Ledstjärnan

När Japan storsatsade på robotar, elektronik och högteknologisk industri gick kunskap om material från skogen förlorad. Det vill Masashi Kutsuwa ändra på. Nu blickar han bakåt för att se framåt.

Text Ivar Andersen
Foto Jonas Gratzer
10 december 2020

Kanoko niwa putsar, synar lystern i cederträet, putsar, synar. Hon är förstaårsstudent på Akademin för skogsvetenskap och kultur i japanska Gifu och bara tre timmar återstår innan hennes hittills viktigaste skoluppgift ska vara inlämnad: tio stycken bento, traditionella lunchlådor, i egen design.
Formen är anpassad efter de triangulära risbollarna onigiri.
– Den rymmer tre onigiri. Eller två stycken och en tomat, säger hon.
Masashi Kutsuwa, adjungerad professor på akademin, ger sin elev några uppmuntrande ord. Och förklarar att uppgiften delvis valts för dess avancerade svårighetsgrad.
– En bento måste vara vattentät, men träet sväller av fukten från maten. Du måste tänka på strukturen så att materialet tillåts röra sig utan att lådan förlorar sin form, säger han.
Men också för att lunchlådorna är efterfrågade.
– Bento i trä har blivit i ropet igen på grund av Instagram. Människor lägger upp sin mat snyggt och fotograferar.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Med en yta till åttio procent täckt av skog var prefekturen Gifu länge känd som Japans högborg för trähantverk och industri. Här hade papper tillverkats i 1300 år – Japans första folkbokföring nedtecknades på ark från just Gifu. När härskarna i den dåvarande huvudstaden Nara på 700-talet skulle uppföra tempel lät de kalla till sig snickare från Takayama i norra Gifu.
Fram till efterkrigstiden var skogen den bärande pelaren i regionens ekonomi. Sedan hände något.
Masashi Kutsuwa illustrerar förändringen med hur den en gång så omfattande paraplytillverkningen somnade in.
– Omkring 1950 producerades en miljon paraplyer i Gifu varje månad, säger han.

Paraplylöpare, traditionellt tillverkade i japansk storax.

Massproduktionen ledde till arbetsdelning. Olika kategorier av hantverkare specialiserade sig på olika komponenter. Exempelvis på löpare – det är den del som glider längs skaftet på paraplyet för att öppna eller stänga kapellet.
– Det fanns de som bara tillverkade löpare. Historiskt hade vi kunskap om vilket träslag som skulle användas till vilket hantverk. Busken japansk storax har, till exempel, använts för att tillverka paraplylöpare i hundratals år, eftersom du kan såga fyrtio jack i virket utan att det spricker.

Paraplyhantverkarna inhandlade sitt råmaterial av lokala kolare. Dessa tillverkade träkol av ett flertal olika träslag, men sparade som regel japansk storax eftersom det var mer lönsamt att sälja just till paraplymakare.
Men när hushållen började överge koleldning till förmån för elektricitet sinade tillförseln. Den siste kolaren som tillhandahöll japansk storax gick ur tiden 2012. Och Gifus kvarvarande tillverkare av paraplylöpare stod plötsligt helt utan materialförsörjning.
– Så hantverkarna kom hit till akademien och frågade om vi kunde hjälpa dem med en ny råvarukälla, säger Masashi Kutsuwa.
– Att hitta japansk storax är inte svårt, det svåra är att hitta raka stammar. Men vi tog hjälp av barn till tidigare kolare som lärde oss att kapa stammarna vid roten för att få stubbskott som växer rakt. Nu ger vi oss ut i skogen en dag varje år, paraplytillverkare från hela Japan och eleverna härifrån skolan, för att skörda.

Med ens fick Gifus paraplytillverkning nytt liv – och eleverna lärde sig värdet av ett ofta förbisett träslag. Professor Kutsuwa hade – åtminstone i detta fall – åstadkommit precis det han anställts för.
– När ekonomin växer blir hantverket mer specialiserat. Men när ekonomin och efterfrågan krymper så riskerar specialistkunskap att gå förlorad. Då behövs någon som binder ihop allting. Det är den roll vår skola ska ha. Att koppla samman skogsbrukare med hantverkare och skapa nytt värde, säger han.
Skogsindustrin var länge Gifus ekonomiska livsnerv. Men med »det japanska undret« – med dess fokus på fordon och konsumentorienterad teknik – blev regionen ifrånsprungen.
– På 1970-talet började företagen exportera bilar och elektronik. Samtidigt började vi importera billigt virke från andra länder och övergav vår egen skog, säger Masashi Kutsuwa.

När prefekturen 2001 inrättade akademin var det ett försök att vända utvecklingen och återuppfinna träindustrin. Vägen framåt ansågs gå genom att blicka bakåt, mot hantverk som fallit i glömska, och kombinera det med innovation och ett hållbarhetsperspektiv.
– Vi måste uppmana unga arkitekter att bygga i trä och unga hantverkare att uppfinna nya användningsområden för gamla tekniker, säger Masashi Kutsuwa.

