»Det var som att skända flaggan«

Bland annat gjorde jag hittepåverktyg, utan någon funktion alls. Jag kapade bort metalldelarna från loppisfynden och ersatte dem med glas. De blev väldigt sköra – och oanvändbara. Precis som gamla loppisverktyg varit för mig redan innan. Sen ville jag komplettera dem med något mer rumsligt. Farmor och farfar hade en gärdsgård hos sig utanför Grums i Värmland. Jag kommer ihåg den starkt och kom på att jag ville bygga en sådan. Jag började skissa och insåg att jag inte förstod något alls av hur den var konstruerad. Så jag googlade ›vem kan hjälpa mig att göra en gärdsgård?‹ och hittade en man utanför Uppsala. Vår deal var att vi skulle bygga den tillsammans, på plats i galleriet, som en sorts kurs för mig.

Gärdsgården är intressant både som föremål och företeelse, den är något som många har en relation till. Medan vi byggde hade vi väldigt fina samtal om gärdsgårdar och vad de symboliserar. Som den gamla midsommartraditionen att man ska plocka sju sorters blommor och hoppa över sju gärdsgårdar och sedan drömma om sin framtida kärlek. Det finns något väldigt sagolikt i det och i hur vi romantiserar saker, gamla traditioner, särskilt i dåliga tider som nu med krig och ekonomisk kris.

Man börjar med att sortera störarna efter längd. Sedan slår man ner två pålar i marken – som i vårt fall  var en planka inne på galleriet – och gör en bindning däremellan. Den första stören som läggs sätter lutningen också för övriga. Sedan sätter man i två pålar till och mellanrummet däremellan är själva gården. När den grunden är lagd är det bara att fortsätta att montera störar tills man är nöjd. Det finns såklart massor av olika sätt att göra gärdsgårdar på, olika täthet, olika lutning, olika bindningar. Han gjorde den helt utan skiss, bara med ögonmått.

Man binder med vidjor, tunna grenar, så färska som det bara går. För att göra dem böjliga så kokas de. Sedan formar man vidjan som en åtta och vrider fast den på pålen.
När du sedan lägger stören ovanpå så uppstår ett naturligt stopp. Bindningen var den roligaste delen. Vi använde granvidjor och jag tyckte att resultatet såg ut som en törne-
krona på något sätt, för det var granbarr kvar på vidjorna.

Något som jag inte heller hade tänkt på, apropå förlorad kunskap, var att det snöade jättemycket dagarna innan vi skulle bygga. Gärdsgårdsbyggaren ringde och sade att det kan bli problem. Jag bara va? Varför? Jag kopplade inte att materialet kommer direkt från skogen, att han skulle ut och hämta det. Material åker man ju till brädgården och beställer, det kommer inom 4–7 arbetsdagar! Alla pålar och störar var helt leriga. Vi kokade dessutom vidjorna på plats. Det var blött och jävligt och det stank. Galleristen var så stressad.

Åbäket tog bara en förmiddag att få klart. Helt sjukt. Jag hade räknat med två dagar typ. Åtta meter blev den. När den stod klar tänkte jag, herregud har jag byggt något slags Skansen här? Därför sprejmålade jag den i silver. Folk reagerade väldigt starkt, va ska du måla den? Det var som att skända flaggan. Att spreja det här heliga. Men jag ville få den att se ut som något som passar mig, en innerstadsråtta som inte ens kan hålla liv i mina krukväxter. Jag ville att den skulle fungera i en storstadsmiljö. I silver ser den också ganska farlig ut, vilket passar mig. På sikt tänker jag att gärdsgården kan bli en fantastisk offentlig gestaltning  gjuten i aluminium. Jag kollade på det inför utställningen, men det kostar rövmycket, så man får se den här som en skiss.«­

Konstnären Isa Andersson berättar för Ika Johannesson om när hon inne på ett galleri lärde sig att bygga en gärdsgård. Thron Ullberg fotograferade.