Nygammalt

Till viss del är det honom som Siv Myhr har att tacka för att 1980-talshuset vid fjällkanten idag är till brädden fyllt med näverarbeten av urgammalt snitt.

När rikskändisen Arthur Hazelius i slutet av 1800-talet gjorde sitt bästa för att samla in bondesamhällets allra vackraste föremål till Skansen och Nordiska museet, låg Erik Fundin steget före. De saker som han själv letat upp, det var han bestämd med, de skulle stanna i Härjedalen. Idag utgör de stommen i samlingarna på Fjällmuseet i Funäsdalen.

Och det var där som det på allvar drog igång för Siv Myhr.

Visserligen hade hon börjat fläta näver redan på 1980-talet när hon läste till förskollärare i Falun. Men när museet skulle invigas strax före millennieskiftet och hon var hemma i Härjedalen igen, fick hon frågan om hon kunde göra näver-rekvisita till museets barnavdelning och använda gamla lokala föremål som förlaga.
– Jag sa ja, säger hon, där hon står med en näverkorg i hand.

Teknikerna visade sig vara andra än dem hon lärt sig på kurs. I gamla tiders Härjedalen var det framför allt flaknäver – eller helnäver –  i flera lager som gällde, och att sy samman delarna istället för att fläta. Siv Myhr började närstudera samlingarna och listade steg för steg ut hur hon skulle göra.

Och på den vägen är det.

På bänkar, hyllor, bord och sängar hemma i Ljusnedal står korgar, askar och kontar. I köket förvaras både te, socker och kaffe i näverburk. Lyfter man på andra lock hittar man knappar, tyger, garner.
– Jag vill ju att man använder näverföremålen. Det mår de bara bra av, säger Siv Myhr och tar trappan upp till övervåningen. Där ligger »snickarboden« som hon kallar den. Den ser ut som ett gästrum med säng. Oftast är det här hon sitter om kvällarna, med en ljudbok i mobilen.
– Jag har svårt att sitta still och titta på teve. Jag vill ha händerna igång.
– Och jag tror inte att vi mår bra av att det går så fort hela tiden, säger hon om sina många koncentrerade timmar vid arbetsbordet.

Hon pekar på de ulltofsar, små färgglada vadmalslappar och dekorativt klippta näverbårder som pryder burkar och korgar. Sådana utsmyckningar var karakteristiska för gamla tiders näverslöjd här i trakten. 
– Men dekoren var ju inte bara till lyst, påpekar hon.

Hon drar fingret längs en näverbård som har utskuret mönster och vågigt klippt kant. Utöver att pynta korgen utgör den också en slags förstärkning.
– Och ju fler förstärkningar, desto bättre håller det!

Flaknäverkorgar är också stabilt konstruerade. De görs av flera lager näver, så att korgväggarna i slutänden är runt en och en halv centimeter tjocka och stadiga som trä. Ändå är de flygande lätta. Nävern är placerad så att de olika lagren ömsom ligger horisontellt, ömsom lodrätt i förhållande till hur de vuxit på trädet. Det krävs syl, tång och rejält starka nypor för att kunna göra hål igenom alla skikt.
– Man lär sig hur det funkar – och att det måste vara vikt åt olika håll, förklarar Siv Myhr och slår fast att den bästa nävern har korta lenticeller. Det är trädets andningsöppningar – barkporer – som ser ut som små mörka streck på ytan. Det är just vid lenticellerna som nävern är som skörast. När flaken ska vikas händer det att de smäller av just där. Så när Siv Myhr klipper taggiga bårder att pynta en korg med, girar hon med saxen vid strecken.
– Jag är glad att jag flätat i så många år. Det har gett mig fingertoppskänsla för nävern och hur den reagerar. Jag känner om den är spröd, stark, hur mycket den klarar av att vikas.

Näverflak till stora korgar tas med fördel från björkar som vuxit i ett öppet landskap. Det ger ofta stadigare näver än om träden vuxit trångt. Till flätning passar istället lite följsammare flak. Men ofta får Siv Myhr nöja sig med det hon får tag på. Trots att Sverige är björkarnas land, är materialet en bristvara. Det beror bland annat på att tidsfönstret för näverskörd är så kort. Det ingår inte heller i allemansrätten att fritt skala björkar där man vill. Nu är också portarna slutna till exportnationen Ryssland.
– Så jag är verkligen rädd och varsam om de stora näverbitarna. Jag använder allt. Det som blir kvar av nävern flätar jag med och det sista fina spillet får blir eldtände, säger hon. Då och då skimrar härjedalskan fram.

Ute på den inglasade verandan, där hon gärna jobbar om somrarna, väntar två papperskassar med näverspill redo för kaminen. Där står också en skärmaskin att kapa näverremsor med – och ligger högvis med björkrötter i nystan, många nog för en livstid. De är ordnade efter grovlek, från allra finaste sort, tunna som björntråd, till fingertjocklek. En del av dem har hon dragit själv. Andra har hon bytt till sig eller köpt. Siv Myhr är flitig besökare på Tradera.
– Allra enklast är det att dra rötter från björkar som växer i de luckra spånhögarna vid ett sågverk eller i riktigt sandig jord, då går det lätt, konstaterar hon.

Vi pratar ju om hur vi ska överleva om krisen kommer. I ett sådant läge
kan det kanske vara bra att veta hur man gjorde förr?

På korgarna återkommer en dekorativ klyvsöm sydd med den tunnaste dimensionen av björkrot. Också längs korgöppningarna löper rötter, men då av rejälare slag. Det är ett sätt att förstärka kanterna. Handtagen däremot, gör hon oftast av sälg.
– Förr blev nio av tio sneda, säger Siv Myhr.

