutarna mer rektangulära. Här är de tydligt sexkantiga, då kan man misstänka att härbret är byggt före 1700, åtminstone här i Älvdalen, säger han och stannar till framför en annan av de grånade knutraderna.
– Och den här knuttypen kallas rännknut, det är en ganska enkel knut som saknar underhak, då kommer vi ytterligare lite längre tillbaka i tiden.
Han berättar att bruket av olika tekniska lösningar oftast går att koppla till olika tidsintervall och pekar på en annan detalj som utmärker sig. Det är trästyckena som omger dörren.
– De kallas för gåtar. Här är de väldigt breda och det är ett annat tecken på att huset troligen är gammalt.
Även om han kommit till Brindberg för att ta borrprov och göra en dendrokronologisk analys av timret är den här delen minst lika viktig för att bestämma härbrets ålder. Många hus är nämligen byggda av gammalt återanvänt timmer.
– Då blir det missvisande om man bara går på borrprovet. Därför börjar jag alltid med att titta på vilken teknik som har använts för att bygga huset.
Analysmetoden dendrokronologi utvecklades i slutet av 1920-talet av den amerikanska astrologen Andrew Elicott Douglass. Grundtanken är idén om att årsringarna i en stock kan avslöja när trädet vuxit. Genom att ta ett borrprov och mäta årsringarna går det att få fram ett tillväxtmönster. Näs Olle Tranberg visar en bild på ett förstorat borrprov. Där går det lätt att urskilja årsringens två beståndsdelar – den ljusa vårveden och den mörkare höstveden.
– Utifrån ett sådant prov kan man bestämma om timret är avverkat på sommaren eller vintern ett visst år, så det är ett ganska exakt verktyg.
För att kunna göra analyserna krävs ett referensmaterial – eller en kronologi som det också kallas. Det består av levande och döda träd som visar hur tillväxtmönstret sett ut i det lokala området genom århundradena, som provet kan matchas med.
– Ju mer lokala kurvor man har, desto mer precist resultat kan man få, säger Olle innan han öppnar sin väska, tar fram både en borrmaskin och en tillväxtborr och bockar sig in igenom den låga dörrposten. Borrproverna tas från insidan av huset där stockarna oftast är mer välbevarade än på utsidan. Det är för att resultatet inte ska riskera att påverkas av bortvittrat trä.
– När timret utsätts för sol, väder och vind vittrar det ungefär en millimeter per århundrade, berättar Olle.
– Men på stockarna här inne ser jag att det sitter lite spår av innerbarken kvar.
Snart skär ljudet från borrmaskinen genom luften. Trots timrets ålder sprids en doft av frisk kärnved inne i härbret. Olle för in ett metallrör i hålet och böjer det åt sidan, med ett distinkt knak lossnar träkärnan. Snart sitter fyra borrprov fasttejpade på en provplatta. Nu ska de slipas släta innan de skannas och förstoras för att Olle ska kunna mäta årsringarnas tjocklek på millimetern. Efter att ha sett härbret i verkligheten är han nyfiken på resultatet.
– Det var över förväntan. Jag tror att det åtminstone är från slutet på 1500-talet, men vi får se vad det landar på.
Att åldersbestämma timmerhus är alltså fullt möjligt men hur går det till när man bara har fragment av olika material kvar att jobba med? Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog vid Uppsala Universitet, börjar oftast med att ta hjälp av jorden.
– Som arkeolog gräver man i olika lager och de lagren berättar om kronologin. När man gräver nedåt jobbar man sig bakåt i tiden. Det är alltid det första instrumentet jag använder. Redan där kan man få väldigt mycket information.
Precis som årsringarna i ett träd kan avslöja hur förhållandena varit ett specifikt år, bär de olika jordlagren – eller stratigrafierna – spår av det som hänt. Exempelvis kan ett vulkanutbrott eller en skogsbrand avteckna sig tydligt i jorden.
Länge var det framför allt med hjälp av den informationen och olika kategoriseringar av formspråk, tekniker och material som arkeologer tidsbestämde fynd men sedan kol-14 metoden, som upptäcktes på 1940-talet, förfinats används den numera flitigt.
