Dagens ungdom

Han har bokstavligt talat vuxit upp här inne i det som en gång var familjens garage men som sakta förvandlats till ett fullfjädrat knivmakeri. Villatomten ligger i Kärna, utanför Kungälv, med utsikt över åkrar och fält och branta. klippor som sticker upp ur landskapet.

Efter sommaren börjar Teodor sista året på gymnasiet, men under terminernas matteplugg och kompishäng hinner han ändå med att lägga minst en eller två timmar i verkstaden varje dag.
– Eller tre eller fyra. Och på helgen kan jag sitta hela dagarna och sent på natten med om jag har något kul på gång.

Hantverksintresset har han alltid haft. Vid nio års ålder byggde han sig en fullt fungerande cykelhusvagn. Den hade en säng som gick att sova i, rinnande vatten inomhus och rullade fint på landsvägen. Teodor rycker på axlarna.
– Jag tyckte det verkade roligt så jag googlade hur man skulle göra och kollade på Youtube.

Det tog tid såklart. Men svårt? Nja.
– Det är klart man inte alltid lyckas på första försöket. Men då får man bara göra om tills det blir bra.

På samma sätt gick det till när han som tolvåring upptäckte knivsmidet.
– Jag såg någon på Youtube som gjorde en kniv och tyckte det var coolt. Jag hade knappt några verktyg och helt fel material men jag gjorde mitt bästa och experimenterade mig fram. Det enda jag behövde var att få sätta igång. För jag tyckte det var något av det roligaste jag gjort! Så jag gjorde en till och en till och en till.

Vid det här laget har han hunnit med att tillverka över 200 knivar – allt från enkla läderverktyg som han själv använder – till raffinerade kockknivar och rena samlarobjekt. Kunder från när och fjärran hittar till hans webbshop genom sociala medier.
– Det är väldigt tillfredsställande att skapa med händerna, förklarar Teodor sin passion.
– Att ha en idé – såhär ska det se ut – och så jobbar man och sliter tills man har det framför sig: plötsligt ett fysiskt föremål! Och jag gillar att göra saker som kan användas. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av konst eller sånt som bara är pynt. Men knivar är perfekta för där kan konsten rymmas i verktyget.

Många föräldrar skulle kanske bli oroliga om deras tolvåring stängde in sig i garaget för att slipa knivar i timmar. Men inte Teodors mamma och pappa.
– Nä! Mina föräldrar har alltid stöttat mig. De litar på att jag har koll på vad jag gör, även om jag inte alltid haft det. Det är jag väldigt glad för.

Föräldrarnas tillit tycks också ha smittat av sig på sonen själv:
– Jag har alltid trott mig om att kunna, även när jag inte kan alls. Jag vill alltid ta på mig svåra projekt och bara kasta mig ut. Det är något väldigt förlåtande i att vara nybörjare. Då är allt tillåtet. Det går inte att misslyckas även om man gör alla fel.

Om några dagar ska han åka till Vadstena på knivträff. Han räknar med att vara bland de yngsta besökarna, men han känner sig inte främmande för det. Han känner de flesta i knivcommunityt vid det här laget.
– Det är många som tycker att det är kul att jag är ung. Att se att hantverket inte dör ut.

Själv är han inte orolig för hantverkets framtid. Tvärtom tycker han sig se att många unga lockas av att skapa med händerna. Han tror att det kan vara en reaktion på en uppväxt i en genomdigitaliserad värld där sociala medier-flödena bara pågår och pågår utan vare sig början eller slut. Just därför kan det kännas så förlösande att få belöningen i form av en fysisk kniv på arbetsbänken.

Men Teodor är långt ifrån någon teknikmotståndare. Det är tack vare Facebookgrupper, Youtube-filmer och Instagram-inspiration som han har tagit sig dit han är.
– Man får skilja på döskrollandet och det medvetna sökandet när man aktivt kollar upp saker. Det är en enorm tillgång också.

En av hans senaste hantverkspassioner är skomakeri. Allra roligast är att göra cowboyboots.
– De är som en canvas som man kan fylla med massor av olika motiv, förklarar han och visar sitt senaste par, prydda med Bohusläns flagga i blått och rött.

När han kör fast på något moment går han till en Facebookgrupp full av stövelkunniga Texasgubbar som hjälper till att förklara hur han ska gå vidare.
– Direkt får man 13 svar! Folk är väldigt vänliga. Det är aldrig någon otrevlig ton.

Tre par boots och några finskor har han hunnit med hittills. Inlärningskurvan är fortfarande brant och varje par blir bättre än det förra. Han pekar och visar på detaljer han ändrat mellan de olika paren:
– Randsömmen här blev lite för kort. Här gjorde jag den längre så att den flyter in bättre i formen… Jag gjorde också lite längre klack här för att få bättre balans i proportionen.

Dessutom har han redan saker han vill ändra på till nästa par. Det är en fin balansgång att våga granska sitt arbete i detalj, utan att bli självkritisk. Men Teodor verkar ha absolut gehör för var den gränsen går.
– Jag klankar aldrig ned på mig själv för att jag gjort något som inte är perfekt. Jag tänker bara att nästa gång blir det bättre! Det är ju jättemycket jag är jättenöjd med på de här bootsen också. Det är klart man ska vara stolt när man har gjort något!

För varje hantverk man lär sig blir det också lättare att lära sig nästa, tycker Teodor. Handlaget, blicken och materialförståelsen övas upp på ett sätt som ofta kan överföras från ett hantverk till ett annat. Dessutom odlas självförtroendet. Teodor Stiernholm utgår alltid från att allt är möjligt och ingenting är svårt, bara man ger det tid.

På gruset utanför garaget har han sin ässja, städet, hammare och tänger som han använder när han smider.
– Jag grävde ut en plats här och knackade bort berget där, förklarar Teodor i förbifarten.
– Ja alltså, det var berg ut hit, fortsätter han och måttar med handen.
– Men jag behövde plats för en bänk så jag knackade bort allt. Då var jag väl en 14 – 15 år. Jag satt hela påsklovet med en mejsel och slägga, utvecklar han, som om det vore den enklaste sak i världen att knacka bort en kubikmeter Bohusgranit.

På marken står en hink med skrot att smida av – en gammal ankarkätting, en hög med hästskor.
– Det är härligt att ha mycket material så man kan sätta igång direkt när man får en idé.

Stålet till knivarna däremot, köper han på metervara. Just nu jobbar han på en kockkniv. Bladet smidde han ut igår. Idag ska han börja arbeta med skaftet i svenskt plommonträ.
– Det är härligt med knivsmide att det är så mycket kontraster. När man står här ute och smider är det 1200 grader och man bankar och svettas. Sen sitter jag där inne och gör finliret. Då är det jättenoga på en hundradels millimeter. Det tycker jag är kul. Och så det magiska i att tämja stålet. Få det mjukt som modellera. Det är riktigt häftigt.