»En bra slöjdskog är varierad och tät, med olika slags träslag i olika åldrar. Man hittar det man behöver till det man ska göra«, sa träslöjdaren Beth Moen i en intervju för några år sedan och blickade ut över ett hygge. Så la hon till:
»Men så ser det sällan ut längre.«
Nej, så ser inte mainstreamskogen ut idag, i monokulturens och granåkerns tid.
Skogsstyrelsen har i en färsk rapport konstaterat att de biologiskt rika och riktigt gamla skogarna är borta inom 25 år om inte skogsbruket förändras (läs mer om det i Po Tidholms artikel längre fram). En utveckling som också riskerar att dra slöjd med sig i fallet.
Faktum är att en slöjdare och biolog ofta söker detsamma. Mångfald. Eller levnadsförutsättningar för olikhet.
När det snabbvuxna barrträdet premieras av skogsindustrin, finns heller inget utrymme för de riktigt gamla stammarna, trots att den gammelfura som hunnit bli över 200 år är rena drömmen för slöjdare och byggnadsvårdare.
Och eftersom den är svår att hitta, hotas också den slöjd som gjorts av gamla träd.
Ta bastabinnet till exempel. Ni vet, de sillakassar som försörjde hela bygder i Östergötland på 1800-talet – idag bisarrt lik samtidens lyxiga strandväskor, men på sin tid sprungen ur ren fattigdom, gjord för att håva upp fisk ur haven.
Till sillakassen behövs tunga gamla mormorsgranar med småfjällig pengabark och värdigt slokande grenar. Träd som inte odlats för att växa så snabbt som möjligt, utan fått sträva på, långsamt, upp mot solen. Blivit raka i ryggen och fibrerna.
Bra slöjdskog behöver »samma förutsättningar som barn«, sa träslöjdaren Jögge Sundqvist i Hemslöjd för några år sedan, »nya träd behöver omges av äldre«. Så har sillakassens gamla gran fått växa. Och den paketsnöressladdriga granbast som den görs av, dras från årsringar täta som bladen i en psalmbok.
Så blir det inte på en granåker med spurtande virke.
Eller ta kolarfaten. Stavarkorgarna.
Stavargran fanns det gott om i den gamla täta skogen, och den ser ut precis som den heter, som en stav eller spinkig tonårspinne, trots att den är gammal och seg. Den har bara haft en riktigt sopig uppväxt, nedtryckt under andra träd, blivit klen i växten – men härdad, urstark och kvistfri! Av sådana tunna stammar flätades alla de outslitliga, meterbreda och flacka korgar som kolarna kånkade träkol på en gång i tiden. Var och en gjord av minst
40 pinniga granar.
För den bär på minnen också, slöjden..
Men var hittar man stavargranen i plantagerna?
Nej, just det.
Det här skulle kunna bli en sorgesång. Men den artrika skogen är värd att slåss för. Av många skäl. En kampsång vore mer på sin plats. Välkommen till ett nummer kallat Skog & mark.
Malin Vessby,
chefredaktör
Hemslöjd ägs och ges ut av Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, den ideella organisation som samlar Sveriges 90 hemslöjdsföreningar.