Krönika

Gösta Post och snusdosan

Text Tomas Bannerhed
Foto Katinka Andersson
1 oktober 2014

Jag växte upp vid vägs ände. Eller nästan i varje fall. Det fanns ett hus till innan grusvägen övergick i ett par igenväxta hjulspår och myren tog vid, och i det huset bodde lantbrevbäraren, Gösta Post. Varje vardag vid middagstid kom han körande i sin högerstyrda Saab V4, vevade ner rutan och vinkade innan han stannade till vid postlådan och lade ned tidningen och ibland också några brev (och i bästa fall en utbetalningsavi med en liten bunt fastgemade sedlar).

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Han var månskensbonde också, Gösta Post, och filatelist, och myntsamlare, så det fanns mycket hemma hos honom som intresserade en tioårig pojke. Inte minst frimärkssamlingen med årssatser i förseglade originalförpackningar, hundratals förstadagsbrev och det där albumet med särskilt värdefulla märken i postfriska fyrblock eller udda tandningsvarianter.

Småningom blev Gösta Post pensionär och höll allt oftare till i det gamla hönshuset som stått tomt och öde i åratal. Nu lyste det i fönstren till långt in på kvällarna, och om vårarna gick han i skogen och längs vägarna och samlade flaknäver från nyfällda glasbjörkar.

En dag några år senare, när jag var ute på ännu en av mina planlösa cykelrundor, öppnade Gösta Post dörren och vinkade mig till sig. Han ville visa något.

Hade han visat detta för någon annan?

Nog för att jag hade anat att hönshuset förvandlats till slöjdverkstad, men detta överträffade min begränsade föreställningsförmåga med råge. Hyllor och bänkar var överfulla av flätade korgar, brödfat och karottunderlägg, av kåsor och skålar, skedar och slevar (”av krokvuxet virke”), svepaskar och äskor (”med snäpplock”), brevställ och baktråg. Och i fönstren stod näverdosorna på rad, alla med uddklippta remsor längs sidorna och lädertåt i locket.

Hade han visat detta för någon annan? Var jag den förste som fick se allt han gjort? Det visste jag inte, men att han var lite stolt gick inte att ta miste på.

Var där förresten något jag skulle sätta värde på för egen del? En av de lite större snusdosorna kanske?

Jo, nog var den fin, och luktade gott gjorde den.

Jag tog honom i hand, stoppade dosan i jackfickan och trampade vidare, förpubertal i kroppen och kluven i mina tankar. Å ena sidan: att han hade stått och gjort den med sina stora händer, rensat och skurit och limmat och sågat och putsat – och nu ville han ge den till mig. Å andra sidan: var det inte lite väl tantigt med prydnadssaker av näver om man ville bli kompis med en elgitarrist? Var skulle jag göra av den där dosan?

Nu är Gösta Post död och snusdosan står framför mig här på skrivbordet, sparad genom oräkneliga utrensningar och flyttar. Sedan många år tjänstgör den som smyckeskrin och är fullproppad med silverringar, armband och halskedjor från olika resor, och varje gång jag lyfter på locket och börjar plocka med smyckena, strömmar minnen, bilder och dofter mot mig som ur en liten trolleriask: Anjuna, Ubud, Kathmandu, Kuala Lumpur, Nuwara Eliya…

Och när jag för dosan mot min kind känner jag även en annan doft: av skog och näver och en avlägsen barndom. För min inre syn ser jag Gösta Post vinka till mig genom det nervevade fönstret i sin veronagröna Saab.

Tomas Bannerhed är författare, rosad med Augustpriset 2011 för sin roman Korparna.

1 oktober 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram