Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Det senaste i raden är ett nytt skällsord:
Klimakteriekeramiker.
Det lanserades i en bokrecension i Dagens Nyheter nyligen, som ett ord för kvinnor mitt i livet som kliver in i verkstaden. Begreppet, förklarade recensenten pedagogiskt,
är ett invektiv, alltså en förolämpning. (Så att läsarna inte skulle missförstå det som en komplimang.) Ordet klimakteriekeramiker, skrev hon, fyller sin plats i språket bland
annat för att drejning »är en imbecill syssla« och för att »dreja kräver faktiskt noll livserfarenhet«.
Jag tänker mig att hon aldrig har drejat.
Eller att hon någonsin känt den där känslan av – egenmakt kanske, av att själv kunna tillverka sig det man behöver. Det är samma slags kunskap som preppers talar sig varma för idag, när de beskriver färdigheter som är bra att ha i oroliga tider. Jag tänker mig också att det nästan verkar finnas en – väl inarbetad – formel för den här typen av glåpord, ett mönster för hur de byggs upp:
Kvinnokopplat ord + skapande/kultur = förolämpning.
Batikhäxa är ytterligare ett sådant exempel. Det uttrycket älskade anonyma och fradgande troll att spotta ur sig på nätet för ett par år sen, enbart med syfte att trycka till färgstarka kvinnor. Batikhäxorna föraktades med kraft.
I samma mylla har ordet kulturtant vuxit fram. Ett förklenande tillmäle för de ofta lite gråhåriga individer som tar störst plats i landets teatersalonger, bokcirklar och hemslöjdsföreningar. Personer som med sin obotliga nyfikenhet och okuvliga skaparglädje ser till att vi har ett levande kulturliv här i landet. Motsatsen till soffliggare
och fradgefräsare. Men som tydligen – därför? – är oemotståndligt lockande att dänga till.
Men med »kulturtant« har det samtidigt hänt något spännande:
För mottagare har vänt på ordet. De har omfamnat det, tagit det till sig och börjat använda det om sig själva. Gissningsvis både på grund av stolthet, självinsikt och skön självdistans. Kulturtanten vet att hon utgör »det kulturbärande skiktet«. Hon är kompetent. Och levande. Utan henne stannar kultursverige. Går det att göra samma u-sväng med klimakteriekeramiker?
Jag tänker på det medan vi lägger sista handen vid det här numret. Bland mycket annat innehåller det en nypa bandvävning. Det är också något som jag grunnar över för tillfället. Hur kommer det sig att det plötsligt är poppis att väva band igen? För jag ser det överallt. Ta ett av samtidstrendernas epicentrum till exempel, Konstfacks julmarknad. I år såldes där smala, nyvävda slipsar. Eller ta Nordic Craft Week som går av stapeln 7–14 september. 2024 blev – så klart! – »vävda band« årets tema. Och nyss dök reklam för textilvetenskapen på Uppsala universitet upp i mitt flöde. En bild på ett klarrött och mönstrat band hade valts för att locka nya studenter. Listan kan göras längre.
Här kommer ett helt nummer kallat Binda, band, bundit.
Hoppas du gillar det!
Malin Vessby,
chefredaktör
