Bu bä vita lamm

Men vi börjar på Kymmendö 1872. Där satt den då 23-årige August Strindberg och skrev på dramat Mäster Olof när brevbäraren knackade på dörren och räckte över ett paket från Bonniers. Det innehöll två engelskspråkiga barnböcker och bifogad fråga: Kunde han tänka sig att översätta dem?

Visst. August skred till verket.

Och där, i Nursery Rhymes från 1869, fanns folkvisan Bah bah black sheep. Den hade tecknats ner för första gången i Storbritannien under 1730-talet. Vem som formulerat ursprungsraderna vet man inte. Däremot vet man att tillhörande melodi var den franska Ah! Vous dirai-je, Maman – eller som vi idag känner slingan i omarbetade form: Blinka lilla stjärna.

Den översättning som Strindberg gjorde ligger väldigt nära de engelska barnboksraderna. Men han gjorde också ett par förändringar. Lammet blev snålare och bjöd på »säcken full« där det brittiska lammet stått för tre hela säckar.

Och så var det det där med helgdagsrocken, söndagskjolen och strumporna. Folkvisefåret skänkte sina säckar till respektive mottagare med fri förfoganderätt – »one for my master, one for my dame, one for the little boy that lives down the lane«. Strindberg däremot specificerade användningsområde. Gissningsvis, funderade senare barnboksforskaren Göte Klingberg, tittade författaren på den engelska 1800-talsbokens illustrationer och försedde herren och damen med de plagg som de såg ut att vara klädda i på bilden. Något helgdagsrockslikt och söndagskjolsaktigt.

Att lammet i visan senare blev vitt, rår istället barnboksillustratören och hemslöjdsvurmaren Ottilia Adelborg för. Hon bytte färg lagom till sin bok Ängsblommor, 1890.

Och det är först därpå (!) som Alice Tegnér träder in i bilden, hon som brukar tillskrivas hela äran – inte minst i Nationalencyklopedin. 1892 tonsatte hon sången på sitt vis, och så sent som 1943 finjusterade hon texten, från »lilla barn« till »kära«. Och sen dess hör det till svensk allmänbildning att veta vem som skrev Bä bä vita lamm. Ja. Alice Tegnér.

Men är det mer som inte stämmer?

Bisarrt nog är Bä bä vita lamm det närmsta klädproduktion från grunden som många kommer idag. Och då vill man ju veta om sånginnehållet överensstämmer med sanningen. Vi har frågat får- och vävkännare.

Så låt oss starta med säcken.
– När jag skickar iväg ull för att spinnas om hösten, fyller jag vanliga, bruna 125-liters papperssopsäckar. Varje säck rymmer sorterad ull från runt 12 lamm, svarar Elisabeth Gellerstedt, på Gisslause lammgård på nordöstra Gotland. I år har hon 68 tackor och 135 lamm, bland annat rya-, gute- och finullsfår.

Men det är enbart ull från finullsfårets lamm som hon låter spinna, den är mjuk, glansig och finfibrig. Precis som människobarns hår är lammull lenare än föräldrarnas. Dessutom klipps lammet för allra första gången, och det ger ull med en mjuk lammlock i toppen – till skillnad mot föräldrarnas strån som har klippts i bägge ändar.

Elisabeth Gellerstedts lammfällar väger runt ett kilo i nyklippt form. Men innan den skickas på spinning sorterar hon ullen. Då blir det ungefär sex hekto kvar av varje fäll.
– Jag lägger dem på ett gallerbord här i ladan och plockar bort så mycket skräp, boss, stickor och strån som jag kan. Dessutom tar jag bort all korthårig, vaddig och svårspunnen bukull och all förorenad lårull. Man får betala tvätten per kilo, så ju mindre skräp, smuts och svårspunnen ull, desto billigare.

När ullen kommer tillbaka från spinneriet, nu som garn, visar vågen ännu mindre: fyra hekto garn per lammfäll. Smuts och fett är borta, dessutom har en del ull fastnat i kardmaskinerna eller gått förlorad under spinningen.

Lika stort svinn hade det inte blivit om hon hade kardat och spunnit för hand, konstaterar Elisabeth Gellerstedt, även om just finullsfårets ull kan vara svår att handkarda på grund av sina utpräglade lockar.

Före industrialismen, på den tid då maskiners begränsningar eller spinneriers lönsamhetskrav ännu inte påverkat vilka garner de flesta omger sig med, tog man vara på det mesta av ullen. Till och med den vaddiga och korthåriga bukullen kom till nytta. Idag är den bland det första som kasseras. Så säcken på folkvisans 1700- eller 1800-tal, var sannolikt fylld med mer blandad ull än dagens säckar generellt sett är.

Vill man maximera användningen av visans fulla säck (och arbeta mer), är det alltså kardning för hand och kvalificerad handspinning som gäller. Då är möjligheterna också större att ta vara på olika ullfibrers särart och göra trådar av olika kvalitet, med olika egenskaper. Kanske satsa på vattenavstötande tyg till helgdagsrocken. Förslagsvis av ryaull, som innehåller mycket täckhår, som är både starkt och vattenavvisande.

– Mitt spinneri tar tyvärr inte emot min ryaull, kardmaskinerna klarar inte av den långa ullen, säger Elisabeth Gellerstedt, som inte själv har tid att spinna för hand.

Sen kommer hon in på ullmängd. Också den skiljer sig åt från får till får.

Inte minst ger skilda raser olika slags och olika tung ull. Somliga får har både mjuk bottenull, rejälare täckhår och grova, stickiga märghår. Andra, som finullsfåret, har rakt igenom en silkesmjuk och finfibrig päls. Hur ullen blir under ett år, påverkas också av hur enskilda får har levt och mått sen senaste klippning. Det är dessutom precis som med människor; somliga har praktfullt hår, andra inte.
– Ja, därför går det aldrig att säga att exakt så här mycket ger ett får. Har det till exempel regnat strax före klippning, behöver en mindre andel smutsull sorteras bort. Det beror helt enkelt på.

Men vi använder Elisabeth Gellerstedts uppskattning som räkneexempel: De 4 hekto garn som hennes lamm i snitt ger per individ är ungefär lagom för att sticka fyra par strumpor till lille, lille bror.

Å andra sidan har vi »säcken full« att tillgå, som med samma räkneexempel skulle ge i runda slängar 4,8 kilo garn från 12 lamm. Hur mycket helgdagsrock och söndagskjol får man för det?

– Vi utgår från att helgdagsplagget är en kavaj och söndagskjolen är knälång, ett hyfsat modernt snitt, föreslår Marie Ekstedt Bjersing, huvudlärare i vävning på Sätergläntan, hemslöjdens skola. 1800-talsplagg krävde många gånger betydligt mer tyg än dagens.

Sen förhör hon sig. Vilken kvalitet vill du ha på tyget? Tjockt eller tunt? Vill du valka det till vadmal? Och vilket slags garn?

Vi enas om att ta vara på våra 4,8 kilo garn av finullsfårets lammull och bestämmer oss för att endast valka tyget lite lätt.
– För att få bort råvävskänslan. Ett tyg direkt från vävstolen blir inte så trevligt. En aning valkat, eller helt enkelt tvättat, blir det smidigare och mer hållbart, säger Marie Ekstedt Bjersing och påpekar att riktig vadmal kräver en rätt stor väv, eftersom efterbearbetningen krymper tyget med upp till femtio procent på bredden och 30 cm på längden.

Nu tänker hon sig en väv på en meters bredd, med nio trådar per centimeter i varpen.

Både trådtäthet och garnets grovlek spelar roll för hur mycket material som behövs, och för vilken kvalitet tyget får i slutänden. Hon bestämmer sig för garngrovlek nummer sju – det uttolkas sju meter tråd på ett gram ull.
– Man kan säga att det är ett standardgarn för det här ändamålet. Bra till kavaj och kjol. Tyget blir följsamt men fast.

Och sen spelar också vävbindningen roll, valet av vävteknik.
– Låt oss ta kypertbindning, föreslår Marie Ekstedt Bjersing och syftar på den tekniken som bland annat används i jeanstyg och som ger en diagonalmönstrad struktur.

– Hade jag valt tuskaft istället, den vanligaste och enklaste vävbindningen, där varje tråd går omväxlande under och över en korsande tråd, hade det visserligen gått åt lite mindre garn. Men då hade det å andra sidan blivit ett tunnare och något mindre ändamålsenligt tyg.

Sen räknar hon efter. Hon behöver en och en halv meter tyg till kjolen och tre och en halv till kavajen. Dessutom behövs extratråd, bland annat till den del av varpen som själva uppsättningen kräver men som man inte väver upp, som efsingar och framknytning. Sammanlagt blir det 5400 meter tråd till varpen – och 4500 meter till inslaget, det garn som sen ska föras in mellan varptrådarna.

Allt som allt beräknat i vikt: 1,4 kg.

Och därmed kommer svaret på frågan. Räcker ullen i säcken full?

Marie Ekstedt Bjersing nickar. Den mer än räcker.
– Du kan göra tre kavajer och tre kjolar plus runt sex par stickade strumpor till lille, lille bror.

Väljer du istället att väva en vid kjol av snitt som var vanliga på 1800-talet eller möjligtvis den långa bonjour med skörtar som sekelskiftets herre kanske bar till helgen, behövs betydligt mer tyg.

Men det är en annan historia.