Höjdarvirkning

Jag började med att sticka. Men det är minst en pinne för mycket, i och med att man ändå blir avbruten då och då. Jag tappade en maska en gång och så var det kört. Jag broderade korsstygn ett tag också men det passar inte heller. Man tappar räkningen och måste börja om.

Virkningen däremot är perfekt. Den ligger alltid i knät. Så fort jag inte har något att lyfta sätter jag igång. Hytten är full med garn.

Just nu virkar jag en sjal som är en blandning av mormorsmönster och en »virussjal« om du känner till sådana?

När jag gör stora monotona virkningar måste jag ibland pausa och göra lite smågrejer för att känna att jag blir klar med något. Då brukar jag virka reflexer och mössor och pannband i reflexgarn. Jag blir tokig på folk som inte syns. De jag bryr mig om ska lysa.

Just den här kranen är inte så hög, jag sitter 48 meter upp. Det motsvarar ungefär ett femtonvåningshus. Den högsta kran jag kört var 96 meter.

Jag älskar utsikten häruppifrån. Det är bara så sjukt jäkla snyggt. Nästan varje dag fotar jag soluppgången eller solnedgången. Jag tröttnar aldrig.