Kunskap och lek. Det är vad Lina Odell ägnar sig åt när hon jobbar med dräkter. Nu vill hon att fler ska se det hon ser i museers gamla livstycken och hättor.
Text
Maria Diedrichs
Foto
Jonas Gratzer
28 november 2022
En dag år 2002 kliver Lina Odell in på rektorns rum på slöjdskolan Sätergläntan och blicken faller på en jacka. Hon känner igen den direkt. Hur många gånger har hon inte bläddrat upp sidorna om Miaofolket i Kina i den sönderlästa bok som hon har hemma Tyget är behandlat med grisblod och ångad äggvita. Det skimrar i lila. Hon blir golvad. Får tunghäfta. Hjärtat rusar och handsvetten rinner.
– Det var då jag förstod att det här med textil inte bara är en kul liten hobby. Det går mycket djupare än så. Den där kroppsliga reaktionen bevisade att det var allvar.
Särken är av i indigofärgat linne efter gammal modell från Dalarna. Förklädet är gjort av en 1990-talsgardin i bomull. Runt midjan: ett bugaband köpt i Riga. Halsband av antika brudpärlor från Dalarna och moderna plastpärlor från Panduro. Halvvantarna är sydda i svart ylle, dekorerade med sidenband och silkesbroderier, förlaga från Hälsingland. Bandhättan är en tolkning av en hätta från nordvästra Skåne – gjord i papp, linne, rött brokadtyg, glaspärlor, guldspets, brokadband, loppisfyndade halsband och påskfjädrar från Willys.
Lina Odell tar en paus i berättelsen och hänger upp några tyger på ett klädstreck. Det är en solig höstdag på hennes bakgård i Karlshamn och tranor tutar i luften. Numera är
hon textillärare på Blekinge Folkhögskola och just idag har eleverna färgat med indigo. Lina passade på att slänga ned en sjal och ett randigt förklädestyg i badet. När hon går in för att kasta i sig en knäckemacka färgas hushållsosten blå.
Huset är från 1700-talet och inte en vinkel är rät. På övervåningen finns ateljén. Längs ena väggen hänger dräktdelar från hela världen. Längs den andra står ett vitrinskåp fyllt med tyger. På väggen sitter ett diplom. Förra året blev Lina Odell den första i Sverige att ta gesällbrev i dräktsömnad. Men hon har inga planer på att arbeta som dräktsömmerska. Istället håller hon föredrag och kurser, ger ut stickmönster och sömnadsbeskrivningar.
– Nyfikenheten styr. Jag vill förstå olika dräktplagg, hur de är gjorda och vad de betyder. Jag har en sådan läggning att jag måste göra själv för att förstå. Alltså måste jag sy en jäkla massa dräkt, säger hon.
Det leder i sin tur till en jäkla massa dräktplagg som hon »leker och härjar med«. Efterhand har det utvecklats till en egen konstform. Hon klär upp sig och klär ut sig. Blandar dräktdelar och tar bilder som hon publicerar på Instagram. Bilderna leder till frågor och i kommentarerna kan hon sprida kunskap. Idag ser hon folkbildandet som en lika viktig del av sin verksamhet som själva sömnaden.
– Och lika rolig! Jag vill förmedla att den här typen av folkligt arv är kul! Hur brett det är och hur vilt det kan vara.
För Lina Odell är folkdräkter folkkonstens kuckelimuckmedicin.
– Så himla mycket färg och form och konstiga kombinationer. Så jäkla oskandinaviskt och extra allt. Och så älskar jag materialen: Ull, lin, silke, bomull. Ingen sladdrig
polyester så långt ögat når.
Mer strikt talat kan dräkterna definieras som högtidsplagg som på något sätt varit utmärkande för en region. Det finns de som använts i obruten tradition från 1800-talet till idag, andra som återskapats i modern tid från historiska källor och sådana som komponerats utan historiska förlagor.
– Folkdräkt är det ultimata hållbara plagget, säger Lina Odell.
