Framtidens superkraft?

Just det här kaffet serveras i en byggnad med stora skyltfönster ut mot vägen, det har tidigare legat en affär här. Genom fönstren syns en och annan bil, någon med hund i koppel och Dalslands kanal som sakta glider förbi. Medan det svarta guldet dricks upp beskriver fyra av de sju som var med från början vad som är grejen med Studio Växt.

Laura Blake tar först till orda:
– Det är ju som ett andra hem, jag hade nog inte blivit kvar i Dals Långed i åtta år om det inte varit för Växt. Vi är ju inte världsunika på något sätt, men det är något speciellt med att kunna bo och jobba på landet tillsammans med andra kreativa personer.

Landsbygden känner hon sedan barnsben, men inte den här, utan en i östra England. Hon uttrycker sig bra på svenska ändå, och berättar att hon är textilkonstnär med förkärlek för handfast konstnärlig forskning, där både lek och tanken på inkludering är viktiga delar.

För Alvaro Aramburu var flytten till den lilla bruksorten Dals Långed en mer radikal förändring. Han växte upp i megastaden Madrid och i Dalsland mötte han slöjd och
hantverk för första gången, även om vägen dit började med studier i industridesign.
– Det var som att det öppnades en ny värld för mig, en väldigt annorlunda. Jag önskar att alla, redan som barn, fick lära sig att kniven är ett kreativt verktyg och inte en farlig grej, säger han på en engelska som inte det minsta avslöjar att spanska är hans modersmål.

Det där med att använda kniv redan som barn nämner han för att han själv inte ens var betrodd med att bruka en kökskniv när han var liten. Växtmedlemmen Alice Hultdin däremot, som sitter på andra sidan bordet, berättar att hon täljt nästan dagligen sedan hon var fem. Hon visar några av ärren och presenterar sig som socialantropolog och designer, en som jobbar med utveckling av platser och annan sorts konst. För tillfället jobbar hon »samskapande« och med att göra utemiljön vid det gamla centrumhuset i närheten piggare, bland annat genom odling. Tillsammans med Studio Växtkollegan Funny Livdotter skulpterar hon också gärna stora djur av träspill.
– Men slöjden är min kreativa vagga! Jag hittar alltid tillbaka till kniven och yxan, säger Alice som bryter på västerbottniska eller, ja, talar dialekt.

Den fjärde vid bordet är Joe Clark, som kommer från Lytchett Matravers, ett litet samhälle i England vars namn ursprungligen betydde »grå skog«. Innan han landade i Dalsland luffade han i ett decennium runt som snickare i Europa, Sydamerika, Karibien och Mellanöstern. Det ger honom en ovanligt bra förståelse för hantverkets olika växelkurser:
– I andra länder betraktas slöjd och hantverk generellt som något primitivt, en underklassgrej. Här värderas det mycket högre och häromkring finns många kreativa människor, konstaterar han och fortsätter:
– Samhällets perspektiv på slöjd påverkar ju också våra möjligheter att leva på det.

Alvaro påpekar att den nedlåtande inställningen till slöjden ändå börjat förändras hemma i Spanien. I takt med att de gamla hantverken börjat dö ut kommer också en pånyttfödelse. Engelska Laura, som tog en kandidatexamen i konsthantverk i hemlandet innan hon blev dalslänning och som har många vänner i branschen även där, jämför Storbritannien och Sverige.
– Hantverk har ju hög status där, och jag känner många som är superframgångsrika inom konst och design. Men jag tror att de behöver förhålla sig mer kommersiellt till vad de tillverkar än vad man nödvändigtvis måste göra här. Här finns helt andra möjligheter för mig som vill fördjupa min konstnärliga forskning.

Hur som helst. Det var 2020 som idén uppstod om att starta något tillsammans som skulle göra det möjligt att bo och arbeta i Dals Långed. När de hörde att lokalen som de nu sitter i blivit ledig, sökte de – och fick – pengar från Mötesplats Steneby, som arbetar för kulturdriven samhällsutveckling i Dalsland. Just att gänget runt bordet ville skapa ett »Co-working space«,  alltså en gemensam arbetsplats för enskilda verksamheter, och inte enbart en ateljéförening var det som avgjorde att de fick stöd. Laura tänker tillbaka:
– Jag ville egentligen bara ha en ateljé, men så här i efterhand känner jag att allt blivit bättre med att skapa en plats där fler kan arbeta.

