Krönika

En varsam stöld

Text Anahita Ghazinezam
Foto Johannes Samuelsson
30 mars 2020

När jag var 30 år bodde jag tillsammans med en kvinna som varje morgon mötte mig som om det vore för första gången. Min huskompis Anne, 96 år gammal, var en strålande dement sol och bodde på en gata i London med det poetiska namnet Margravine Gardens.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


I sin ungdom hade hon arbetat som sekreterare åt en högt uppsatt general och när hon efter flera års trogen tjänst försynt frågat honom om ett lån för att köpa ett litet radhus insisterade han på att först bli körd dit för en inspektion – i sin häst och vagn.

Ända sedan hästen var Londons främsta transportmedel hade alltså Anne bott ensam i det lilla tvåvåningshuset, med fransk balkong, prunkande rosor och hungriga möss i köket. Sitt liv hade hon vigt åt att vara i storheters tjänst – i nattduksbordet fanns Cartiersmycken som avskedspresent från hertigparet av Windsor.

Här fanns förhistoriska hyskor och hakar prydligt sydda på kartong: ›War time pack‹. Här fanns rostiga synålar tunna som hårstrån, inuti små fodral av guldstämplat svart läskpapper. Jag föll på knä, som vid ett altare.

På ålderns höst åt hon mikroskopiska salladsluncher, drog runt sin shoppingvagn på Hammersmiths trånga stentrottoarer, skojade lite med alla som hade tid. Hennes hem var ett prydligt kuriosakabinett. Ett museum med sediment från två århundraden. Viktorianska eldstäder och ekstolar med kerubansikten, kassettbandspelare och en liten tjockteve med tennis på.

När Anne drabbades av demens såg omgivningen till att jag flyttade in på hennes bottenvåning, som vakande öga och deltidshjälp. Jag fyllde hennes kylskåp, lyssnade efter hennes snarkningar på kvällen och telefonerade släkten om senaste nytt.

Anne var den första och enda kvinna jag stött på som aldrig burit byxor. Den gången jag glatt drog på henne en t-shirt och ett par mjukisbyxor fastnade hon mitt i trappen, paralyserad av tyget mellan bena. Snopet fick jag leda upp henne till sovrummet och dra på hennes sedvanliga uniform – underklänning och kjol, blus och pärlhalsband.

På alla Annes plagg syntes prydliga stygn sydda för hand, längs fållen, runt knapphålet, på intagna axelband. En dag, på jakt efter nål och tråd, bad Anne mig dra ut en låda i hennes byrå i klädkammaren. Plötsligt blottade sig ett livsverk – små pastillplåtburkar fyllda till brädden, kvarlevorna av alla plagg hon burit till trasor.

Här fanns gamla läderknappar och avklippta spännen från behåar, lösa dragkedjehängen och sladdriga blixtlås. Här fanns förhistoriska hyskor och hakar prydligt sydda på kartong: »War time pack«. Här fanns rostiga synålar tunna som hårstrån, inuti små fodral av guldstämplat svart läskpapper.

Jag föll på knä, som vid ett altare.

Så blev jag en dag tvungen att flytta, ta avsked av Anne, hon som alltid sa glatt hej och hejdå men aldrig något namn därefter. Kroppen hade börjat stänga ner, synen var grumlig. Äldreboendet var bokat och en stor container skulle med ett dån ställas ner framför hennes hus.

Jag hukade mig vid henne, smekte en liten tunn hand.
– Goodbye Anne.
– Oh goodbye! How lovely of you to stop by!

Jag stegade nerför trappen och stängde husdörren bakom mig. Från min väska hördes skramlet av små plåtlådor, varsamt stulna och i säkert förvar.

Anahita Ghazinezam är kulturjournalist, baserad i Umeå. Just nu studerar hon basår, stickar plagg ingen i familjen vill ha på sig och planerar sommarens balkongodling.

30 mars 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy