Lomma, min lomma

Jag har läst, fördjupat mig och testat mig fram. Provat mängder av material att skära ut stämplar i och kombinerat dem med alla tänkbara sorters färger. Nu skär jag stämplarna av vanliga liggunderlag. De både tar åt sig och släpper ifrån sig färg på ett bra sätt och är betydligt billigare än linoleum eller gummiplattor – och mer lättarbetade än trä. Jag hade aldrig kunnat testa mig fram så hejvilt som jag gör utan ett billigt och enkelt grundmaterial. Dessutom använder jag uteslutande återbrukade textilier. Mest linnedukar och handdukar köpta på second hand. Till och med sådana som är fläckiga eller trasiga – allt går ju att trycka på.

Färger, mönster, tekniker och material – tygtryckets möjligheter är oändliga. Men för att det inte ska bli för stort behöver man någonstans att börja. På senare tid har jag bland annat utgått från folkdräkter här hemma i Hälsingland. Mest har jag fastnat för lommor. Kjolsäckar. Det är små väskor som bars utanpå kjolen eller förklädet förr – och de är väldigt tacksamma att arbeta med.

Jag brukar inte bära folkdräkt men en lomma kan man ha till vanliga kläder också. Den är som ett smycke samtidigt som den är praktisk. Och jag gör inga anspråk på att göra traditionella väskor. Jag tänker som Brita Kajsa Karlsdotter – hon med Anundsjösömmen. Hon tog lite Delsbosöm här, lite Järvsösöm där, och sedan kokade hon ihop något eget.

Till mina första lommor testade jag stämplar som är lika stora som hela väskan. Jag tryckte tre likadana tygbitar och broderade på dem på olika sätt. På en fyllde jag i formerna med vävgarn, en fick sashiko-stil och en sydde jag med svart tråd på maskin.

Jag kunde inte hålla mig från att börja experimentera. Insidan på den symaskinsbroderade blev så fin, så jag gjorde om konstruktionen för att det skulle synas bättre. Sedan fortsatte jag med fler varianter, i olika storlekar och former. Jag inspirerades av spetskanten på en hätta till en, av japanska trastyger till en annan. Några fick blixtlås, andra knappar. Någon gjorde jag i lappteknik och en annan med applikationer. Idéerna tar aldrig slut.

Det är fantastiskt med allt det vackra som funnits och finns här i min hemtrakt. Från kattuntyger till målade skåp och tapeter. Jag som är utbildad industridesigner från början, lockas av att försöka förstå hur alla mönster är konstruerade. Jag vill begripa varför man utformat en utsmyckning på ett visst sätt. Även i Ukraina, där jag kommer ifrån, kan man ofta hitta liknande former som här, men ofta gjorda på andra sätt.

Jag vill inte kopiera, men folkkonsten är en skatt att ösa ur. Att utgå från det som funnits och göra på sitt eget sätt. Så har folkkonsten alltid fungerat.«

Elena Semenova Esmail håller återkommande kurser i tygtryck bland annat hos olika hemslöjdsföreningar. I september hittas hon på Vävmässan i Gävle.