A R V E T

Hennes egen design kännetecknas av djärva mönster, ränder och rutor. Ett av hennes mest kända textilmönster är Randig Banan som hon formgav för Ikea 1985 och som togs upp på nytt senast i vintras då en hel tunnelbanevagn målades i mönstret.

Lena Nilsson Wärff lärde känna henne 1972, på inspelningen av filmen Kvartetten som sprängdes i regi av Hasse Alfredsson. Inez hade hand om kostymerna och Lena om rekvisitan. Vid det laget var Inez 40 år och redan en uppburen gestalt i Designsverige. Lena däremot, var en 24-årig färsking i filmbranschen.
– Produktionen varade i nio månader – ett riktigt havandeskap. Och det föddes vänskaper ur den. Jag och Inez fick en väldigt speciell kontakt.

Inte långt efter filminspelningen flyttade Inez Svensson till Pakistan på ett FN-uppdrag för att utveckla landets textilindustri. När hon återvände till Stockholm något år senare visade hon diabilder och berättade om allt hon upplevt. Lena tyckte det lät fantastiskt. »Kom då!«, sa Inez. Hon hade kvar sin stora lägenhet i Karachi och ville själv tillbaka, bland annat för att utforska landets hantverkskultur, fri från FN:s snäva ramar. Kort därpå satt de båda på planet österut.
– Inez älskade att vara i Pakistan, minns Lena.
– Hon blev sedd på ett annat sätt där. Det var en frihet för henne att slippa sin svenska identitet. I Stockholm var hon liksom Inez Svensson – den här tuffa upphöjda personen. Men i Pakistan var hon Inez. Hon öppnade en annan, mer sårbar sida där. Vi kom varandra väldigt nära.

Den första resan resulterade i en film om Ajrak – blocktryckta bomullstyger som tillverkades i Pakistan. Inez hade kontakterna och Lena höll i kameran. Senare spelade de också in filmen Folkkonst på hjul om den pakistanska seden att dekorera lastbilar. Men det som verkligen tog Inez med storm var lapptäckena.

De kallas för rallis. Ordet kommer från ett verb som betyder blanda eller samla ihop. I vissa ökenområden i Pakistan och Indien har de förmodligen sytts i århundraden. Några är broderade, andra dekorerade med applikationer. Alla är sammansatta av små och stora tyglappar, ofta färgade i starka färger.

De täcken som Inez samlade in syddes i byar runt om i Sindh. Resan dit från lägenheten i Karachi gick med rickshaw, buss och ökentruck.

Lena försvinner ut i ett annat hus och återkommer med en bunt tunna gulnade papper. En reseberättelse som Inez själv tecknat ned på sin röda reseskrivmaskin:

»Vi åker klockan sex en måndagsmorron. Det är fortfarande kolmörkt ute. Bara böneturoparens röst hörs från en av moskéerna… Bussen är liksom alla pakistanska fordon pyntad och dekorerad, klädd med röd formica på insidan och med bollfrans och glitter längs vindrutan… När vi äntligen far ut på stora landsvägen är bussen fullsatt. Vi är de enda kvinnorna.«

Lena och Inez reste med köpmän, kallade sindhi wala, som köpte upp hantverk i byarna och sålde i staden. I en artikel i Hemslöjden från 1989 beskrev Inez senare sina upplevelser. Man »häpnar över mönsterrikedomen, som möter ögat«, skriver hon. »Lapptäcken i starka geometriska mönster lyser från gårdar och tun och det ena är vackrare än det andra. Oftast ser man dem kastade över en charpoy, repbädden som finns i de flesta pakistanska hem.«

Kvinnorna satt tillsammans på marken och klippte och sydde medan ungar myllrade omkring dem, minns Lena.
– Jag glömmer det aldrig. Men jag vet egentligen inte mycket om deras liv. Däremot vet jag att de var väldigt glada och upphetsade över att vi var intresserade av deras hantverk. Inez hade en speciell blick. Hon såg oerhört mycket och det förde respekt med sig. Även i de här byarna upplevde jag det, trots att vi inte kunde kommunicera med språk.

Rallis sys ihop med flera lager utslitna tyger på insidan, en rikt dekorerad framsida och en baksida enligt man tager vad man haver-principen. Raka förstygn håller ihop de olika skikten. Idag har det blivit vanligare att utgå från nya tyger, men täckena som Inez samlade in är troligen till stor del gjorda av återbruk. En har ett ajraktyg på baksidan, en annan en tyglapp med ett tryck som från en varusäck. Det mesta är bomull men något är gjort i siden. Somliga är dekorerade med pärlor, tofsar och garnbollar. En har vad som ser ut att vara hemmagjorda paljetter av hopknycklad folie.
– Ibland är baksidan nästan roligare än framsidan, säger Lena och vänder upp en avigsida som pusslats ihop av oregelbundna trasor av småmönstrade tyger.

För Inez Svensson slog de här täckena an något alldeles särskilt. Kanske påminde de om hennes barndom i Värmland. Inez mamma sydde också lapptäcken.
– Hon fångades av det fantastiska hantverket. Hon såg kvinnorna i byarna som varken kunde läsa eller skriva men som gjorde de här otroliga grejerna. Det var dem hon ville lyfta fram.

De två vännerna besökte Pakistan för sista gången år 1981. I slutet av 1990-talet drabbades Inez av Parkinson och blev snabbt dålig. Medan hon fortfarande bodde hemma var Lena med och tömde hennes kontor. Formgivaren Tom Hedqvist – Inez vän och kollega – sorterade in allt hennes arbete i ett arkiv. Satte in tygprover i pärmar och lade dem
i uppmärkta boxar. Lena bar upp låda efter låda på Inez vind. Ett helt yrkesliv samlat.

En tid senare flyttade Inez in på ett vårdhem på Brunnsgatan i Stockholm. Där passerade en strid ström av gäster, och Inez upprätthöll sin vanliga stil. Den enda utsmyckningen i hennes sista rum, var de utskurna tygtryckarblocken och lapptäckena från Pakistan. Lena hälsade ofta på. En dag frågade hon var allt det andra fanns. Var är arkivet?
– Äsch, det åkte ned i en container, svarade Inez.

Samlingen från Pakistan var det enda som hon sparat.
– Den sista gången jag träffade henne sa hon till mig: »Du vet väl vad du har lovat, Lena? Du glömmer väl inte att du ska ta hand om det pakistanska?«.

Inez Svensson begravdes på Skogskyrkogården i Stockholm sommaren 2005. Enligt hennes önskan var kistan svept i tyget Randig banan. Hennes tillgångar delades mellan ett katthem och Läkare utan gränser. Kollegorna från 10-gruppen fick ta vad de ville ur hennes lägenhet – och allt som hade med Pakistan att göra gick till Lena Nilsson Wärff.

Året efter Inez död producerade Lena en utställning med lapptäckena. Den visades i galleriet på Gotland och gick vidare till två museer på fastlandet. Sedan packade hon ned dem i lådorna igen. Och där har de legat sedan dess.
– Jag har försökt donera Inez samling till alla museer jag kan komma på, men ingen vill ta emot den. Det tynger mig. Jag lovade ju att ta hand om den. Jag tror att Inez hade velat att de skulle vara på Etnografiska eller något motsvarande. Att de skulle finnas någonstans där folk kunde ta del av dem – det är ju en skatt!

För Lena förblev Inez Svensson en vän genom hela livet. – Hon gav mig en känsla av att jag kunde. Att jag vågade. Inez gav mig mod – det har betytt mycket. Hon är fortfarande viktig i mitt liv. Jag tänker ofta på henne.