»Det vackraste jag kan!«

För mig är huggkubben mitt centrum. Jag begriper den här platsen, jag njuter av den. Med huggandets härliga rörelser försvinner också gårdagens förtret på ett snällt vis.

Jag tror att människor behöver hitta just sådana platser, där de kan mysa och känna sig fridfulla, och vända sina liv i riktning mot dem.

Men det är få som tänker så idag. Att leva på det sätt som jag gör, brukar beskrivas som undantag från regeln, som sådant som man upplever en vecka under sommaren eller på en täljkurs varannan onsdag. Istället förväntas livet gå snabbt och vara fyllt av konsumtion och karriär. Här omkring där jag bor, ska den som är ung dricka Nocco och gilla bilar. Men tänk om just det här kan vara livet? Det är så jag resonerar numera. Istället för att sitta på en midsommarnattsbrygga och bli lite innerlig en gång om året, så vill jag att den känslan ska vara riktlinje för hur jag lever, året runt. Den ska inte vara undantaget. Jag försöker hela tiden återvända till det som känns allra bäst, inte det som känns minst jobbigt. Jag vill vara i omsorgen, skönheten och långsamheten. När det fungerar täljer jag också vackert. Och då förmedlar slöjden samma sak.

Numera tänker jag till och med att jag inte har råd att jobba snabbt och stressa. Varken själsligt eller ekonomiskt. För om jag jobbar långsamt kan jag göra något helt jäkla otroligt. Varje gång jag ställer mig vid huggkubben tänker jag att nu kanske jag kommer göra det finaste jag någonsin gjort. Och jag blir nyfiken på vad som ska hända.

Egentligen är det först de senaste två åren som jag har kunnat leva så här, och som jag fått ekonomisk lönsamhet i det jag gör. Det är som om jag till slut har trängt igenom asfalten. Innan dess var jag allvarligt sjuk i många år. Men det tog tid innan det togs på allvar. När en ung man börjar bli svag möts man av kommentarer om att skärpa sig. Det var fruktansvärt. Under den perioden blev slöjden min röst. Den stod för allt som var fint och bra, och blev ett sätt att visa för omvärlden att jag var kapabel. Att jag var mer än klenisen som inte kunde jobba. Mitt täljande då, hade också med döden att göra. Jag var så sjuk att det fanns en risk att jag inte skulle klara mig, och då ville jag ha funnits. Slöjden blev ett sätt för mig att göra ett avtryck. Och i så fall ville jag ha täljt det svåraste som jag bara kunde. Det innebar också att jag utvecklades och samlade på mig kunskap i en jädra fart. Till exempel började jag dekorera mina krympburkar med små små pärlor på rad, ett avancerat precisionsgöra som jag fortsatt med sedan dess. Sedan kom superkollapsen och under tre år kunde jag inte tälja alls. Jag var så svag att jag inte ens kunde hålla i en matsked. Men i och med att jag utmanat mig så mycket initialt, hade jag något att återvända till på andra sidan sjukdomen, när jag till slut började bli starkare igen. Efter att bara ha kunnat stå upp i trettio sekunder, kan jag idag gå fyra kilometer.

Nu drivs jag inte längre av att göra det svåraste. Det som var avancerat då, är heller inte lika svårt idag, jag har ju lärt mig under vägen. Nu vill jag istället göra det allra vackraste jag kan. Det ska vara fint och omsorgsfullt. Det finns så klart en slags skönhet i teknisk briljans, i ›oj vad han kan‹. Men det finns också en skönhet som är glad, som gör en rörd och som får människor att vilja hålla om varandra. Den vill jag åstadkomma. Slöjd som gör att man känner sig kapabel att älska. Som väcker känslor av ömsinthet och omsorg. Jag tror att det är människans uppgift. Att försöka ge läkande till andra, och att själv läkas. De spår som varje snitt lämnar efter sig spelar roll för hur slöjden upplevs. Tänk på alla märken som uppstår när en yta ska täljas slät, kanske har jag gjort 70, 80 snitt enbart där. De märkena drabbar en. Både det imperfekta och spåren efter en människa. Idag är vi så vana vid att se de här anonymt blanka och perfekt tomma industriproducerade ytorna. Det här är något annat.

Jag börjar alltid med att hugga ut formerna helt grovt i färskt virke, träslaget är björk. Sen skär, karvsnittar, jag mönstren när virket torkat. Då har jag skissat först, för att veta vad jag ska göra. På sistone har jag täljt en slags kungakronor på både burkar och skedar. Jag tycker om mötet mellan den folkliga estetiken och det kungliga. Dessutom bor det ju kungar och drottningar i oss alla. Nytäljd björk ser också nästan ut som pärlemor.

När jag beskriver känslan som jag vill komma åt i mötet mellan skaft och skedblad, brukar jag prata om ›pillemarvinkeln‹.

Det är en mysig och ljus vinkel som ger skeden sin karaktär. Jag vill inte att den ska kännas deppig. Men jag tänker också i ackord när jag täljer. Slöjd kan väcka samma känslor som ett komplext och dånande orgelackord. För mig är kniven stämnyckeln. Sedan är ytan en ton, formen en annan, tjockleken ytterligare en – och rytmen finns i mönstren. Efter att jag satt grundformen, grundtonen, skär jag renare, renare och renare. Jag letar efter känslan av att stiga in i en sal. När det blir som bäst får alla de där frekvenserna själabanden att darra. Det vill jag att de ska göra. Jag vill att vi ska få finnas, med allra fullaste kraft.«

Per Norén , alias Spångossen, lever på att tälja. Just nu gör hans träslöjd succé både i Sverige och i det stora landet i väster. Se hans första separatutställning på Hälsinglands museum. Den pågår t o m 24 maj 2026.