Milaya.

Text Maria Diedrichs
Foto Nora Lorek
18 augusti 2025

Fotografen Nora Lorek berättar:

Jag kom till Bidibidi 2017 som utsänd av National Geographic till världens då största flyktingläger. Det ligger i nordvästra Uganda, gränsande till det krigshärjade Sydsudan.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Vid den tiden hade Uganda tagit emot lika många flyktingar som hela EU tillsammans. Majoriteten var kvinnor och barn.

När jag frågade nyanlända vad de hade tagit med sig till lägret återkom ett ord. »Milaya«. Det betyder lakan. Men varför hade de tagit sängkläder med sig när de flytt mitt i natten? Jag bad att få se dem.

En efter en kom kvinnor fram med fantastiskt färgstarka handbroderade tyger. De berättade att de gjort dem i generationer och lärt sig tekniken av mödrar och mormödrar. De hade svept in sina ägodelar i de här lakanen och burit dem som ett knyte på huvudet eller ryggen, samtidigt som de kanske bar barn i armarna.

Jag började ta bilder av familjerna och tygerna. Före kriget användes de både som sängöverkast och vid, exempelvis, bröllop och begravningar.

Från vänster på bilden: Richard Lugala, 6, son, John Lomoro, 18, bror, Thomas Lodongo, 15, bror, Mary Tabu, Moses Bidal, 2 månader, son, Ludia Yabong, 4 år, dotter, Taritigo Loboa, 30 år, bror.

Den här bilden är tagen 2018. Mary Tabu, i mitten, var 25 år då. Det är hon som har broderat. Jag minns att hon pyrde av frustration mot sin man som stred för rebellerna i kriget. »Han bryr sig bara om sig själv och riskerar sitt liv«, sa hon. Hennes bröder var helt nyanlända men hade redan hunnit tillverka möblerna på bilden. De försökte sälja sådana i lägret också, men det fanns knappt någon som hade pengar. Inte heller Mary, som arbetat som frisör före kriget, fick betalande kunder. På den tiden hade registrerade flyktingar i lägret rätt till 12 kilo mat per månad. Idag får de tre kilo.

Jag har rest till Bidibidi många gånger sedan dess och driver numera en organisation för att hjälpa några av kvinnorna att försörja sig genom att sälja sina verk världen över. Vi har 35 kvinnor anställda. Sett till lägrets storlek är det förstås inte många. Men varje beställning vi får in kan göra en stor skillnad i just deras liv. Deras barn kan skickas till skolan. De får lite mer hopp. Och allt är tack vare milayorna.

18 augusti 2025

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka