Keramikern som hoppade av

Joel Stuart-Beck ser en samhällskritisk handling i att vedbränna keramik. När det vill sig som bäst, menar han, bär kannor, muggar och skålar på en berättelse om en bättre värld.

Text Malin Vessby
Foto Sara Mac Key
29 mars 2017

Joel Stuart-Beck böjer sig fram, drar ut en tegelbit och kikar in genom hålet på sidan av keramikugnen. Där inne strålar det vitglödgat och orange. När han kisar skymtar han flimrande konturer av krukor.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Runtomkring, däremot, är det årets mörkaste dag. Gryning övergår skarvlöst i skymning och regnmolnen hänger som ett tungt lock över ängarna utanför Arvika.
Han pluggar igen och ser upp. Trött och blek men med ett snett leende.
– Det är rätt långt till Sommaren med Ernst, eller hur?

Det finns olika sätt att jobba på. Rätt få keramiker väljer Joels variant idag: Tidskrävande och svårkontrollerad vedbränning.

Men han har sina skäl.
– När keramiken blir som bäst kommer också tillblivelsen att finnas med i det färdiga föremålet. Elden, leran, människan, omsorgsfullheten. Ibland känns det som om föremålen mullrar och skälver av historia.

Själv kan han vrida och vända på en fin skärv i timmar.
– Det finns ju faktiskt andra värden än rent praktiska, värden värda att jaga efter, säger han.

Låga slår upp ur skorstenen på ugnen.
Kolla lågan! Karakteristisk för reduktionsbränning i vedugn.

Sedan växlar han in på samhället. Enligt Joel Stuart-Beck skenar det idag, och alltför mycket går åt fel håll. Valet att ägna sig åt småskalig keramiktillverkning och att vedbränna sin lera, handlar också om ett ställningstagande, säger han, om en vilja att verka i opposition till industri, massproduktion och färdigformulerade lösningar. Det handlar om att han, utan maximal vinst som drivkraft, istället vill ta sig an naturmaterial med varsamhet och stå till svars för hela produktionskedjor.
– Hantverksmässigt kunnande tillåter dessutom folk att skapa sig egna hem utan stora ekonomiska medel. Det är ju extremt politiskt sprängstoff i ett samhälle som har ekonomisk tillväxt som motor, menar han.

Han tände ugnen vid midnatt igår och det har inte blivit många timmar sömn. Men vid det här laget stiger temperaturen allt snabbare. Det är först nu på morgonen som han har velat brassa på mer energiskt. Efter den kvartsomvandling som sker i leran strax före 600 grader tål materialet mer hetta, men innan dess ska man helst gå varsamt fram om man vill plocka ut hela saker i slutänden. Bredvid vedinkastet ligger flera kubik blandat lövträ och bidar sin tid tillsammans med några klabbar granved.

Porträtt av Joel Stuart-Beck.
– Jag vill inte förslavas under teoretiseringen, säger Joel Stuart-Beck.

Från början tänkte han satsa på konst. Men den tanken dog. Konstens verkan är för kort, säger han.
– Jag gick ut från Moderna museets utställningar och då var upplevelsen över. Hur drabbande konsten än varit därinne fick den ingen ordentlig efterklang i mitt vardagliga liv.

Det var delvis därför som han till slut valde keramiken, precis som sin far Kaj Stuart-Beck och farfar Rex Stuart-Beck före honom. It’s a family affair, tredje generationen nu.
– Jag kunde inte stå till svars för konstens arrogans mot det vardagliga, slår han fast.

Ugnen som ångar bredvid är packad med vardagspotenta muggar, skålar, kannor – plus en och annan skulptur. Kanske kan man liksom smyga in olika värden i folks hem genom keramiken, han har teorier om det: Den som skaffar sig en av hans saker, tar i samma veva hem något som garanterat inte tillverkats av barn eller lågt betalda fabriksarbetare. Den köper en långsam produktionstakt tillsammans med ett uråldrigt hantverk. Och föremålen har på olika vis avtryck av både honom och Arvikatrakten.

I bästa fall kan sakerna liksom… smitta, tänker han. Eller åtminstone spegla ett möjligt och alternativt sätt att leva, bortom ett girigt samtidstempo, där »mycket vill ha mer« regerar.

I ladan bredvid, verkstaden, står en sparkskiva. Det är den gamla formen av elfri drejskiva som drivs framåt enbart genom kickar med fötterna. Det är den han jobbar på. Och datorer vill han helst distansera sig från. Mejladress har han ingen.
– Mobilen utgör ett tillräckligt intrång i min integritet.

Han skjuter in ett par långa vedträn av björk i eldinkastet och tar ett hopp tillbaka till det glödande kikhålet. Stiger temperaturen verkligen som den ska? Hur ser det ut därinne?
– Kollegorna tycker att jag är idiotisk som jobbar utan pyrometer. [Termometer.]

När keramiken blir som bäst kommer också tillblivelsen att finnas med i det färdiga föremålet.

Han ser upp.
– Men om temperaturen är på väg upp är grejerna i ugnskammaren ljusare än sin omgivning. När det är orangerött därinne är det mellan 600 och 700 grader. Vid gulvitt närmar det sig 1250 och vitt betyder 1300, säger han men ser samtidigt lite orolig ut. En och en halv kubik keramik står på spel.

Men han vill lära sig genom att testa, inte minst genom att testa sätt som andra har jobbat med tidigare, före samtidslösningarna. Praktik som ger färdighet. Trial and error.
– Jag vill inte förslavas under teoretiseringen!

Jo, i likhet med en sakteliga växande skara hantverksdebattörer, är också Joel Stuart-Beck kritisk mot hur ord och kunskap förmedlad genom böcker ständigt tillåts övertrumfa kunskap som uppstår genom görande och erfarenhet, även om han också plöjt rätt många sidor vid det här laget; referenserna till keramik- och industrihistoriska bokklassiker, teorier och teoretiker duggar tätt hela tiden när han pratar. För snart fyra år sedan tog han dessutom en kandidatexamen i keramikkonst på HDK. Ändå är han brutalt kritisk mot den utbildningen, inte minst på grund av att fokus där, enligt hans mening, har för lite med hantverket att göra.
– Det är nästan som om man uppmanar studenterna att inte jobba med lera. Hur kan det till exempel komma sig att en stor del av keramikstudenterna lämnar skolan utan att ens kunna knåda?

Han låter ordentligt upprörd men också engagerad.

Samtidigt kommer hans far Kaj sneddande över gräset för att byta av ett tag. Joel tar rådjursstigen upp mot föräldrarnas hus, via ängarna, kullarna och utsikten över sjön. Planen är ett par timmars sömn innan han ska elda vidare. Då är det ytterligare en natt kvar. Allt som allt kommer bränningen att ta 30 timmar.

Hantverksmässigt kunnande är extremt politiskt sprängstoff i ett samhälle som har ekonomisk tillväxt som motor.

Vedugnar kan vara riktigt egensinniga. Då och då händer det att de inte kommer upp i de temperaturer som behövs för att smälta ut glasyrerna. Den här vinterdagen behövs
i Joels fall dryga 1300 grader. Strul kan ha med veden att göra, med ugnskonstruktionen, med hur keramiken är packad, med eldningstekniken, med vädret… Det finns mycket att grubbla över under vargtimmarna. Allt som kan gå åt pipan.
– Och det var lite för länge sedan jag brände för att jag ska ha den där speciella fingertoppskänslan som man övar upp efter ett tag, konstaterar han när han väl är tillbaka igen.

Med fingertoppskänslan uppdaterad borde han kunna korta bränningen med åtskilliga timmar, tror han. Nu drar den istället ut på tiden.

Det är dessutom bara andra gången han bränner i just den här ugnen, en bukig, sköldpaddelik klassiker, känd inte minst från Kina, Korea och Japan under årtusenden. En enkammarugn med valv som han frimurat på egen hand och kallar för hon.

Joel Stuart-Beck vid ugnen.
Veden är mestadels lövträ. Men på slutet av bränningen brukar han övergå till gran.

Men ugnen är också väldigt mycket hans egen, klassiker till trots. När han byggde den utgick han inte från någon annans ritning utan murade efter eget huvud, med utgångspunkt från förebilderna men också inspirerad av bränningar han varit med om hos kollegor och av ugnsbyggen han deltagit i genom åren. Han har gjort små justeringar här, små tilltag där. Ibland har hantverksluckor satt gränser för vad han klarat av, ibland har det gått vägen.
– Men om jag enbart följer andras beskrivningar lär jag mig ju aldrig på djupet, säger han med övertygelse.

Vid förra bränningen blev den jobbigaste lärdomen att man inte kan bygga en innervägg som han hade byggt den. Eftersom den rasade. Men sedan dess har han förändrat och gjort om, och kommit fram till vad som låg bakom. Efter dagens bränning kommer han senare att inse att det hade varit bra med en lite mindre öppning till ugnen om han hade velat att valvet skulle behålla formen – men det vet han inte ännu.

Han sjunker ner på en stol bredvid vedstapeln och sammanfattar sin metod i korthet:
– Jag vill förstå!

En liten grön skål med krackelerad glasyr.
Den ljusgröna skålen är glaserad med celadon och relieferna är skurna.

Fyra dagar senare knackar Joel Stuart-Beck ner ugnsöppningen och kan lyfta ut färdigbrända muggar, kannor och skålar. De är fortfarande ljumma, trots att det är nollgradigt ute. Det knäpper lite i glasyrerna.
– Så gullig, så gullig, så gullig.

Han vrider på en decimeterstor skål, glaserad med celadon, en av de klassiska asiatiska glasyrerna, känd för en glasig grågrön, olivgrön eller blågrön ton som djupnar där den ligger extra tjock.

På ett annat lite större kärl, har istället ett par tunga droppar av vit och svart glasyr runnit längs sidan och stelnat precis innan de släppt greppet.
– Enastående glasyrdroppar! Joel lyser upp.

Just glasyrerna är ett kapitel för sig.

