Så gjorde jag

»Jag har säkert pajat hundra virknålar!«

Om världshavsseglaren Meriyam Exon Brun får som hon vill, hänger snart lampor av tågvirke på öarna i S:t Annas skärgård. Då har en virkare gått i land.

Text Anna Liljemalm
Foto Linn Bergbrant
12 augusti 2015

»Min mamma lärde mig att virka redan innan jag började skolan. När jag var tio sydde jag mina egna kläder. Båtintresset har jag haft med mig lika länge. Jag tävlade i segling och blev junior-SM-mästare som bäst, men jag slutade eftersom det tog så mycket tid. Nu seglar jag bara för att det är kul.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


En dag gick jag in till en båttillbehörsbutik här i Norrköping och berättade att jag sökte jobb. Eller ja, först skulle jag segla över Atlanten, men när jag kom hem ville jag jobba där. De lovade att fundera på saken. På hemvägen, när vi hade seglat i tre veckor utan att se land, satte jag i gång mobiltelefonen för att se om jag hade täckning. Det hade jag. Precis då ringde det. Det var butikschefen. Jag hade fått jobbet.

Det fanns ganska gott om tid att fundera när man stod där bakom kassan. Jag hade alltid gillat rep och tampar och fick en idé. Skulle det gå att virka med båtrep? Jag hade aldrig sett någon göra det förut. Det kändes som ett kul sätt att kombinera mina två största intressen och jag bestämde mig för att göra en taklampa. Den blev mycket finare än jag trodde. Det vita repet absorberade ljuset och lampan påminde nästan om en snölykta.

Jag köper lampskärmar på loppis som jag sprejmålar och använder som stommar. Själva repet är sex eller åtta millimeter brett och varje lampa tar ett par dagar att göra. Jag börjar med att virka in stommen och fyller på med maskor enligt samma princip som när man virkar mössor. Jag räknar inte maskorna. Det känns i fingrarna när det blir rätt. Men man måste ta i och dra åt, annars blir det hål i mönstret. Oftast virkar jag bara några timmar åt gången. Det gör ganska ont i händerna efter en stund. Men jag gillar att det inte är så pillrigt.

Helst sitter jag framför brasan. Lamporna blir tunga och lite svåra att flytta på. Enklast är det att sitta på golvet och hålla fast stommen med tårna. Virkandet kräver uppmärksamhet, om man drömmer sig bort blir det fel direkt. Då får man riva upp och börja om. Det finns något väldigt meditativt i det, precis som med allt annat handarbete. Men när man gör lampor blir man bra på el också. I alla fall på att skruva ihop sladdar och lampsocklar.

Båtrepet jag använder är tillverkat av polyestersilke och flätas ihop på ett repslageri här i stan. Det är ett av landets sista repslagerier. Det är synd. Kunskapen finns ju, men det räcker inte. Att köpa rep från Tyskland och Polen är mycket billigare men då konkurreras våra gamla verksamheter ut. För mig finns det en stolthet i att lamporna
är 100 procent Norrköping.

Min mamma säger att hon brukade använda virknålar av metall, men sådana finns inte där jag köper mina. Jag har fått nöja mig med plast. Ibland när jag sitter och virkar ligger det en hel hög med trasiga virknålar bredvid mig. Först brukar det bildas ett litet jack där nålen är som svagast. Då vet man att den håller i ett par minuter till. Sedan bryts den av. Jag har säkert pajat 100 virknålar. Jag testade bambunålar också, men det funkade inte heller.

Nästan alla är köpta i samma lilla syaffär. Jag har gjort en grej av att alltid fråga om de fått in några metallnålar än och sist låg de plötsligt där. Det här är första gången jag provar dem. Än så länge känns det bra, men det knakade precis. Så vi får väl se. Båtrep är ju trots allt ganska rejält.

När jag inte håller på med mina lampor jobbar jag som segel- och kapellmakare och det är också tack vare att jag stått bakom kassan i den där butiken. Varje vecka kom det in en brysk dam. Hon har drivit stans kapellmakeri i 35 år. En gång frågade jag om jag fick gå bredvid henne och lära mig. Hon sa nej. Hon hade inte tid att ta hand om någon, sa hon. Men hon ändrade sig när jag frågade henne vad som skulle hända med kapellmakeriet när hon gick i pension. Om all kunskap bara skulle försvinna då. Hon hade inte tänkt på det.

Lamporna virkar jag på kvällar och helger. En bra lampa ska ha mysfaktor, det finns inget värre än lysrör. Överlag tycker jag att ljus är viktigt. Vi borde kunna jobba mer med det.

Just nu drömmer jag om att få göra lite större projekt. Att samarbeta med Norrköpings stad och sätta upp stora lampor nere vid forsen, till exempel. Båtrep är ju gjort för att användas utomhus. Att virka en hängande stol med en glödlampa längst upp hade också varit fint. Som en kokong i skogen. Allra helst skulle jag vilja sätta upp en lampa på en ö i skärgården. Det är ju egentligen helt fel, men kanske just därför.«­

12 augusti 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy