Handens tålamod

Text Anna-Karin Palm
Foto Moa Karlberg
30 januari 2023

Jag tror det var i tredje klass det dök upp, korsstygnsbroderiet. Uppgiften var att göra ett skärp, där ett korsstygnsmönster skulle sys på något säckvävsliknande material. Först fick man rita upp mönstret med färgpennor på rutat papper och det var roligt. Men sedan skulle det alltså sys. I korthet: det där korsstygnsskärpet fick mig att inse att jag inte var bra på syslöjd. Men jag kämpade på, faktiskt i flera år – för i min skola skulle en uppgift göras klart innan man fick ta sig an nästa. I sexan hatade jag det där skärpet intensivt, halvfärdigt och nu lortigt och obeskrivligt fult. Min handarbetsfröken förbarmade sig till sist över mig, lät mig slippa korsstygnen och göra något annat.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Jag gick i en waldorfskola och det innebar att slöjdämnena, eller hantverken som vi kallade dem, hade stor plats i undervisningen. Vi fick ägna oss åt stickning och virkning, sömnad och vävning. Vi fick karda och spinna ull. Vi hade träslöjd och metallslöjd och näverslöjd och lädersömnad, vi hade keramik och bokbindning. Jag började ana att det inte bara var syslöjd som var svårt. Mina händer var ovilliga till de flesta hantverk – utom keramiken, som jag upptäckte på gymnasiet. Jag älskade lukten av den våta leran och känslan av den i händerna; den totala koncentration och närvaro som krävdes för att centrera en lerklump på drejskivan. Jag skulle inte säga att jag var särskilt bra på keramik heller, men jag tyckte om att ägna mig åt det, under några år. Jag tyckte också om att sticka, även om det blev lite snett och vint.

Jag stirrade panikslaget på det vita bomullstyget och kände det gamla korsstygnsskärpet kravla sig ut ur minnets mörka vrår.

När min dotter skulle börja första klass i samma skola jag själv gått i, fick vi föräldrar i uppgift att brodera barnets namn på en tygpåse de skulle ha i kapprummet. Jag stirrade panikslaget på det vita bomullstyget och kände det gamla korsstygnsskärpet kravla sig ut ur minnets mörka vrår. Broderi – bara ordet gav mig rysningar. Men jag var tvungen att försöka, för hennes skull. Köpte brodergarn och skissade med blyerts hennes namn på tyget. Sedan var det bara att börja. Som ni nog förstår kom inte ett endaste korsstygn mellan mina fingrar – men jag upptäckte till min stora häpnad att om jag använde stjälkstygn och lät dem löpa lite fritt, så var det faktiskt riktigt roligt att brodera. Och påsen hennes blev nästan snygg, i alla fall helt acceptabel.  Jag fick till och med till ett par blomkvistar kring hennes namn.

Även om hantverksämnena aldrig blev mina favoriter, och jag aldrig blev någon vidare slöjdare senare heller, så inser jag i efterhand hur mycket det betydde för mig att få möta alla dessa hantverk i skolan. Dels för att det gav mig ett slags grundläggande känsla för kvalitet när det gäller material och form – vi arbetade alltid i naturmaterial
av hög kvalitet. Dels för att jag fick en djup och uppriktig respekt för de människor som faktiskt är bra på slöjd, eftersom jag vet precis hur svårt det är. Kanske lärde jag mig också, utan att riktigt vara medveten om det, att tålamod och omsorg är grunden i allt hantverk, även skrivandets.

Anna-Karin Palm är författare. Hennes senaste roman heter Jag skriver över ditt ansikte, 2021, Albert Bonniers förlag.

30 januari 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!