Han pekar på en tredje, ännu större skål och sätter ord på ingredienserna i ytskiktet: Lera, aska och sand från trakten. Skålen är helt enkelt doppad i lergodslera som han grävt upp, tvättat och gjort en rinnig, glaseringsvänlig lerslamma av. Lergodslera smälter till glasyr om man bränner den i heta stengodstemperaturer. Gradantalet är högre än lergodspartiklarna klarar av. Men för att glasyren inte ska bli brunsvart utan svart som korpen, har han också rört i siktad och tvättad lövträaska, rester efter förra vedbränningen.

Skål med rinnande svart och vit glasyr.

Han sneglar mot vedinkastet. Elden är död sedan flera dagar och även den här gången kommer han att raka ihop askan för framtida bruk. En bränning brukar ge runt fem kilo, säger han och påminner sedan om sanden, som är den svarta glasyrens tredje och sista ingrediens, uppgrävd i skogskanten. Glans är skälet till att också den är med. Den lokala lergodsleran har väl låg kvartshalt och sanden behövs bland annat för att glasyren inte ska bli torr och sträv, förklarar han och grymtar samtidigt över ett celadonprov.

Joel Stuart-Beck med en av sina skålar.

Glasyren har släppt lite från skärven och färgen blev inte som han hoppats (»nej, det blev samma gröna som ett otvättat akvarium«). Han måste justera receptet till nästa bränning.
– Jobbar man med naturmaterial som man grävt upp själv får man stoppa in dem i ugnen för att se vad de innehåller. Det finns ju inte deklarerat nånstans. Efteråt analyserar man resultatet och grunnar över vad man kan använda dem till nästa gång, sammanfattar han och tillägger:
– Men det hjälper också att grotta ner sig ordentligt i kemin.

Både glasyrers och lerors egenskaper kan till stor del uttryckas i formler. Joel Stuart-Beck pratar om vass, sand och äppelträdsaska som bärare av ämnen som fosfor, kvarts och krita, ämnen som i de flesta svenska keramikers fall köps i betydligt mer renodlad form hos keramikgrossister. Då står det sannolikt Ca3(PO4)2, SiO2 och CaO på påsarna.

Jobbar man med naturmaterial som man grävt upp själv, får man stoppa in dem i ugnen för att se vad de innehåller.

Han pekar på den vita glasyr som han använt till ljusa mönster på den svarta ytan. Också den är hemgjord. Huvuddelen består av finkornig silt, en oplastisk jordart som ibland kallats mjäla eller finmo. Han har grävt upp den vid en äng två kilometer bort, på en plats där jordlagren är randiga när man sätter spaden i marken. Men glasyrerna innehåller dessutom fin kvartsrik sand från skogen (»ta sanden under rotvältor«, lär de gamla krukmakarna i trakten ha sagt) och aska. Den här gången är det dels ugnsaska, dels aska som han gjort genom att bränna vass från sjön.
– Det är vassaskans höga fosforhalt som gör glasyren vit, säger Joel Stuart-Beck.

Joel Stuart-Beck halvvägs inne i ugnen.

Annars hittas keramikers vanligaste vitgörare oftast i köpepåsar, oftast zirkonoxid eller tennoxid, ZrO2 eller SnO2.
– Det är en del av sporten att lära sig var man ska leta efter sina material.

Fast, ja, parallellt använder han köpestoff.

Han fnissar lite.
– Kanske får jag mindre och mindre principer ju längre jag håller på. Men de sker inte utan ett visst sting av smärta.

Ta stengodsleran till exempel.

Skulle han konsekvent gräva där han står, borde han ju välja den lokala lergodslera som Arvikas alla krukmakare jobbade med förr i tiden. Jo, han håller med. Det finns prima lera rakt under fötterna. Istället köper han stengodslera från en åder i Frankrike.

Han vrider och vänder på det.
– Lergodsleran har ofta en porös skärv, vilket innebär en himla massa problem. Och dessutom gillar jag inte dagens lergodsglasyrer. Stengodskeramik är ur en del avseenden mindre krånglig. Men Fyleleran, den svenska stengodsleran, har betett sig konstigt vid drejning på sistone. Så då är den franska närmast, om jag vill ha en naturlera och inte en industriprocessad massa… Och vid nästa bränning kanske det till och med blir pyrometer.

En kanna och en vas i keramik med brungrå glasyr.

Han ler igen. Joel Stuart-Beck har resonerat ett par varv med sin pappa och kommit fram till det, för han vill helst slippa 30-timmarsbränningar framöver. Då behöver han veta vad som egentligen händer när han växlar mellan olika eldningshastigheter, eldningstekniker och träslag. Få faktiska siffror att fundera över och förhålla sig till.

Pragmatism kontra ideal och nyanserna däremellan.
– Jag är ju inte färdigutbildad precis.

Han ser upp med den lilla gröna skålen mjukt i händerna.
– Det är ytterligare en fantastisk grej med keramiken: Det finns ändlöst mycket att förstå!

Malin Vessby är Hemslöjds chef-redaktör men även utbildad keramiker efter åtskilliga år på både Capellagården och Konstfack.
Sara Mac Key är fotograf. Hon älskade när enmeterslågorna slog upp genom skorstenen på vedugnen under reduktionsbränningen.

29 mars 2017

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!