– Man syr den en gång, tar hand om den, använder den hela livet och skänker den vidare till nästa generation. Vi borde behandla alla våra kläder så.
Skinnklockan har Lina Odell sytt av rött kläde, saffianskinn, kattun, sidentyg färgat med bresilja och sämskskinn, ursprungligen torktrasor från macken. Inspirerad av plagg från Dalarna och Skåne.
Trots att Lina är uppvuxen i Dalarna, Sveriges ohotade folkdräktscentrum, med flera
skräddare i släkten krävdes det omvägar för att hon skulle hitta till dräktvärlden. I ungdomen såg hon sig som en hippie och snöade in på indiska och östasiatiska broderier. Hon flyttade till Danmark och pluggade sömnad och mode.
En dag snubblade hon över ett nummer av Hemslöjden (som den här tidningen hette då). Det var första gången hon insåg att den typ av folkkultur som hon sökt efter också fanns på mycket närmre håll. I tidningen fanns en annons för slöjdskolan Sätergläntan. Pang, bom hade hon sagt upp sig och flyttat tillbaka till Dalarna.
– Det krävdes att jag flyttade till ett annat land för att förstå att precis det jag letat efter – jag har för fan vuxit upp med skiten! Jag hade folkdräkt innan jag var ett år, berättar hon.
Att börja på Sätergläntan blev som att hitta hem. På modeutbildningarna var det så mycket trendspaningar och yta, tyckte hon. Här var det istället hantverket som var i fokus.
– Handens kunskap – det var det som var grejen. För bakom alla de här otroliga kläderna finns en hand. Någon har valt vartenda stygn. Någon har färgat in garnet. Det är den där människan bakom plagget som fascinerar mig.
Hon stryker med handen över ett livstycke på väggen. I springorna mellan golvets breda plankor har trådstumpar, synålar och pärlor samlats. På det stora bordet lägger
hon fram antika danska guldnackar (en sorts huvudbonad), en obegripligt tätstickad mössa från Bolivia och ett par broderade kyrkvantar från Dalarna med fingerhål för
bibelbläddring.
Hon köper plagg som hon vill förstå. Hon vill se hur de är gjorda så att hon kan återskapa dem, och på samma gång gör hon en beskrivning som hon kan sälja.
– Jag suger i mig kunskapen för att sedan dela med mig av den, säger hon.
Ännu ett par vantar åker fram ur silkespappret. Hon har studerat liknande varianter i timmar på Karlshamns museum det senaste året. Men nu har hon för första gången fått tag i ett par egna på en antikaffär.
– Jag har tagit mig friheten att sprätta isär den ena och titta inuti, säger hon andäktigt, och vänder upp vantens insida.
På broderiets baksida har trådarna varit skyddade från solljus. Istället för gammelrosa och blekgröna lyser de plötsligt i klara djupa färger.
– Om jag ska göra en rekonstruktion vill jag veta hur de såg ut från början. Kunskapen är en del av värdet. Man kan såklart tycka att vanten är jättefin just som den är, men
om man vet hur människorna som bar den här vanten levde, hur exklusivt garnet var och att tyget kom från England… Det sätter den i sitt sammanhang!
Snarlika vantar har hittats såväl en bit in i Småland som nedåt Kristianstad och Östra Göinge. Lina Odell tror att det är en och samma kvinna som är upphovsperson och att de har spridits i trakten med hjälp av någon knalle.
– Tyvärr finns det väldigt sällan något nedskrivet om den sortens bygdespecialister. Men jag vill veta: vem var hon?
En vanlig missuppfattning om dräkt är att man tillverkade alla plagg själv. Ofta var det bygdeskräddare som stod för det mesta av sömnaden. Kvinnorna i hemmen sydde framför allt underplaggen i linne.
– Det är mycket mer köpetyger i de här högtidsplaggen än folk vill tro. Det som har bevarats är det allra finaste och det var just köpetyg, och brudgåvor som de här vantarna.
Utöver att undervisa i textil och ha ett företag som sysslar med textil har Lina Odell textilen även som hobby.
