Faunan enligt Gunnar

Ändå vet jag ju. De stora älgarna är skapade av människohand, skurna och formade av trä hugget i skogarna runtomkring. Dessutom målade i väldoftande linoljefärg. Men där jag står under de stora älgkronorna blir jag plötsligt osäker, vågar inte riktigt lita på illusionen.

Känslan säger en del om hantverket. Man måste påminna sig om att det inte är riktiga djur som står där i Gunnar Hanssons ateljé i den lilla byn Antnäs utanför Luleå, idag mest ett lager för alla de svenska däggdjur som han huggit, skurit och snidat i trä genom åren.

Fåglarna ligger nedpackade i lådor. Det finns drygt 250 fågelarter i Sverige. Gunnar Hansson har format alla i trä och målat dem.

Idéerna får han i bastun. Där växer tankarna, blir nästan omöjliga. Många av dem svalnar av i takt med att värmen går ur kroppen. Men tillräckligt många har blivit kvar och omsatts i slöjd och skulpturer i trä, koppar, brons, betong och lera. Numera funderar han mest över vad han ska göra av allt.

Gunnar Hansson föddes 1938 i den lilla byn Skäret, några kilometer längre bort. Som ett av sex syskon på en bondgård fick han tidigt lära sig att tänka och arbeta praktiskt, och efter en brokig yrkeskarriär började han slöjda i 30-årsåldern.
– Jag hade köpt en traktor och körde åt folk på beställning. Emellanåt blev det mycket väntan och det var då jag satte igång, berättar Gunnar. I samma veva gick han också en snickarkurs.

Från början blev det skålar, kåsor och tvärvedslampor i olika modeller – och försäljningen tog fart. På sjuttiotalet köpte han och hustrun en gammal bil och husvagn med plats för de tre barnen och for land och rike runt, inte minst ner till Skansen, för att sälja slöjd. Bilen hackade sig fram genom Sverige. De lärde sig snabbt att aldrig stanna annat än i utförsbackar.

Numera bor Gunnar och hustrun Maud sedan länge i Antnäs gamla skola, där de haft både jaktmuseum och naturgalleri. Över sjuhundra kvadratmeter har de till sitt förfogande – stora salar fyllda av Gunnars djur.

Utanför i trädgården betar kronhjortar och rådjur på grönklädda kullar intill en stövare som spårar med nosen i marken. Skulpturerna är gjorda i koppar, plåt vid plåt, hamrade och sammanfogade med svets. I stora burar följer verklighetens hundar nyfiket våra rörelser – familjen driver också en kennel, känd för sina fina jakthundar, tränade av Gunnar före försäljning.

En gång gick både han och Maud i småskolan här i huset. Idag hänger det målningar på väggarna, mest akvareller, naturbilder. På en hylla står Charlotte Kallas använda pjäxor. Strax intill forsar hon själv fram i naturlig storlek mot målgång, ansträngningen syns i ansiktet. Hon är av trä, men i hennes hemby Tärendö står samma skulptur gjuten i brons.

I ett annat rum klackar Zlatan in sitt berömda mål mot Italien i EM 2004, och i det som en gång var det klassrum där Maud och Gunnar gick i ettan möts vi av delar av deras familj, snidade i trä eller skulpterade i lera. Sin Maud har Gunnar format ur en vacker björkvril som känns len mot handen och barnbarnet Clara insisterade redan som treåring på att få sitta modell med en gitarr i famnen. Så fick det också bli.

Några modeller har han sällan. Efter att ha rört sig i skogarna hela sitt liv kan han sina djur.

Som en ironisk blinkning mot historien har Gunnar sin verkstad i den gamla skolans slöjdsal. För något betyg i slöjd fick han aldrig.
– Läraren var dum mot en kompis så vi gick aldrig mer dit, berättar Gunnar.

Slöjd eller konst, konst eller slöjd. Någonstans längs livsvägen bestämde sig Gunnar Hansson för att söka in till konstlinjen på Sunderby folkhögskola i Luleå.
– Det var 1978. Jag kände att det där med slöjd inte var tillräckligt, jag ville något mer. På Sunderbyn lärde jag mig massor, det var fantastiskt bra. Framför allt lärde jag mig att prata om det jag håller på med, jag diskuterade mycket med lärarna.

Sedan dess har han ställt ut på åtskilliga gallerier runt om i Sverige.

Undantaget är hans eget län. På Norrbottens museum fick han en gång höra att det finns så mycket slöjd att det räcker till en majbrasa, när han hörde sig för om möjligheterna till en utställning.

