Den anspråkslösa ladan

Efter att rågkärvarna fått torka på en helt enorm hässja, byggde de ett lotak på platsen, en slags tillfällig lada. Där förvarade de kärvarna tills det blev vinterföre och det kunde hämtas hem med häst och släde.

Mitt kandidatarbete på bygghantverksprogrammet handlade om byggnader i gärdesgårdsteknik och som en del av det bestämde jag bestämde mig för att återskapa arbetsprocessen bakom lotaket i filmen.

Filmsekvensen är sju minuter lång och innehåller 18 klipp som visar när de bygger. Jag fastnade för att det är så rättframt, de har bara varsin yxa och bågsåg, och min tolkning är att de bygger färdigt på en dag. Allra först klyver två personer stockar till väggarnas halvklovor. De slår i en kil i ändträet en bit, och så står de mitt emot varann och hugger upp sprickan medan de går längs stocken. De är så jävla träffsäkra! För att återskapa det fick jag se och testa, se och testa.

Jag hade tillgång till material från en skog som inte är skött på konventionellt vis och där det finns gott om undertryckta granar, sådana som växt långsamt, skuggade av större träd. De är jämnsmala och långa, lite som en flaggstång, ganska få grenar nertill. I filmen ser man inte hur de väljer sitt virke och fäller det, så jag gick på kunskaper som jag hade sen innan. Jag klöv granarna på samma sätt, samma höjd, med samma verktyg. Det gick smidigt när virket var rakt och bra. Det tog bara nån minut.

De vidjor som jag bundit med består av riktigt klena men långa granar som jag kluvit från toppen, virat som åttor och vridit ett halvt varv i skärningspunkten. Det lärde jag mig av Ralf på Sätergläntan i samband med gärdesgårdsbygge, och de gjorde på samma sätt i filmen.

Att ha med en analytisk dimension i slöjd och hantverk är väldigt givande. Akademisk hantverksforskning bygger ju på att det är samma person som hantverkar och skriver. Växelspelet mellan att titta, tänka, tolka, testa i verkligheten och förstå förutsättningarna – det är väldigt kul! Och det har mottagits väl i universitetsvärlden.

Gunnar Almevik, som var min handledare, uppmuntrade mig att skriva en slöjdteori. I det arbetet lutade jag mig en del mot Johan Knutsson, som inte är hantverkare själv men som skriver bra om slöjd och kvalitet i böcker som »Hantverkarens val«. Jag har också läst David Pie, han som skrivit om »workmanship of risk«. Slöjd ligger ju väldigt långt ut på riskaxeln om man jämför med industriell produktion som ju bygger på standardisering och kontroll.

Det jag intresserat mig för är den förindustriella husbehovsslöjden och tankesätten som jag anar där. Jag tänker på slöjd som att interagera med sin materiella omgivning. Materialen ger olika möjligheter och det mest långlivade är inte alltid det man väljer eftersom man är pragmatisk.

Gärdsgårdshusen, lotaken, är ett bra exempel på det. De användes bara ett eller två år, sen flyttade man vidare och byggde nya. De motsvarade dagens presenningar, även om rågen nog hade möglat under en presenning…

Den gamle etnologen Sigurd Erixon menade att lotak kan vara en kvarleva från en teknik som är äldre än timringen, men det tror jag är fullständig bullshit. Jag tror det är helt naturligt att den som har ett slöjdigt sinne och kan bygga en gärdsgård, som nästan alla kunde förr, kommer att plocka ner den tekniken från hyllan i kunskapsbiblioteket och tillämpa den där det är lämpligt.«­