– Mitt skapande är en förlängning av mig. Det finns ett uttryck: »är du herre över ditt svärd eller slav under dess klinga?«. Idealet är att man ska vara herre över svärdet, kreativ på beställning och spotta fram idéer. Men jag är definitivt en slav under
klingan. Jag kan inte kontrollera mitt konstnärliga flöde ett dugg. Kommer det inget så kommer det inget. Försöker jag pressa fram något så dör det.
I intensiva sömnadsperioder har Lina Odell totalförbud mot att använda mobilen med högerhanden. Den behöver vila.
I gengäld har hon perioder där hon knappt hinner sova eller äta för att skaparlusten är så stark.
– Det är som ett röksug. Jag måste bara få ut det ur huvudet. Jag får stresspåslag när jag inte hinner skapa i samma takt som idéerna kommer.
Den senaste tiden har suget handlat mycket om kronor. Det började enkelt med lite blommor och kransar till hennes dräktbilder på Instagram. Sedan började hon läsa på om brudkronor och blev mer och mer fascinerad. Nu dignar ateljén av kronor i alla former och färger.
– Brudkronor är det ultimata motbeviset mot bilden av det rena, avskalade skandinaviska. När man tittar på en brudkrona från DalaFloda hamnar man mitt i en Bollywoodfilm.
I somliga kyrkor fanns förr förgyllda kronor som brudar fick bära under vigseln. Men var man fattig eller bodde i fel område fick man ordna sin krona själv.
– De vräkte på med allt det finaste de hade. Kronor kan ge en ganska bra bild av vilka material folk hade omkring sig. Glaspärlor och pappersskräp, nån liten skruv i metall. Ett härligt tidsdokument! En väldigt exklusiv avfallshög att ha på huvudet.
Vanten från Dala-Floda är ett antikfynd.
De gyllene kyrkkronorna var förbehållna oskulder. Föddes det ett barn mindre än nio månader efter vigseln kunde bruden tvingas bekosta en ny förgyllning som straff, berättar Lina Odell.
– Det fanns så mycket regler som vi idag kan tycka är helt knäppa. I delar av Skåne skulle svärmor klippa av brudens hår, dagen efter bröllopet, och demonstrativt sätta på henne kluten. Sverige har varit ett land med otroligt stränga religiösa regler. Det vill folk inte tro idag. Det var till exempel ytterst få platser där gifta kvinnor fick visa håret.
Idag har kvinnodräkternas huvudbonader blivit en het potatis, säger hon.
– Många känner sig töntiga och obekväma i dem. Jag vet inte hur många stolta skånska matronor jag sett med en piglock bak på huvudet för att de inte vill ha klut. Piglocken är en söt liten hårdekoration med sidenband – men den var bara för brudpigor och jungfrur. För mig kan det se lustigt ut, på en kvinna som varit gift sedan 1975 och definitivt fött flera barn, men å andra sidan – vem är jag att bestämma hur någon annan ska klä sig? Den enda dåliga dräkten är den som hänger i garderoben.
Just nu upplever hon ett ökande intresse för folkdräkt. Och Lina Odell hoppas att den här folkdräktsvågen kommer te sig lite annorlunda än de som kommit före.
– Jag hoppas att folk kommer att ta fasta på mångfald den här gången. Både i dräkter och i kultur. För nu är svensken inte bara svensk längre och det måste få ta plats. Annars är det en stor del av Sveriges befolkning som stängs ute från det här fantastiska arvet. Det vore väldigt synd.
Dessutom hoppas hon på mer lek och mindre regler, och att folk tar till sig dräkten som sin egen. Samtidigt önskar hon att den som vill bära en dräkt läser på lite och tar reda på vad kläderna har betytt historiskt.
– Man måste ha lite koll om man ska ge sig in på dräktområdet. För det finns väldigt mycket känslor kring de här plaggen.
Som exempel plockar hon fram två tvärrandiga förkläden. Det ena är gult och svart – ett sorgeförkläde som hör till Leksandsdräkten. Det andra kommer från sherpafolket i Tibet. En vän till Lina köpte det i Indien av en kvinna som haft det med sig när hon flydde sitt hemland efter Kinas maktövertagande på 1950-talet.