Metoden bygger på att allt som lever – växter, djur och människor – tar upp kol från atmosfären men efter döden beter sig kolisotoperna olika. Kol-14-varianten börjar långsamt att minska, halverings-tiden är 5730 år, medan mängden kol-12 förblir densamma. Genom att mäta och jämföra dessa två går det att se hur länge sedan djuret, människan eller växten var vid liv. Alltså hur länge sedan som trädet till trätallriken fälldes, ullen till vanten klipptes eller linet till en kjortel skördades. Samtidigt finns det fallgropar med metoden. Dels är den inte så träffsäker och dels finns det osäkra variabler som kan spela in.
– Nivåerna av kol-14 i atmosfären har varit olika under historien så man måste alltid kalibrera resultatet med kurvor över hur de nivåerna förändrats. Och för vikingatiden, som jag jobbar med, är det extra rörigt, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson. Men trots en viss osäkerhet är det alltid med spänning hon tar emot resultatet.
– Antingen får man bekräftat att man är på rätt spår eller så får man tänka ett varv till. Det är nästan alltid bra att bli bevisad fel.
När det kommer till historiska textilier är det tyvärr ganska vanligt att tidigare dateringar inte håller när de granskas på nytt. Ett sånt exempel är den nålbundna vanten som 1918 hittades i Åsle mosse utanför Falköping. Tidigare troddes den vara mer än 1500 år gammal.
– När man sedan gjorde kol-14-analys på vanten såg man att den var betydligt yngre och gjord någon gång på 1500- eller 1600-talet, säger Amica Sundström som är antikvarie med ansvar för de textila samlingarna på Historiska museet*.
Ett annat exempel är Gerumsmanteln, Sveriges äldsta bevarade klädesplagg. Under lång tid troddes den vävda yllemanteln vara från bronsåldern men en kol-14-analys daterade den till 360–100 f Kr.
Tidigare var det komplicerat att göra kol-14-analyser på textilier men i och med att tekniken gått framåt används den numera då och då.
– När metoden kom behövde man en ganska stor bit av textilen för att kunna analysera den, nu räcker det med några trådar, säger Amica och tillägger att de flesta textilier istället dateras utifrån stil och i viss mån utifrån material och tillverkningsmetod, men att kol-14-metoden kan vara till stor hjälp på riktigt gamla plagg.
– När textilierna är riktigt gamla så är de ganska ofta som en fossil, ett minne av en textil. Det är ett fascinerande pussel som man lägger utifrån dem, konstaterar hon.
Tillbaka i Älvdalen har vi förflyttat oss en dryg mil från Brindbergs fäbodvall till det som i dagsläget räknas som Dalarnas näst äldsta timmerhus. Timret i härbret vid Älvdalens kyrka är daterat till 1285 och huset delar flera stildrag med härbret i Brindberg, som sexkantiga knutar och breda gåtar. Runt dörren går det fortfarande att se snirkliga inristningar.
– Den här ornamentiken är väldigt ovanlig. Den är knuten till medeltiden och finns på max en handfull byggnader till i trakten, säger Näs Olle Tranberg.
Hur gammalt ett timmerhus faktiskt kan bli återstår att se. Kanske finns det fortfarande hus att upptäcka som är ännu äldre än Kyrkhärbret. För Olle är drivkraften i första hand att de gamla timmerhus som finns kvar tas om hand.
– Vet man inget om husets historia finns kanske inte incitament att byta ut en stock som är dålig, men får du veta att huset är från 1600-talet kan det bli en morot för att börja ta hand om det. Och när det gäller de absolut äldsta husen, så finns det väldigt få. Då ser jag det som ett kulturarvsarbete att identifiera dem och se till att de finns kvar i ytterligare några hundra år.
Några veckor efter besöket på Brindbergs fäbodvall skickar Näs Olle Tranberg ett SMS. Dateringen är klar och har överträffat hans förväntningar. Timret i härbret var inte från slutet av 1500-talet, borrproven visar istället att virket avverkades vintern 1435–1436. Altså ungefär samtidigt som Engelbrektsupproret kulminerade lite längre söderut i landet efter åratal av fattigdom, hungersnöd och ondskefullt fögderi. Dateringen gör att byggnaden kvalar in på topp 10-listan över gamla timmerhus i Älvdalen.
* Amica Sundström som medverkar i den här texten avled sorgligt nog en tid efter att artikeln skrivits och efter en tids sjukdom.