Joe flikar in:
– Det har blivit ett viktigt ställe för samhället. Att det är så öppet och centralt placerat har också skapat ett större kontaktnät och gjort att vi fått in fler jobb.

Det finns en kreativ anda i trakten, menar Alice, något som hon delvis tror kan ha med den långa lokala traditionen av halmslöjdande att göra. Även den har ju både bestått av eget arbete och kollektiva muskler.

Vi måste gå till botten med själva Dals Långed. Alla bruksorter börjar med en fors med lagom fallhöjd, och just i det här fallet med en norsk företagarfamilj i järnbranschen. I år drar hästskosömsfabriken sin sista suck, men också på 1920-talet var det tufft i och med den världsomspännande depressionen. Torparna som då blivit fabriksarbetare transformerades till arbetslösa fyllbultar. Men det var också då som magister Borglund klev av på perrongen. Influerad av Carl Malmsten och Otto Salomon hade han beslutat sig för att med folkbildning frälsa andefattiga själar. Först höll han kurser i träslöjd för tonårspojkar. Sedan var han med och drog igång Steneby Hemslöjd, för att bevara lokal hantverkskunskap i allmänhet och halmslöjdande i synnerhet. 1934 grundades så det som skulle komma att bli den än idag verksamma Stenebyskolan, med Borglund som rektor.

På den tiden var det en typisk slöjdskola. Sedan dess har den utvecklats till två, där den ena hör till högskolan HDK Valand, alltså något helt annat än för hundra år sedan. De fyra vid fikabordet tog alla sin examen där 2018. Men slöjdandet är högst levande i trakten – både på utbildningarna och runtomkring. Kaffekompisarna skojar lite om hur många gånger det är möjligt att bli överraskad av gamla konstverk på ensliga skogsstigar i trakten, och Laura understryker skolans effekt:
– Jag vill påstå att den bygger upp samhället. Bastun, som nu är en jätteviktig del av Dals Långed, började som en idé hos en student och är bara ett exempel på allt som hänt tack vare skolan.

Vissa tror fortfarande att de som är verksamma på Studio Växt ännu är studenter, men det gör inte så mycket. Däremot är det viktigt att vara en öppen och inkluderande plats och Alvaro lyfter fram Byafesten som ett av de mest lyckade samarbetena mellan Växtmedlemmar och andra delar av samhället. Till den hade han och Joe förberett en tre meter lång slev som besökare fick vara med och karva på.

Joe och Alvaro jobbar tillsammans mest hela tiden, men oftast med möbler och ibland med gör-det-själv kit för den som vill binda en egen borste. Nyligen har de också, tillsammans med Laura Blake, Biba SJ och Rob Curran, avslutat ett större uppdrag på Säffle bibliotek. Den gemensamma kompetensen med spetskunskap inom en lång rad områden bjuder på så många möjligheter, menar de, och gör svårigheterna färre. Medlemmarna i Studio Växt är dessutom lite som Spice Girls, man kan bli förtjust i dem alla på olika grunder. Från början var de sju, nu är de 17 som arbetar här. Men i ursprungsgänget utstrålar Joe en eftertänksam visdom, som om det ur hans händer aldrig skulle uppstå något av slumpen. Alvaro, med nyfiket ekorrpigga ögon, verkar kunna bryta upp det allra mesta i sina beståndsdelar och uppfinna vad som helst av bitarna. Alice känns ödmjukt knivskarp som siluetten av ett berg i inlandet, och Laura tycks så fokuserad att man undrar om det finns ett inbyggt målsökande kikarsikte någonstans i hjärnan.

Kanske är det just det som är framtidens superkraft? Förmågan att bygga gemenskap och muskelintensiv gruppstyrka samtidigt som den individuella särprägeln får lysa med sin egen typ av ljus.

Det står fyra odiskade koppar på bordet och kamraterna troppar av för att ta tag i dagens blandning av bokföring och arbete med kommande utställningar och projekt. En sista fråga handlar om i vilken grad Studio Växt smälter in i samhället.

Laura svarar:
–En del tycker kanske fortfarande att det vi gör är konstigt, men vi jobbar verkligen på att interagera med folk. En av våra målsättningar är att överbrygga glappet mellan studenter, nyinflyttade och de som bott här hela livet. På så sätt växer nätverket hela tiden!­