En antik tvåändsstickad ärm från Gagnef. – Närgranskar man gamla dräkter är det inte bara Sverige, Sverige fosterland. Där kan finnas siden från Kina, fransk sammet, ryska sjalar, engelskt ylle, säger Lina Odell.
Högst upp på sherpaförklädet har någon sytt dit ett band i polyester. Ett »ful-band«, säger Lina Odell men i själva verket gör det plagget ännu mer värdefullt i hennes ögon.
– Jag är jätteglad för det här förklädet. Det har betytt mycket för någon. Annars hade man inte kostat på det ett nytt band. Men jag skulle ha svårt att ha med det i mina dräktbilder. Det är ett arv från hemlandet för ett folk som lever i exil. Det har jag väldigt stor respekt för. Det är samma med sorgeförklädet från Leksand. Jag tycker det är så vackert och jag skulle jättegärna använda det men jag kan inte. Jag lattjar inte med vad som helst.
Var gränsen går är för Lina Odell helt baserat på magkänsla och hon begär inte att någon annan ska hålla med. I folkdräktsvärlden finns ofta en rädsla för att göra någon upprörd. Själv har hon blivit åthutad när hon burit en dräktjacka i skinn till jeans. Hon har inte slutat bära den för det.
Lina Odell lyfter fram Norge som exempel på ett land med mer levande dräktbruk. Där pågår just nu en kampanj för att få in bunadsbruk – folkdräktsbärande – på Unescos lista över immateriellt kulturarv.
– I Norge är det vanligare att anpassa dräkten till vad man själv gillar. Jag tror det ökar chansen att folk ska vilja bära dräkt.
Hon berättar om Skånes dräkter. När Sverige tog över Skåne från Danmark började en lång period av fattigdom och elände. Utvecklingen stagnerade. Därför finns det än idag mycket 1600-talsinfluenser i Skånes dräktskick med stora vita klutar och skärningar som visar att det var ett ideal att se välfödd ut. Med decimeterkorta liv och stora kjolar ger de en siluett som helt saknar midja. Därför väljer många skåningar idag att sy längre livstycken.
– Då tappar de visserligen det starka 1600-talsuttrycket som jag tycker är så jäkla fabulous, säger Lina Odell.
– Men om man hade sagt åt tanterna att de inte får inte göra så, då hade vi tappat en hel drös med damer i dräkt, som inte vill se tjocka ut.
I slutet på 1800-talet och början på 1900-talet svepte nationalromantiken över Sverige.
Det byggdes museer, samlades in föremål och dokumenterades. Vid 1900-talets början var det i princip bara runt Siljan i Dalarna som människor fortfarande bar folkdräkt. Men nu blev det högsta mode och runtom i landet bildades dräktkommittéer för att ta vara på lokala dräktskick. Och fanns det ingenting att utgå ifrån komponerade man gärna en dräkt ändå.
Lina Odell skrattar. De flesta folkdräkter som det finns dokumentation kring var i bruk ungefär från 1780-talet till 1850-talet, en period på 70 år. Sedan togs de upp igen runt sekelskiftet 1900.
– Nu har vi hållit på och lajvat folkdräkt mycket längre än de faktiskt användes från början. Så vad är äkta då?
Blekingedräkten är ett utmärkt exempel, säger hon. De tidigaste nationalromantiska tolkningarna av den är från början av 1900-talet. Då hade den ett svart livstycke i
sammet med guld- och silver knypplingar. På 1930-talet gjorde Hemslöjden en ny tolkning där det bestämdes att den skulle vara rosa och ljusblå, inspirerad av blekta
broderier som funnits i trakten.
Stickärmaliv. Ett bortglömt gammalt dräktplagg från Blekinge som Lina Odell återskapat.