Han är själv uppvuxen i ett hantverkarhem.
– Pappa var träarbetare. Han hade en egen liten verkstad. Som barn brukade jag titta på när han arbetade.
Men den unge Masashi ville lära känna världen utanför verkstaden. Han utbildade sig i internationella relationer, volontärarbetade i sydostasiatiska flyktingläger och tog sedermera anställning på det japanska public servicebolaget NHK.
– Jag arbetade där i åtta år och tyckte verkligen om det, säger han. Men som journalist rapporterar du om nya ämnen varje månad. Jag kände att jag ville hitta en fråga som jag kunde fokusera hela mitt liv kring. Så jag sade upp mig och sökte mig till träarbetet.
Efter en tvåårig utbildning på hemmaplan fick Masashi Kutsuwa anställning som möbelsnickare i Storbritannien.
– Jag tillverkade väldigt dyra specialbeställda möbler åt rika människor. Det var inget för mig, säger han.

Efter ett halvt årtionde i England, Skottland och Wales hörde akademin i Gifu av sig och erbjöd Masashi Kutsuwa en position. Då hade han sedan länge övergett de exklusiva beställningsjobben till förmån för en form av träslöjd som var lika mycket en rörelse som en samling tekniker. Det var också denna form av träslöjd som han beslöt sig för att undervisa i.
– Den här skolan ska inte främst öka kunskapen om träarbete utan öka kunskapen om skogen. Det var därför jag tänkte att grön slöjd skulle passa bra ihop med syftet, säger han.

Med grön slöjd, eller råslöjd, menar han träslöjd skapad med handverktyg och av färskt material. Den renässans som den typen av slöjd haft under de senaste decennierna förknippas ofta med ökad miljömedvetenhet, men som Masashi Kutsuwa påpekar är det i råslöjden som hantverkets ursprung kan spåras.
– Innan vi hade maskiner och elektricitet brukade man slöjda direkt i skogen. Innan bilarna var det hårt arbete att frakta stockarna till verkstaden så det var mer logiskt att arbeta på plats med yxor och bandknivar. Och med de verktygen var det förstås enklare att arbeta när träet var färskt, säger han.
– Med den industriella revolutionen blev det enkelt att frakta stockar till sågen. Och med tillgång till kraftfulla maskiner kunde du utan problem låta träet torka innan du bearbetade det. Men den här utvecklingen innebar också att kunskapen om att arbeta med dina händer började gå förlorad. Så grön slöjd-rörelsen startade på 1980-talet i Väst för att påminna människor om att uppskatta sina lokala skogsresurser.

Idag är masashi Kutsuwa själv en tongivande företrädare för denna rörelse. Under förra sommarens Täljfest på svenska Sätergläntan belönades han med slöjdstipendiet till minne av Wille Sundqvists och Bill Coperthwaite just för sitt arbete med att »rädda japanska handarbetstraditioner och hitta nya lärlingar åt mästare som inte har någon att ta över efter dem«.
Akademin i Gifu har hela 17 lärare på ett åttiotal studenter. Samtliga har olika typer av forskningsuppdrag vid sidan av undervisningen. I Masashi Kutsuwas fall handlar det dels om att sprida teoretisk kunskap om grön slöjd, men också om att utveckla de praktiska redskap som hantverket kräver. Exempelvis hyvlar av gammeljapanskt snitt.
– Västerländska hyvlar pressar du framåt medan japanska hyvlar dras mot dig. Förr satt vi på golvet när vi arbetade och höll ämnet med fötterna, då fungerar det bättre att dra, säger han.

Mest berömd av Masashi Kutsuwas kreationer är hans vikbara täljhäst.
– Man började använda täljhästar igen i samband med att grön slöjdrörelsen slog igenom. Men västerländska täljhästar är väldigt tunga och kräver mycket plats. Här i Japan bor vi ofta litet, så jag tillverkade en modern täljhäst anpassad till samtiden, säger han och vecklar ut sin skapelse.
Från hopfällt tillstånd till redo att grenslas tar det bara sekunder. Masashi Kutsuwa spänner fast ett stycke kastanj genom att trycka ned fotpedalen. Långa spån från band-kniven singlar till marken i högar. Förvandlingen från stock till smalt stolsben tar mindre än en minut.
»Origami-täljhästen« har spritts över världen via de ritningar Masashi Kutsuwa själv säljer samt genom workshops där deltagarna lär sig att tillverka egna. Samtidigt har konstruktionen förfinats genom åren.
– Jag ritade den första 2007, strax efter att jag började arbeta här. Det här är den femte versionen.

Kanoko Niwa är den sista av studenterna att bära fram sina bento till bordet där lärarkåren samlats för att sätta betyg. Med sina toppiga lock påminner hennes lunchlådor om monopolhus.
De fem lärarna skickar lådorna mellan sig. Väger dem i händerna, vrider på dem, luktar i dem.
Efter en ingående inspektion står det klart att Niwa Kanokos ansträngningar varit mer än tillräckliga. Betyget blir gott, och handledaren tycks minst lika belåten som eleven.
– Kvaliteten på studenternas bento var bättre än vad vi hade förväntat oss, konstaterar Masashi Kutsuwa nöjt.
Hans roll på akademin i Gifu är dubbel. Till lika delar lärare och ambassadör för japansk träkultur.
– När jag började här på akademin gav jag upp mina planer på att bli hantverkare på heltid. Nu vill jag vara en samordnare. Mitt jobb är att främja träslöjden och göra den tillgänglig för vanliga människor, säger Masashi Kutsuwa.
Han har aldrig ångrat att han valde slöjden framför livet som dokumentärfilmande journalist. Däremot ser han paralleller.
– På sätt och vis liknar det jag gör nu journalistiken. Jag skriver böcker och pratar med människor. Jag är som ett medium.

10 december 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy