»Jag är uppvuxen i en slöjdfamilj. Mina föräldrar var vänner med Bengt Lidström så jag har känt honom i hela mitt liv. Han var arkitekt på Västerbottenskommunernas arkitekt- och byggnadskontor, men var utbildad skomakare i botten och kom från ett självhushåll uppe nära Älvsbyn i Norrbotten. Så han var van vid att bara göra. På 1960-talet åkte han till Norge och blev fascinerad av den norska folkkonsten och slöjden. Från att ha varit en typisk gubbe som gör trävita skålar så började han inkorporera folkkonstens olika mönster och symboler och måla den skurna ytan med starka färger.
»Det finns inget dåligt i att inspireras«
Slöjdaren Jögge Sundkvist hade inte jobbat som han gör idag, med starka färger och mycket karvsnitt, om han inte sett arkitekten och slöjdaren Bengt Lidström in action.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här

Trots att jag sett hans saker sedan jag var barn var det först långt senare som jag verkligen insåg hans värde. 1996 var jag curator för en utställning om Bengt Lidström på Västerbottens museum. Då fick jag se honom jobba på plats och blev otroligt inspirerad av hur han tänkte och hur metodisk han var. Hur han ritade och systematiskt jobbade sig fram till rätt form med kniven och yxan. Hur väl han kände materialet och visste hur man skulle få fram rätt funktion. Jag hade fått all min teknik och kunskap av min pappa, alla avancerade täljgrepp, men det formkonstnärliga blev applicerbart genom Bengt. Intuitivt förstod jag via honom hur jag själv kunde strukturera processen från ämne till färdig grej.
Jag tycker mycket om hans förhållningssätt till traditionen och folkkonsten. Att tingen som man använder i hemmet och huset ska vara en helhet. Något som hänger ihop och ska andas humanism och kärlek till människan och glädje hemma i vardagen. Dels den skurna ytan som är ganska distinkt och grov utan att vara enkel. Den är kraftfull. Dels hans hantering av färgerna och mönsterkombinationerna. Jag tycker inte alltid att de var klockrena, men han vågade ta ut svängarna och det gav mig en jäkla kick.
Han ville också vara i sin egen tid, där är vi hemskt lika. Jag skolades in i mitt formspråk på 80- och 90-talet och är en del av popkulturen, jag har haft popband och skivbolag och studio här uppe. Jag gillade Laurie Anderson och Andy Warhol; det fria, lössläppta och färgglada i popkonsten. När jag gör något som är för perfekt eller för hantverksmässigt, då backar jag direkt och tycker att det är astråkigt. Jag vill ha in livet.
Bengt Lidström var nästan före sin tid, när hans grejer kom på 80- och 90-talet landade de i otroligt god jord hos mig som var 40 år yngre. Utan honom tror inte att jag hade haft samma självförtroende och mod till att måla. Jag tror också att jag hade varit räddare för att gå in i mönstren och symbolerna som tillhör allmogetraditionen. Jag började göra dem på knivar tidigt, men anpassade dem till en sorts rock’n’roll-känsla. Jag färgade in mönster i renhorn och i ebenholts och tyckte att de gamla mönstren var mossiga och tråkiga. Men nu när jag har det formmässiga självförtroendet känner jag att jag vågar tränga in i traditionen på mitt sätt.
När det gäller slöjd finns det inget dåligt i att inspireras. Men har man en förebild får man inte titta för mycket på den, man ser rätt mycket kopierande inom slöjden. Jag brukar säga att mina bästa förebilder är de namnlösa kollegorna från 1600–1700-talet. Jag har åkt runt på hembygdsgårdar och museer i en massa år och skaffat en bildbank som jag ofta går till när jag sitter där och tänker på vad fan jag ska hitta på och på hur slöjden ska utformas i detaljerna. Hemslöjd är traderad på det sättet. Vi har inga universitet, inga högskolor, vi har yrkeshögskolor, men ingen högre utbildning. Det enda vi kan göra för att utvecklas och fördjupa kunskaperna är att titta på allt som är slöjdat genom tiderna, se hur det är sammansatt och av vilket material det är gjort, utforska lokala mönster och hitta det folkkonstnärliga. Vi måste jobba på det sättet.«