En läkande vänskap

De lär sig av varandra, näverslöjdaren och designern. Bror Forslund och Kerstin Sylwan började ses när hon var utbränd. Sedan dess flätar och tampar de tillsammans. Men hur kommer det sig att det är näverbrist i björklandet Sverige?

Text Maria Diedrichs
Foto Fredrik Jalhed
27 mars 2023

De träffades första gången av en slump. Året var 2016. Designern Kerstin Sylwan sökte sedan en tid tillbaka efter näver till ett designprojekt. Det hade gått uselt. Så råkade hon gå förbi en julmarknad och såg Bror Forslund bakom ett bord fullt med näverslöjd. Genast kastade hon sig över honom med sina frågor. Snart hade både hon och hennes designerkollega Sara Danielsson en inbjudan till hans hem och verkstad någon timma söder om Göteborg.
– Det är typiskt Bror. Han bjuder in. Han säger ja, berättar hon.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Kerstin Sylwan och Bror Forslund utforskar näverns
möjligheter tillsammans.

Bror Forslund minns när de två designproffsen slog sig ned vid hans köksbord.
– Det var ett rätt skönt möte. Jag visade dem hur man gör en tampad burk. Då har man näverns savsida utåt, och så lägger man ett lager på insidan med savsidan inåt, såhär, säger han, sittande vid samma köksbord och med ett par rejäla näverark framför sig.
– Och Kerstin och Sara bara tittade på varann och sa: »Jamen vi tänkte inte så. Vi vill ha den vita sidan utåt, som på en björkstam«. Precis så är mötet mellan slöjdare och designer. Det gamla invanda ställs på ända. Man måste börja tänka nytt.

Bror Forslund skrockar åt minnet. Han är född på en bondgård här i Frillesås och har bott i byn hela livet. Som barn hade han fler verktyg än leksaker.
– Skulle man ha en långsadel till cykeln då fick man banne mig göra den själv. Bräda, stoppning, hela den biten. Men som vuxen tog det ändå ett bra tag innan jag hittade tillbaka till hantverket.

Det var en sommar i mitten av 1980-talet. Bror var ute i skogen med sin dotter och stannade till vid en fallen björk vars näver släppt lite från stammen.
– Jag ville vara pedagogisk så jag drog bort en remsa och förklarade, som stolt pappa, att det här är näver och det kan man använda till massor av saker. »Till vad?« sa hon. Då insåg jag att jag kunde väldigt lite.

Nästa stopp blev bokhandeln. »Man måste ha lite tur här i världen«, säger Bror, för bland hyllorna fanns en enda bok om näver och det var Karin Lundholms och Katarina Ågrens Näverslöjd från 1976, än idag ett legendariskt standardverk i näverkretsar.

Far och dotter satte igång. Skar till och flätade. Bror fick blodad tand och ville pröva mera. Undan för undan började han träffa andra slöjdare och lära sig mer.

Också tajmingen var rätt. Bror Forslund hade nyligen växlat ned från ett stressigt säljarjobb till ett mer behagligt arbete som lantbrevbärare. Han tog tjänstledigt hela somrarna för att hinna slöjda. Med tiden började han sälja korgar, burkar och hålla kurser. Till slut hade slöjden blivit hans jobb.

Men lätt var det inte. Efter att i mitten av 2000-talet givit näverslöjdandet 20 goda år var han redo att ge upp. Materialet förknippades med något billigt, enkelt och dessutom – otrendigt. Inget som fick folk att öppna plånboken. Men även då skulle ett slumpartat möte på en julmarknad förändra scenen.

Flera av Bror Forslunds burkar har motiv av runstenar och djurornamentik. Den här pryds av två »guldgubbar«, ett motiv som kom till Sverige runt 600-talet.

Junko Kuchiyama från Japan hade hamnat i Göteborg när hennes man fått jobb på Volvo. När hon nyfiken stegade fram till Bror och bad att få lära sig att fläta näver sa han sin vana trogen »Javisst, välkommen!«.

I Japan fanns ingenting liknande, förklarade Junko, och när hon flyttade hem några år senare startade hon företag. Hon döpte firman till Bror. Idag säljs det mesta som Bror Forslund producerar genom henne.
– Hade jag inte haft den japanska marknaden hade jag skippat det här med näver helt. Junko dök upp som en räddande ängel.

Bror går före ut till uthuset där höga travar med näversjok balanserar längs väggarna. Han synar arken noga och tar med sig en lagom bit in till köket.
– Den här är fin. Korta lenticeller och så är den rätt slät.

Lenticellerna är de mörka små streck som mönstrar ytan på näverns savsida, alltså den sida som vuxit inåt mot trädstammen. De är ofta näverns svaga punkt.

