Om väggar kunde tala

Det är sådana berättelser som Sara Lundström och Mats Qwarfordt hos Handtryckta tapeter lever av, både bokstavligen och bildligen. I den belamrade röda stugan på Långholmen i Stockholm slår ett överdåd av färger, mönster och sinnlig skönhet emot en. Tidsepoker tumlar om varandra, från nutid till mitten av 1700-talet, som var det århundrade då papperstapeter började tillverkas här i landet. Till en början var motiven ofta både handmålade och blocktryckta.

Också Sara och Mats jobbar med traditionella metoder när de tillsammans med lärlingen Hilding Lindåker återskapar gamla tapeter. Förlagan är ofta gammal och kan vara mer eller mindre komplett, allt från en hel tapetrulle till ett pyttelitet fragment. Arbetsmetod och färgpigment bestäms efter att den äldre originaltapeten analyserats noga. Hur är den gjord, vilken färg hade den från start, till vilken grad har den blekts? Här används handtryckstekniker som schablonering, blocktryck och screentryck, men också frihandsmåleri. Det är inte billigt att återskapa en gammal tapet, och det ligger ett enormt arbete bakom. Eller som Mats och Sara själva säger:
– Det är mycket pengar, men det är inte dyrt.

Inför vår träff har jag bett dem att plocka fram en specifik tapet som vi kan prata lite mer kring. Men valet har inte fallit på en tapet, utan på en spröd kaka med sammanlagt nio tapetlager som någon gång suttit på en och samma vägg.
– Det var en man som ringde till oss och sa att han hade tagit över en gammal tjänstemannabostad på Ulriksdals slottsområde efter sina föräldrar, berättar Sara. Föräldrarna var samlare och där fanns hur mycket grejer som helst, bland annat väldigt många gamla tapeter, både hela rullar från första delen av 1900-talet, stora stycken och hela väggfält som tagits ner. Han frågade om vi ville ha dem, för han ville att tapeterna skulle hamna någonstans där de kom till glädje. Och vi fick använda dem som vi ville.

Kakan med olika tapeter vittnar om hur en vägg flera gånger förnyats med nya mönster och färger. Tapeterna spänner mellan tidigt 1800-tal och tidigt 1900-tal.
– Vi kallar den för Ulriksdalskollektionen, säger Sara om skatten. Samtidigt betonar hon att kakan med tapeter sannolikt inte suttit i tjänstemannabostaden där den fyndades.
– Troligtvis togs den ner från ett annat hus och rullades ihop, säger hon.

Dessutom kan tapeterna ha suttit i flera hus innan dess. Deras olika grad av exklusivitet tyder på både slott och koja.
– Vi tror att en del av dem är återanvända, säger Sara. Man kan ha tagit ner väggpappen som tapeterna suttit på och sen har man vikt in och spikat fast den på en vägg i ett enklare hus. De senare tapetlagren är nämligen mycket, mycket enklare än de i tidigare lager. Här har det alltså skett en statusförändring…

 Hon pekar på en klarblå tapet som ser väldigt flott ut, men som i själva verket är en av de billigaste i kakan. 
– En sån här tapet skulle aldrig ha satts upp i samma slags rum som en av de tidigare, mer exklusiva – om inte hela byggnaden har ändrat status vill säga. Så det mest troliga är att den dyrare tapeten tagits ner och satts upp i ett lite mindre hus med enklare status…

Att jobba med gamla tapeter är ett ständigt detektivarbete.

De bläddrar försiktigt mellan de spröda tapetlagren, lite som om det var en bok. Mats pekar på en tapet med blommor i många färger på ljus botten:
– Den här lyxtapeten är tryckt på 1840-talet, alltså under tiden då Ulriksdals slott användes som inrättning för krigsinvalider. Vi rådfrågade slottsarkitekten som bekräftade att man inte satte upp de fräckaste nya tapeterna just då.

De resonerar vidare och detektivarbetet underlättas en del av motiv och färger. Ett av tapetlagren i Ulriksdalspacken är till exempel prytt med frodiga ananasfrukter.
– Värsta partytemat, säger Mats. Under tidigt 1800-tal var det superexklusivt med ananas, man hyrde ananasfrukter för massor av pengar för att ha på fester. Så att det är ananas på den här tapeten signalerar liksom…wow.

En av bårderna ser också romerskt antik ut.
– Ja, det stämmer – man hade ju grävt upp Pompeji där på slutet av 1700-talet, och då var det väldigt poppis med antika teman. 

En liten insekt kryper fram mellan lagren av tapeter.
– Den bor väl inte där hoppas vi, säger Mats. Den bodde nog i vårt kök från början.

– Det där har jag tänkt på ibland, säger Sara, vi skulle ju teoretiskt sett kunna få hit precis vad som helst i de där gamla rullarna, husbock eller pappersmal. Men än så länge har det gått bra. Vi kanske kan tacka arseniken för det…

Att knallgrön färg på gamla tapeter innehållit arsenik är ett välkänt faktum. Ordet »giftgrön« har inte uppstått utan anledning. Den första arsenikgröna färgen uppfanns av den svenske apotekaren Carl Wilhelm Scheele – och så kallad Scheelegrön var högsta mode på 1800-talstapeter. Men när fler och fler förgiftningsfall kunde kopplas till grön-dekorerade väggar förbjöds färgen i Sverige 1876. Arseniken förpassades till detektivromanerna.

Sara och Mats jobbar i möjligaste mån med de ursprungliga färgpigmenten, minus de giftiga förstås.
– Det viktiga är att vi alltid jobbar med beprövade material och vi tycker om att använda samma som när tapeten en gång gjordes. På 1700-talet var det tex linnelumpspapper i ark som gällde och de kunder som beställer 1700-talstapeter på våder av sammanklistrade linnelumpsark kan spika eller sy upp tapeterna precis på samma sätt som de ursprungliga. Vi trycker med emulsionsfärg pigmenterad med torrpigment och blandar ofta till tryckfärgerna av slattar som blivit över.
– Det är lite som att laga mat och ett sätt att jobba som vi själva tycker om. Beroende på pigmenten luktar kulörerna olika, och de luktar inte alltid hallontårta. Men också det är en erfarenhet  som vi delar med tidigare tapetmakare. Och oavsett om det är ett gammalt eller nytt mönster så blir det vackra tapeter i helmatta täta färger med fin känsla och lyster. 

Att gå igenom tapeter är en tidsresa. Både i historia och estetik men också i tidsanda och värderingar. 1920-talets art-decotapeter med sina spexiga och avantgardistiska mönster signalerade att allt är möjligt, säger Sara. En väldig skillnad mot krigstidens bleka pasteller under tidiga 1940-talet med traditionella motiv som häst och vagn eller väderkvarnar. Under 1950-talet föddes optimismen till liv igen med glada färger och mönster. Och så vidare.  
– Dels påverkas det av samtiden, men också av att kidsen inte vill ha det som föräldrarna, utan hellre som mormor och morfar. Tänk på 1960-talet med sina kommunalgråa miljonprogramstapeter som man inte ens fick välja själv. Inte konstigt att 1970-talets väggar blev helt galna med sina medaljong- och bordelltapeter, säger Mats.

Men framför allt är tapeter något väldigt personligt, det kan Mats och Sara vittna om. De väcker oanade minnen, associationer och känslor. På Handtryckta tapeters Facebooksida har någon skrivit: »Allt ni gör är som drömmar som går i uppfyllelse.«