Under 1950-talet uppstod idealet att man skulle tillverka hela dräkten själv. I den vevan försvann alla spetsar och köpetyger från Blekingedräkten. Istället tillkom hemvävda
band och en mängd detaljerade regler för hur plaggen skulle sys.
– Idag vet »alla« att Blekingedräkten är blå och rosa. Men för hundra år sen var den alltså svart med silver. Och tittar man i museernas arkiv finns det svarta kjolar, röda kjolar, lila kjolar… Livstyckena är som en hel godisbutik i sammet och sidenbrokad
och det är sidenband i all världens färger.
När Lina Odell tog emot sitt gesällbrev i Stockholms stadshusförra året bar hon en Blekingedräkt där hon sytt vartenda stygn själv. Men inte en blå och rosa utan en som hon återskapat efter en akvarell i Nordiska museets samlingar från början av 1900-talet. Men trots att hon gjort allt själv känner hon sig inte helt hemma i den dräkten. Hon är ju ingen Blekingetjej, säger hon, trots att hon bott här i 18 år. Stora Kopparbergsdräkten däremot – som komponerades 1953 och som hon i hemlighet tycker är ganska ful – när hon sätter på sig den är hon hemma.
– Det är min dräkt. Jag har vuxit upp med den och det ligger så mycket känslor i det. Det är både löjligt och lite provocerande och jätteintressant. För det är ju bara kläder – egentligen.
Denna webbplats använder cookies för att förbättra din upplevelse när du navigerar genom webbplatsen. Av dessa lagras de cookies som kategoriseras som nödvändiga i din webbläsare eftersom de är väsentliga för att de grundläggande funktionerna på webbplatsen ska fungera.
Vi använder också cookies och liknande tekniker från tredje part som hjälper oss att analysera och förstå hur du använder denna webbplats.
Dina inställningar gäller endast den här webbsidan och sparas som längst i 11 månader. Du kan närsomhelst ändra dina inställningar eller återkalla ditt samtycke genom att klicka på “Sekretess & Cookiepolicy” på denna webbsida.
Dessa cookies lagras endast i din webbläsare med ditt samtycke. Du har också möjlighet att välja bort dessa cookies.
Cookies kategoriserade som nödvändiga behövs för att webbplatsen ska fungera som tänkt. Dessa cookies ser till att basfunktionalitet fungerar på webbplatsen anonymt.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-advertisement
11 månader
Används för att spara samtycke under kategorin "Marknadsföring".
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 månader
Används för att spara samtycke under kategorin "Analys".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 månader
Används för att spara samtycke under kategorin "Nödvändiga".
hs_userissignedin
7 dagar
Håller prenumerant inloggad på webbplatsen.
transferprenlyreaderusertoken
Används för att om möjligt, logga in prenumeranten automatiskt på etidningswebbplatsen.
viewed_cookie_policy
11 månader
Används för att spara om besökaren gett samtycke eller inte till användandet av cookies.
wordpress_test_cookie
Används för att kontrollera om webbläsaren accepterar cookies.
Analytiska cookies används för att förstå hur besökare interagerar med webbplatsen. Dessa cookies hjälper oss med data kring antal besökare, avvisningsfrekvens, trafikkälla, etc.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
_fbc
90 dagar
Facebook. Cookien sätts om användaren kommer till webbplatsen via en annons och om destinationsurlen innehåller parametern "fbclid".
_fbp
90 dagar
Facebook. Cookien ”_fbp” identifierar exempelvis webbläsare i syfte att tillhandahålla annonserings- och webbplatsanalystjänster.
_ga
2 år
Google analytics, _ga används för att förstå hur besökaren navigerar runt på webbplatsen. Läs mer här
_gat_gtag_UA_*
1 minut
Google analytics, Används för att spara ett unikt användar-ID. Läs mer här
_gid
1 dag
Google analytics, _gid används för att förstå hur besökaren navigerar runt på webbplatsen. Läs mer här
Annonscookies används för att ge besökare relevanta annonser och marknadsföringskampanjer. Dessa cookies följer besökare över olika webbplatser och samlar in information för att kunna erbjuda anpassade annonser.