Ur en burk tar han fram ett hemmagjort mejselliknande verktyg vars handtag är av trä och udden av märgben. Den har inget namn, men den är viktig. Även om det mesta som han säljer är traditionella korgar, fat och väskor i flätad näver så får han sitt konstnärliga utlopp i tampade burkar som han dekorerar genom näverplastik.

Tekniken är enkel. Genom att han pressar, vinklar och drar sitt hemtillverkade verktyg mot näverns yta bildas det små fåror och fördjupningar. Så kan han skapa tredimensionella mönster. När mönstret är klart fogar han ihop flaket till en cylinder. Tampade burkar görs genom att man skär hål i ena kanten av näverarket och remsor i den andra – och pusslar in dem i varandra som ett lås.

Det vanliga är att fogen löper rakt upp och ner längs burkens sida. Men Bror tampar gärna asymmetriskt så att fogen går diagonalt eller kors och tvärs. Kerstin hämtar en av hans senaste burkar för att visa. Fogen har inlemmats i dekoren.
– Man är ju aldrig först med nånting men jag har inte sett någon göra såhär förut, säger han.

»Roligt, experimenterande och lekfullt«. Så beskriver Bror sitt arbete med tampade burkar.

Det nära samarbetet mellan Bror och Kerstin tog sin början vintern 2020, efter att Kerstin drabbats av utmattning.
– Jag hade varit sjukskriven ett tag men började känna att jag måste göra nånting. Så jag bad helt enkelt att få komma hit. Men i början var jag väldigt trött. Jag tror mest att vi pratade.
– Ja, det var väldigt mycket prat, nickar Bror.
– Efterhand satte Bror mig på olika uppdrag. Rakflätat och snedflätat. Helnäver, tampa och sy. Det var väldigt skönt. Jag tänkte att nu befinner jag mig bara i det här materialet. Det är inget jag behöver visa upp. Jag har inte bråttom.

I designvärlden var det annorlunda. Där fanns hela tiden krav. Helst skulle hon veta vad något skulle bli och hur många som skulle vara intresserade av resultatet redan innan hon satte pennan till pappret.
– Här kunde jag låta hantverket och materialet guida mig. Jag tror verkligen att det behövs många fler olika varianter av rehabilitering när det gäller stressdiagnoser. För mig var slöjdandet jätteviktigt.

– Du Kerstin, det är en rent fantastisk utveckling på dig, från att knappt orka nånting…

– Ja, jag var rätt knäckt de första gångerna jag kom hit.

– …till att nu får jag många gånger lägga lite hämsko på dig så att du inte gör för mycket.

Samtidigt som hon tillfrisknade lärde sig Kerstin ett helt nytt hantverk. Sedan dess har samarbetet med Bror fortsatt.
– Numera börjar mycket med att jag har någon idé jag vill testa. Och då har det ibland blivit projekt som krävt lite mer eftertanke av oss båda två.

– Den där jädra konten, suckar Bror.

– Ja verkligen! Och stora brödburken!

– Jag får ett väldigt bra tankeutbyte av Kerstin. Hon tvingar mig att tänka nytt. Och det är väldigt, väldigt, väldigt bra. För det här med att sitta och göra samma gamla grejer till avsalu, då går man på tomgång till slut.

Snedflätade korgar av Bror Forslund.

Just nu tas det mesta av deras gemensamma tid upp av en utställning som de producerat tillsammans. Näver – det beresta materialet har nyligen visats i Landskrona och ska i sommar vidare till Västernorrlands museum. I utställningen visas svensk och rysk näverslöjd sida vid sida. Det är där, i Ryssland, som Brors största idoler finns.

För ett drygt år sedan var han och Kerstin på väg till Sankt Petersburg för att träffa dem. De hade fått pengar till en studieresa, men hade blivit tvungna att skjuta upp den flera gånger på grund av corona.
– Sen kom det här jädra kriget, suckar Bror.

Rysslands invasion av Ukraina har som bekant lett till massdöd och förstörelse och gett ringar på vattnet som skakar hela världen. I sammanhanget kan det verka futtigt att nämna, men kriget riskerar även att påverka möjligheten att använda näver i Sverige.

Tillgången på svensk näver är nämligen sedan länge minimal. Förr planterades glasbjörk som en del av det svenska skogsbruket. Men under många decennier har björk knappt odlats överhuvudtaget. Och görs det alls så är det mest vårtbjörk, som oftast är värdelös för slöjdare.

Faten med fötter är inspirerade av ryska förlagor.

Än finns det slöjdare som skördar näver då och då för egna behov. Men för den skala som Bror arbetar i räcker det inte. Han jobbar uteslutande i rysk näver och beställer uppåt ett halvt ton åt gången. Därigenom har han kunnat hjälpa andra svenska näverslöjdare med material.
– Men i och med Putins krig har min leverantör Dimitrij fått bekymmer. Han är nära konkursen, suckar Bror.

