Tröjan från mamma

Det var mamma som stickade tröjan. Gyllengul och gjord av ett garn som hon växtfärgat själv. Hon hade plockat björkblad och johannesört i skogen vid vår gamla släktstuga och kokat dem i en gryta över eld nere på stranden. Därefter hade hon låtit garnet sjuda tillsammans med växterna och sedan hängt det på tork under träden. Hon hade lindat det till nystan, med omsorg valt ett mönster och tagit mina mått för att längre fram, under många långa sommarkvällar, sticka den där tröjan som blev mig så kär.

Det är inte mycket folk i butiken. Jag går fram till damen bakom disken och frågar henne om det går att köpa växtfärgat garn och anlita någon som skulle kunna sticka en tröja. »Jag är förstås beredd att betala för arbetet«, säger jag.

Damen skruvar lite på sig. »Ja du«, svarar hon, »det är ju möjligt att det går att hitta någon som skulle vilja göra det, men jag vet inte riktigt«.

»Jag förstår att det är ett gediget arbete som tar lång tid«, säger jag.

»Jag vet inte«, säger hon, »du kanske får leta någon annanstans«.

»Finns det någon hemsida eller så?« insisterar jag, »där folk erbjuder stickningstjänster?«

Damen skruvar på sig igen, och till slut är det en annan kvinna som bryter in i samtalet. Hon arbetar också i butiken och har lyssnat på vårt samtal en bit bort. Nu tar hon några steg mot mig och säger, nästan viskande, som att hon vill upplysa mig om något så självklart att min okunskap nästan är lite genant. »Du förstår«, säger hon, »de flesta som stickar gör det som en sorts kärlekshandling. Man stickar inte primärt för att tjäna pengar utan för att man vill ge något till någon som man älskar. Det kanske är bättre att du går till Åhléns och köper en tröja?«

Jag känner mig lite snopen när jag lämnar butiken. Kanske också lite sur över att ha blivit tillrättavisad. Samtidigt är jag tacksam för att hon förklarade detta självklara. För hon fick mig också att förstå varför jag tyckt så mycket om den där tröjan. Det var inte bara passformen, materialet och färgerna som värmde mig när jag bar den. Utan också, på något sätt, den kärlek som mamma lagt ner.

Inom handeln med antikviteter finns det som kallas proveniens. Ett föremål – säg en möbel eller en vas – får sitt värde dels genom sin skönhet och nyttofunktion, dels i kraft av sin historia. En fåtölj som en kung suttit i kommer att vara mer värdefull än en som har annan bakgrund. Det är svårt att förklara varför det är så, för i materiell bemärkelse förändrar ju inte historien något med fåtöljen i fråga. Men att vi är beredda att betala mer för en möbel med imponerande proveniens vittnar ändå om att den betyder något.

Och samma sak gäller de föremål som vi själva skapar. När en kvinna stickar ett par sockor till sitt barnbarn blir varje maska ett ögonblick tillägnat det barnet. Och varje gång barnet bär de sockorna är det lite som att hennes händer håller om dess fötter, en slags förlängning av hennes beröring.

Min gyllengula tröjas proveniens bestod av min mammas kärlek. Varje gång jag bar den var det lite som att känna hennes omfamning. Det är ett värde som inte går att köpa för pengar.

David Thurfjell är religionshistoriker och författare. Hans senaste bok, Anspråkstagen, kom ut på Norstedts 2026.