Handen & hjärnan, en kärlekshistoria!

Nu sitter hon vid matbordet i sitt vardagsrum i Stockholm och pratar om hur det är att ha skrivandet som jobb. Som den erfarna författare hon är, skrämmer henne inte längre de där till synes oproduktiva dagarna.
– Då stänger jag av datorn och plockar fram broderiet, säger hon och fortsätter:
– På skärmen jobbar jag mot deadlines och med sådant som ska bedömas, recenseras och visas upp. Men när jag syr, virkar och broderar finns inga sådana förväntningar. Och det sätter fart på ett slags kravlös kreativitet.

Helst gör hon något enkelt. Som att sticka något okomplicerat, som bara löper på. Eller så bakar hon, målar om en vägg. Det handlar om att ha något för händer, säger hon. Något som hon tycker om att göra.
– Då är det som att det sker något i hjärnan. Som att den marinerar. Och plötsligt vet jag precis hur jag ska fortsätta skriva. Det är något med de aktiva händerna som är nästan magiskt. Som om de har direktkontakt med hjärnan.

På sitt arbetsrum i Lund nickar professor Henrik Jörntell. Hans specialområde är hjärnans sensomotoriska funktioner, alltså samspelet mellan hjärnan och kroppens rörelser och känsel. Som en av få hjärnforskare har han utmärkt sig i det offentliga samtalet om handarbete. Men inte genom att i en lätt överseende ton tala om att det är bra att ha något trevligt att sysselsätta sig med, utan genom att använda begrepp som »högdimensionella processer«, »informationsrikedom« och »hjärnhälsa«.

När du med varsam precision sticker ner nålen precis där du vill ha den i ett tyg, eller stramar åt garnet runt pekfingret för att uppnå exakt rätt nivå av trådspänning innan du fångar an det på stickan med en välavvägd knyck – då engagerar du den kompetenta och komplexa handen. Och med ens, förklarar Henrik Jörntell, engagerar du också hjärnan.
– Ur ett vetenskapligt perspektiv kan jag argumentera för att handen innehåller ungefär 10 000 olika dimensioner för hjärnan att förhålla sig till. Det är ofattbart, säger han, lyfter upp sin egen högerhand och böjer tummen.

– Ta det här fingret till exempel. Enbart vad gäller motoriken kan tummen böja flera leder, den kan rotera, föras både mot och bort från handen… Den kan också känna av värme, kyla, läsa olika strukturer och så vidare. Och just på grund av handens komplexa struktur kan hjärnan genom den – precis som den gjort genom årtusenden – hämta hem en oerhört rik mängd information att bearbeta. Och det är precis vad en hjärna vill för att må bra, säger han och återknyter till handarbete och hantverk:
– Utövare inom de områdena använder ju ofta sina händer på väldigt avancerade vis. Minsta lilla rörelse eller handvinkel kan spela roll för att det som tillverkas ska bli som man vill.

Handen är till och med den av kroppens alla kroppsdelar som kan bjuda det dallriga organet innanför skallbenet på mest eftertraktad information. Åtminstone om man väljer att använda den på komplexa vis.
– Hjärnan behöver utmanas och stimuleras för att må bra, förklarar Henrik Jörntell. Det är då den utvecklas.
– När den får mycket information att bearbeta uppstår nya kopplingar, förgreningar och nätverksdelar i den. Då trivs den. Att inte ta vara på handens förmåga att läsa av strukturer, utföra avancerade finmotoriska rörelser, använda sin kraft, precision och känsel är därför att göra sig själv en otjänst.
– Om man förvägrar hjärnan den sortens informationsrikedom och stimulans, kan det på sikt leda till försämrad hjärnhälsa och i förlängningen ge ökad risk för depression, demens och mentala sjukdomar, påpekar Henrik Jörntell som själv skissar en hel del med penna på papper för att utmana hand och hjärna.
– Ja, man kan faktiskt säga att handarbete är bland det bästa hjärnan vet.

Hur står sig då en förmiddag i snickarboden eller keramikverkstaden i jämförelse med att exempelvis bläddra ett par timmar på telefonen? Handen – och framför allt tummen – aktiveras ju faktiskt också av skrollande.