Men för ett drygt år sedan fick han en liten revansch, när konstnären Mats Wikström curerade utställningen Norrbottniska uttryck på den nystartade konsthallen Havremagasinet – en vacker byggnad som en gång var fodermagasin åt tusentals militärhästar i Boden, numera omgjord till konsthall för internationell samtidskonst. I samma utställning intog bland annat Carl Johan de Geer ett våningsplan.

De stora djuren bygger Gunnar upp kring ett skrov som för tankarna till spanten i en båt. Sedan täljer han till bitar av trä, fogar samman dem ungefär som i ett pussel. Men tillvägagångssättet varierar, en av sina stora hästar formade han till exempel kring en jättelik avkapad trädstam som han gröpt ur på insidan.

Men lika ofta modellerar han fram djuren ur stubbar i skogen, formar dem direkt på plats med motorsågen. Några modeller har han sällan. Efter att ha rört sig i skogarna hela sitt liv kan han sina djur.

Ändå kan proportionerna vara svåra att få till. Han behöver få djuren på avstånd för att kunna betrakta dem.
– Men då kom jag på att man kan använda sig av en kikare, och vända på den. På så vis får jag syn på de rätta måtten.

Motstånd stoppar honom inte, tvärtom.
– Jag blir bara förbannad, jag ger mig aldrig, säger Gunnar Hansson och visar upp bilder på söndersågade skulpturer som han sedan givit sig i kast med igen för ett bättre resultat.

Valet av motiv påverkar så klart också val av teknik.
– Jag tittar och skär eller hugger, ser vad jag kan få fram, sen bygger jag vidare på det. Är det stora djur använder jag ofta både motorsåg och yxa. Till de mindre blir det yxa och kniv, då täljer jag, säger han och visar en uppfinning som han gjort för att hålla fast små trästycken i knät, ett slags urgröpt kloss försedd med en reglerbar fästanordning.

Han har funderat ut och konstruerat flera specialverktyg och hjälpmedel för att underlätta arbetet.

Motorsågen försöker han numera undvika, händerna har tagit stryk av allt arbete genom åren. Men genom att fästa en motorsåg på en vridbar hydralisk lyftanordning, kan han såga ut bitar ur träd, gärna fuktiga och ännu täljvänligt lättbearbetade. Helst använder han asp, även om träslaget gör verktygen slöa.
– Asparna drar upp en hel del sand i stammen, förklarar Gunnar Hansson och kommer in på torkning av trä.

Att undvika sprickor är en konst i sig.
– När jag arbetar med skulpturer måste virket vara torrt. Med slöjden är det annorlunda. Då tar jag färskt trä. Om jag har huggit ut ett sådant stycke och inte kan påbörja arbetet direkt, lägger jag biten i frysen. Då är den som ny när jag tar fram den igen. Torkad björk till exempel är stenhård, den orkar du inte jobba med särskilt länge, konstaterar han.

Yxan är favoritverktyget. Förutom den vanliga arbetar han ofta med en specialkonstruerad täljyxa där han vinklat yxhuvudet så att eggen kommer riktigt nära virket för att kunna tälja det rent. Viktigt inte minst när han timrar hus och stugor till de många fäbodvallar som han genom åren återskapat tillsammans med byaföreningen i Antnäs.

Där har han också börjat ställa ut sin konst.

Gunnar Hansson tar oss på en lång skogspromenad i de djupa skogar som han känner sig så hemma i. Myggorna surrar.

På en mossbelupen stenhäll längs den gamla vandringsleden tronar en nästan två meter hög hare, bara ett skutt från den plats där han en gång stötte på förlagan.  På Orrtjärnsvallen, där han som grabb låg och vaktade hästarna under sommaren, står en enorm orre och blickar ut över husen och markerna. Några kilometer bort lyser en jättelik sol i trä över Skärets fäbodvall och utanför en av Gunnars många timringar står en fjällko i solidaste betong. Över alltihop vakar en skimrande korp, och här och där möter egensinniga troll ens blick med underfundiga miner.

Och hur vill han själv beskriva sitt livsverk?
– Sånt går inte att tänka på, jag får bara idéer och så gör jag något utifrån mina tankar, mina fantasier. Jag tänker egentligen ingenting om det där. Om det är konst eller vad fan det är. Vissa är så noga med det där, pratar på. Men va fasen, då kan man ju säga att jag sysslar med allt det där – konst, hantverk, slöjd. Visst gör jag det, konstaterar Gunnar Hansson, och viftar bort en mygga.