Minnet av en skog

Hur kommer det sig att du virkat ett kalhygge av stubbar?
– Jag började virka stubbar mest för att det var så roligt att göra årsringar. Virkningen lämpar sig klockrent för det. En stubbe är ju ingen sorglig sak. I sig är de fina att titta på. I skogen slår man sig ned på dem eller dukar upp fikat. Men precis i samma veva kalhögg man skogen här där jag bor, och stubbarna fick plötsligt en helt ny mening. Jag såg timmerbilarna gå i skytteltrafik utanför fönstret och stod där med virknålen i handen och bara grät.

Innan du började jobba med skogstema virkade du mycket kroppar och organ. Hur väljer du dina teman?
– Jag måste ha kul när jag skapar. Jag har testat att intellektuellt resonera mig fram till vad jag borde göra för verk men det funkar inte alls. Det måste komma från ett pirr
i fingrarna. De senaste sex-sju åren har nästan allt jag gjort varit kopplat till skogen. Innan jag började med stubbarna broderade jag bara mossor. Sedan har det fyllts på med rotvältor, stenar, svampar och träd.

Vad betyder skogen för dig?
– Jag försöker att alltid bo nära en skog. Det är där min återhämtning finns. När tankarna snurrar för mycket räcker det att gå en skogspromenad för att bli klar i huvudet. Det är som en bästa kompis som man bara kan gå och hänga med. Man behöver inte ha en agenda när man går ut i skogen. Det finns inte många sådana platser. I staden är man alltid på väg någonstans. Men i skogen ska man liksom inte göra något. Man bara är. Den kvaliteten tror jag är essentiell för vårt välmående.

Hur ser dina närmaste skogar ut?
– Jag bor i Uddebo, en liten by i Västra Götaland. Mina närmaste skogar är planterad produktionsskog. Vilket faktiskt inte har varit ett problem för mig. Jag har aldrig tänkt på den skogen som dålig eller ful. Det är där vi har haft våra svampställen och våra stigar. Jag har älskat all skog och inte stört mig på att träden är raka och lika gamla. Kanske var det just därför det blev så smärtsamt när den höggs ned.

Berätta.
– Det kändes som att man hade gått på en blåsning. »Trodde du att det här var din skog? Det var ju bara vår plantering, fattar du väl?« Jo, det fattar man kanske på något plan, men själv har man förlorat en väldigt fin… vän. Ett ställe där man tillbringat så mycket tid, där ens barn vuxit upp. Platser som man trodde alltid skulle finnas. För så tänker man om träd, att de är eviga.

Hur verklighetstrogna är dina virkningar?
– Jag blandar fantasiskog med riktiga arter. Jag gillar att någon som är mosskunnig kan komma hit och känna igen dem. Det är genom virkningen jag har lärt känna alla olika mossor som växer i skogen. Det är nästan det bästa med konsten – att man kan ge sig själv tillåtelse att snöa in på någonting. Det gör jättestor skillnad när man lär sig namnet på olika växter, förstår hur de lever, hur långsamt de växer. Man ser skogen på ett helt annat sätt.

Berätta om hur du arbetar med virkning och broderi.
– Tjusningen med båda två är att de är så enkla. Virkningen är liksom bara en enda maska. Och broderiet … jag kan knappt ett enda stygn. Garnet är som lera för mig och broderiet är måleri. Jag kan inte ens läsa ett virkmönster. Däremot har tekniken alltid funnits med mig, så det var en fröjd när jag upptäckte att jag kan använda den för att göra konst. Och trots att jag hållit på med det i mer än 16 år känns det fortfarande lika kul. De senaste åren har jag säkert virkat 50 stubbar. Ibland undrar folk hur jag orkar. Men det är ju det roligaste jag vet.

Sandra Magnussons utställning Det var en gång en skog pågår på Virserums konsthall fram till den 31 augusti 2026.