Med ens ställs också den svenska näverslöjdens framtid på sin spets.
– Jag har hela tiden tyckt att det har känns konstigt att det inte går att få tag i tillräckligt mycket svensk näver, säger Kerstin Sylwan.
– En av poängerna med näver är ju att det är ett lokalt naturmaterial. Så det blir rätt absurt att man ska skicka efter det från en diktatur som dessutom ligger i krig. För även om det inte längre odlas glasbjörk så finns det fortfarande fin näver i Sverige, som vi borde kunna ta tillvara, konstaterar hon.

Bror nickar instämmande:
– Jo, det finns. Men tyvärr är det så att vårt nutida skogs- och jordbruk ofta förstör biotoperna som behövs för de gamla goda slöjdmaterialen. Det gäller inte bara näver, det gäller hassel och ene som hörde till det öppna beteslandskapet. Det gäller penga-granarna till bastabinne, de gamla furorna till Hedaredskorgar…

Listan över utrotningshotade slöjdmaterial kan göras lång. Nu har Kerstin och Bror tillsammans med Kerstins kollega Sara Danielsson dragit igång ett projekt för att undersöka om det går att hitta ett system för skörd och distribution av den näver som trots allt finns i svenska skogar.

Kanske ligger satsningen rätt i tiden. Det finns ett större intresse för att jobba i näver än på länge.
– Jag tycker det är konstigt att ett så mångsidigt material inte har använts utanför slöjdvärlden. Det förklaras med att näver varit omodernt. Men vadå? Det är ju aldrig omodernt med trä. Eller sten. Näver är bara ett material som kan ha väldigt många olika uttryck, suckar Kerstin.

– Näver är ett av de slöjdmaterial som hotas av det intensiva kortsiktiga skogsbruk som dominerar i
Sverige idag. Där skulle det här projektet kunna slå in en kil genom att diskutera med skogsägare och visa att det här kan vara en tillgång. Slå av lite på takten och se träden!

Bror nickar.
– Man måste få folk att förstå att näver som material – det slår plasten med hästlängder. Det borde kunna ha en jättestor framtid. Men då måste man lösa det här med tillgången.

För näver har verkligen många märkvärdiga egenskaper. Som dess isolerande vaxer och hartser. Materialet kan vara elastiskt, tunt och smidigt, men också tjockt och
stadigt om det är det som behövs.

För tampade burkar ska nävern vara så att du nästan kan slå ihjäl nån med den, säger Bror och svingar en tung pjäs i luften.
– Det finns hur många kvaliteter som helst. Det är det som är så intressant med naturmaterial. Du får tacksamt ta emot det som materialet visar dig att det kan bli.

Just nu dignar hans verkstad av näverföremål. Snart ska han skicka bilder till Japan, så att Junko Kuchiyama kan lägga sina beställningar. Annat ska till hemslöjdsbutiker i Sverige. Adventsstjärnor och enkla brödfat hör till storsäljarna. Fast egentligen föredrar Bror att göra sina fat i »rysk stil« med små toppiga flätade fötter undertill och dekorationer på sidan. Tyvärr är få villiga att betala för prisskillnaden. För en kund som inte själv slöjdar kan det vara svårt att ana hur komplicerat och unikt föremålet faktiskt är.
– Det här har du aldrig sett förr, säger Bror nöjt och plockar fram en snedflätad picknickkorg med plats för två vinflaskor.

Korgen är flätad i ett stycke och det krävs ett tränat öga för att uppfatta vidden av den skicklighet och uppfinningsrikedom som krävts för att göra den. Den sortens ekvilibrism går aldrig att ta betalt för.
– Jag som kommer från designvärlden tycker att det är absurt att folk är beredda att betala flera tusen för en väska som är »designad« och tillverkad i en fabrik, ofta i ett fattigt land, än för någonting som är unikt och handgjort i Sverige. Det är en väldigt underlig psykologisk mekanism. Frågan är hur man ska kunna jobba i de här teknikerna och ändå få betalt för att det är design.

Mellan 50 och 100 kilo näver passerar mellan Brors händer på ett år.

– Betalt för det, det får du aldrig, säger Bror.

Återigen kommer de att tala om Kerstins förhatliga brödburk. Den som är tampad i tre stycken.
– De tampfogarna ska du nästan visa för de är väldigt fina, säger Bror.

– Det som är speciellt när man jobbar med helnäver är att det ställer ganska höga krav på materialet och hur man placerar det. Det får inte vara några lenticeller i fogarna för då kan det brista. Jag tänkte att om jag gör den i flera delar så ställer det inte lika höga krav på varje del. Men det hade jag fel i! Det blev bara krångligare. Det gör jag inte om.

– Men du lärde dig något, skrockar Bror.

– Du lärde dig också något, svarar Kerstin.

– Ja, jag lär mig hela tiden tillsammans med dig.­

27 mars 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!