Henrik Jörntell instämmer, men påpekar att mobilrörelserna är betydligt mer begränsade. Han kallar det, ur hjärnans perspektiv, för »ett platt undersökande beteende « till skillnad mot ett komplext och djupt.

Den som slöjdar engagerar ju dessutom ofta flera av sina sinnen, utöver själva rörelseapparaten. Tänk på känselns avgörande betydelse för att bedöma kvaliteter, strukturer, tyngd och tjocklek till exempel. Eller på den roll som doft, lukt och hörsel kan spela. Som när en keramiker genom att knacka lätt på en krukbotten kan höra att den börjar bli tunn, när undersidan svarvas av för att bli snygg. Henrik Jörntell nickar.
– Också sinnesupplevelser är exempel på rik information för hjärnan att bearbeta. Jämför med en mobilskärm eller dators tangenter, de är binära till sin karaktär och bjuder på betydligt mindre information.

Han gör en kort paus för att ändå modifiera svaret lite. Precis som så många andra ägnar ju även Henrik Jörntell mycket tid vid tangentbord och skärmar.
– Men datorn kan ju så klart också användas till kognitiva processer som i sig stimulerar hjärnan. Men då måste man ha till avsikt att lära sig något nytt. När vi pratar om just mobilskrollande har det ju ofta ingen plan eller syfte, det är mer ett slags tidsfördriv.

Att många mår bra av att arbeta med händerna tyder också annan forskning än Henrik Jörntells på. Ta exempelvis den stora svenska studie om slöjdande och psykisk hälsa som sjösattes 2023 – också den vid Lund universitet – och som nu börjat analyseras.

Till den har 6756 handarbetande svenskar svarat på frågor om hur de mår i själen och svaren pekar i en tydlig riktning: De som handarbetar riktigt ofta uppger sig ha mindre ångest och känna mindre stress än de som inte är lika idoga.

Precis som Katarina Wennstam vittnar också slöjdare ofta om hur handarbetet, i de stunder då den erfarna handen vet precis vad den ska göra och bara jobbar på, ger plats för tankar att på ett befriande vis vandra fritt. Henrik Jörntell nickar igen.
– Då börjar hjärnan ägna sig åt ett slags självstrukturerande. Det är väldigt eftersträvansvärt. Man brukar ju säga att hjärnan är plastisk. Det betyder att den är formbar och förändringsbenägen. Nervcellerna kan både omforma sig, skapa nya kopplingar sinsemellan, stärka befintliga förbindelser och försvaga eller avveckla de nätverk som inte används.

Det »självstrukturerande« som Henrik Jörntell talar om, är det tillstånd då hjärnan förvaltar de erfarenheter som den samlat på sig i vaket tillstånd – och då den nya informationen får chans att befästas i hjärnvindlingarna. Det sker när vi sover men kan alltså också ske under monotont och liksom självgående handarbete. Det vill säga under de pass med knivar, nålar och stickor som inte kräver så mycket koncentration utan bara flödar på – som när ett långt parti med enfärgad rätstickning oreflekterat växer fram under fingrarna.

Katarina Wennstam tipsar om att sticka benvärmare – och Henrik Jörntell formulerar det så här:
– När man ägnar sig åt halvautomatiska rörelser som man inte lägger så stor uppmärksamhet vid, då kan tankebanorna gå i andra och nya riktningar. Har man ett problem som man ältat under en tid till exempel, kan de rörelserna leda in tankarna på stickspår i hjärnan som gör att man ser problemen i ett nytt ljus, får aha-upplevelser och insikter som man inte annars hade fått.

Av samma anledning leder walk and talk-möten ofta till ledigare och mer avslappnat kreativa samtal än stillasittande diskussioner kring ett mötesbord. Dessutom tenderar de där stunderna böjda över handarbetet att få oss att stressa av.
– Dagdrömmeri får ofta ner stresshormonerna, vilket även det är bra för hjärnans hälsa, säger Jörntell och jämför med mobilen.
– Den effekten får man inte vid tvångsmässigt skrollande. För trots att mobilskrollande kan upplevas som både befriande monotont, okomplicerat och rent av vilsamt, ger det inte hjärnan samma nivå av djupvila som de halvautomatiska rörelser som en van handarbetare eller slöjdare kan hänge sig åt när skytteln – som av sig själv – skjuts fram och tillbaka mellan varptrådar i en vävstol, när en hyvel återupprepat skär en bräda slät eller en rätstickad halsduk oförtrutet matas fram under fingrarna.
– Skrollning stjäl snarare avslappningstid från hjärnan. Då är det bättre att inte göra något alls – eller att handarbeta, säger Henrik Jörntell.

Åtta mil därifrån, i Kåseberga på Sveriges absoluta sydspets, har Göran Lundborg som är pensionerad professor och handkirurg just bläddrat igenom morgontidningen. Dagen har inte hunnit ta fart, men han har redan hunnit reflektera över handens unika förmågor.
– Jag skulle vända blad i tidningen och stannade upp för att det kändes konstigt. Då hade tummen och pekfingret råkat greppa om två blad istället för ett och de larmade direkt om att något avvek från det vanliga, trots att det handlade om mindre än en millimeter mer papper än förväntat mellan fingrarna, säger han förtjust.

Göran Lundborg är en av dem i landet som mest ivrigt diskuterat handens betydelse för människan, inte minst i böcker på temat, senast Trepunktnoll – Handen. Hjärnan. Tiden. Han nämner nyordet »fingerblindhet«. Det används allt oftare i slöjdlärarkåren för att beskriva tillståndet hos en växande mängd barn som inte förmår att använda sina händer på finmotoriska vis.
– De barnen får ju också försämrad förmåga till finstämda sinnesupplevelser, säger han och ger ett exempel på en sådan: En bokbindare som han mött läste av olika papperskvaliteter enbart genom att stryka sina händer över bladen; en finkalibrerad erfarenhet som bara erfarna händer kan uppnå. Och en njutningsupplevelse för hjärnan.
– Att aktivera sina händer är ju att också aktivera sin hjärna. Det ska man ha i bakhuvudet när man talar om att på de praktisk-estetiska ämnenas bekostnad främst satsa på renodlat teoretiska skolämnen, påpekar han och lägger till att det kanske också är dags att reflektera över hur försämrad finmotorik på befolkningsnivå skulle kunna påverka ett samhälle.
– Vi kan inte förneka den digitala världens betydelse. Men vi måste också ge akt på handens kreativa möjligheter, och vad det gör med människor att skapa, tillverka, känna och greppa. Handen bär på en slags praktisk intelligens, menar han, ett slags storartad intuitiv förmåga.

Som exempel tar han en tidigare patient, en pianist, som beskrev det som att hjärnan vandrat ut i handen när hon spelade en avancerad och slingrig Mozart-etude, eftersom hon inte behövde koncentrera sig det minsta utan kunde sitta och tänka på något helt annat.
– Vad händerna en gång har lärt sig, sitter ofta djupt inpräntat och går att plocka fram även om vi tror att vi tappat greppet, säger Göran Lundborg.

Ändå kan de nervceller som representerar handfunktioner i hjärnan – utöver att utvecklas – också tillbakabildas och förlora sin funktion. – Redan en timme efter att man använt handen på ett nytt sätt har plasticiteten ökat och fler nervceller engagerats. Men slutar man att använda den, om den till exempel skadats eller blivit gipsad, då avtar cellernas aktivitet och handens område i hjärnan krymper, förklarar Göran Lundborg samtidigt som han förmedlar hopp till dem som inte längre kan använda sina tassar:
– En handskadad patient kan faktiskt bibehålla handens inmutade plats bland nervcellerna i hjärnan genom att tänka på aktiva händer, studera andra som använder sina, och se filmer där händer arbetar.

Vi är tillbaka hos författaren Katarina Wennstam. På det lilla runda bordet i hallen ligger slutmanuset till hennes senaste roman, en rejäl bibba med utprintade sidor där några handskrivna kråkor skymtar i en marginal. När hon ska granska och korrläsa vill hon göra det med penna i hand, inte på skärmen.
– Det finns ju faktiskt ett ord som fingertoppskänsla, skrattar hon och förklarar att hon även gör researchanteckningar för hand. Hon tycker att hon kommer ihåg dem bättre då. – Det är som att jag glömmer bort det jag antecknar digitalt. Som att det jag skriver vid tangentbordet går ut. Medan det jag skriver för hand – går in.