Bindmössan

Den modell som jag gör hör till Stora Tunadräkten från södra Dalarna och är lite mjukare och större än andra bindmössor. Den användes i en tid då kvinnor inte skulle visa håret. Till högtider bar de mössan ovanpå en hårbindel och ett möss-stycke, en linneremsa med bred spets, för att dölja håret som var uppsatt i en knut.

Att den kallas bindmössa tror man beror på att många modeller har ett band baktill som kan dra ihop vecken i nacken, även om just det saknas hos Tunamössorna. De är klädda i kattun eller siden, ibland broderat, och prydda med sidenband runt kullen och under hakan. De är som små smycken. I gamla bouppteckningar framgår det att kvinnorna hade flera olika mössor och mössband. Det var ett sätt att variera klädseln vid olika kyrkliga högtider.

Jag kom in på det här med bindmössor via folkdansen på 1970-talet, då använde alla dansare folkdräkt. Intresset väcktes när jag såg att många av mössorna inte liknade de gamla från 1800-talet. Nu, när jag gör en ny, försöker jag komma så nära de äldre förlagorna som möjligt. För ett antal år sedan hittade jag en trasig mössa på auktion och kunde se hur den var gjord. Stommen var av lumppapper, alltså papper av textila fibrer. Det har andra egenskaper än cellulosapapper, är segare, lättare att forma och ger mjukare veck.

När jag gör en mössa limmar jag fast fodertyget på papperet med vetemjölsklister. Sedan syr jag ihop de två mösshalvorna med kaststygn. Fodret gör jag av tuskaftat linne, som förr troligen kom från uttjänta linneplagg. Därefter skapar jag vecken bak i nacken så att mössan får sitt karakteristiska utseende.

I Stora Tuna slutade kvinnorna att bära dräkt på 1860-talet, men en del äldre kvinnor fortsatte att ha sin mössa ända fram till förra sekelskiftet, i varje fall till kyrkan. Vid det här laget har jag många olika gamla mössor i min samling, inköpta på auktion eller loppmarknader. En del är trasiga så att det kardade linet, som ligger mellan stommen och yttertyget, syns. Ibland är gamla brev eller sidor ur almanackor och psalmböcker fastlimmade över mittsömmen, det stabiliserar. I början använde jag en nutida psalmbok men när jag kom över en riktigt gammal med sidor av lumppapper upptäckte igen hur segt och följsamt det är jämfört med cellulosapapperet.

När jag sätter på yttertyget har jag ett knep; jag sticker in knappnålar i mittsömmen. Då kan jag spänna tyget ordentligt utan att det förskjuts. Ett annat modernt trick är att fästa tyget runt kanten med gem, då sitter det på plats när man syr fast det i stommen.

Jag matar in tyget i nackens veck med en bordskniv innan jag kantar mössan med sidenband och syr en stickning runt kanten med förstygn. Sedan kan man sätta på prydnadsband efter tycke och smak. Förr nålades de fast så att de gick lätt att byta. Då kunde mössans utseende varieras. Banden är 90 cm långa, det är en och en halv aln. Håller man på med äldre hantverk så är det bra att känna till det måttet. På den tiden var det också särskilda mössmakerskor som gjorde bindmössorna. Den enda i Tuna som vi känner till idag var ›Gästgivarmor‹ i Tjärna by.

Men vi vet inte alltid vilken färg på mössan som valdes vid olika högtider. De som bar mössorna i äldre tid tog med sig den kunskapen i graven. Dräkten i Stora Tuna däremot, skulle vid de stora högtiderna vara svart och av köpetyger. Men till annandagarna och bröllop skulle den ha glada färger, kjolen randig i rött, grönt och blått.

Jag är fascinerad av gamla hantverk och brinner för att klura ut hur de gjorde förr. Det blir som en sport att göra det på gammalt sätt. Ibland kan jag nästan känna hur de tänkte när jag kommer på hur de gjorde.

När man tittar på gamla mössor kan man se att de inte alltid är så perfekta inuti. De kan vara ojämna och vecken kan vara lite olika. Det viktiga verkar ha varit att utsidan var snygg.

Det är väl den stora konsten idag – att kunna vara nöjd med de ojämnheter man själv skapat!«­

Etnologen Erik Thorell är en av Sveriges skickligaste bindmössetillverkare. Han berättade för Liv Blomberg om skapelseprocessen. Jonas Gratzer fotograferade.