Men det problemet är löst nu. Mot väggen på glasverandan lutar mallar som hennes man hjälpt henne att tillverka. Runt dem spänner hon den spensliga kluvna sälgstam som ska bli handtag. När den torkar låses den i precis rätt form. 
– Man lär av sina misstag, konstaterar Siv Myhr glatt.

Starka röda klämmor från Biltema håller ihop formen på en korg i vardande. Hon har gjort en hel del väggkorgar på sistone.
– En sådan kan man ha papper, räkningar och viktiga småsaker i.

Visserligen är det den lokala kulturhistorien som hon brinner starkast för, men då och då experimenterar hon också. På en bänk står burkar med mönster tryckta på nävern. Andra har fått sin dekor inristad i ytan eller består av oväntade materialkombinationer. Näver med knypplad spets, sammet eller läder.

Hon drar med handen över den påbörjade väggkorgen. Nyligen hojtade hennes bror om att han skulle ta ner ett par björkar hemma i Lillhärdal. Det var slutet av maj, träden hade musöron och det var ännu en bit kvar till prunkande försommar. Egentligen var det lite tidigt men Siv Myhr kastade sig i bilen.
– Jag fick dra ordentligt för att få nävern att lossna. Och känn på den! Den är sträv. En rikligt savande stam ger ett glattare resultat. När det är riktigt halkigt under nävern släpper den enkelt med en smäll.

Siv Myhr suckar. Hon har kommit att tänka på en stor rönn som nyligen fälldes längs vägen uppe i Funäsdalen.
– Åh, hjälp, tänk om de väntat några veckor till och att jag hade fått chansen!

Hade hon vetat vad som var på gång hade hon bett dem skjuta upp avverkningen tills saven börjat safta ordentligt under barken. Nu gick en sällsynt chans till spillo.
– Härjedalen är Sveriges högst belägna landskap. Det har ju påverkat vilka material som funnits att tillgå här genom århundradena, påpekar hon. Det har varit mycket näverslöjd, men också rönnbarksslöjd. Rönn kan växa högt upp mot trädgränsen.

På sängen i »snickarboden« ligger även rönnbarksburkar. Nyligen lyckades Siv Myhr, tillsammans med etnologen Katarina Ågren och Brita Dixelius, som är ordföranden i Jämtland Härjedalens Hemslöjdsförbund, att få med både Härjedalens gamla näverslöjdstradition och dess rönnbarksslöjd på Sveriges officiella förteckning över levande kulturarv. Det glittrar till i Sivs ögon. Det känns stort.
– Med ökad uppmärksamhet ökar ju också chansen för de här teknikerna att leva vidare.

Till sportlovet går hon i pension från lärarjobbet på skolan i Funäsdalen, den som man skulle kunna tro är en liten byskola, men där det går 300 grundskolebarn eftersom Funäsdalen till skillnad mot många andra samhällen i Härjedalen är en tillväxtort. Fram till dess tar hon chansen att ta med sig näver- och rönnbarksslöjd till jobbet då och då – kanske stoppa datorn i en näverkorg – för att eleverna ska få se slöjd till vardags. Tänk om också dagens barn kunde få känna att de på egen hand faktiskt kan göra sig mycket av det som de behöver, resonerar hon.

Det var så hon själv växte upp. Mormor vävde. Farmor band kvastar, eller lime, som hon sa. Pappa snickrade och mamma sydde kläder.
– Skulle man ha en klänning så var det att gå på tygaffärn. Och det fanns alltid material att hålla på med, säger Siv Myhr.

Fortfarande är hennes bästa slöjdkniv en nätt liten sak med tunt blad som hon fick som sexåring. Det är med den som hon rensar sin näver.

Hon visar en tofsprydd rönnbarksask som är gjord efter den gamla oblatasken
i Ängesjö kyrka.
     – Att jobba efter gamla förlagor handlar ju också om att se ifall jag kan. Och hur ska kunskapen föras vidare om ingen behärskar den?

Egentligen är det udda att oblatasken är av rönnbark och inte av näver, eftersom rönnen tenderar att sätta smak och har en lite unken doft, medan nävern är luktfri. En annan skillnad materialen emellan är att rönnbarken är grövre, det blir mer som att jobba med ett slags svepteknik, säger Siv Myhr om barken. Känslan blir den av trä.

Dessutom skiljer sig skördeprocedurerna åt. Tidsfönstret är inte lika kort för rönnen. När savningen väl kommit igång runt midsommar, har man en bra bit in i sommaren på sig, medan björken kanske bjuder på snåla två, tre veckor. Ämnena tas också i motsatt riktning mot björknäver och skördas »på höjden«, lodrätt upp längs stammen i en lång remsa, medan näversnitten läggs horisontellt runt björkstammen. 
– Det får inte vara en för ung rönn. Två, tre decimeter i diameter är lagom, säger Siv Myhr och beskriver hur en kvistfri rönn brukar kunna leda till ett föremål med en höjd som är densamma som trädets diameter och en omkrets som överensstämmer med barkremsans längd. Det gör rönnbark extra lämpad för låga, vida former.

Det gäller också att vara lite rask. Formningen sker medan barken fortfarande är färsk och böjbar. Siv Myhr spänner nyskördat sladdriga remsor runt en mall av något slag, det kan vara en burk eller avloppsrör. Där får de sedan torka till den form som hon tänkt sig. Sammanfogningen sker i torrt skick.
– Men så gjorde man inte alltid förr, det kan man se på gamla föremål. Då var barken ofta färsk när den syddes samman. Därför kan de kärlen vara lite svajiga i formen, förklarar hon och lägger till att botten och lock däremot görs av näver i flera lager. Precis som förr.

Siv Myhr ruskar lite på sig. Intervjusituationen är trots allt ovan.
– Jag har näverslöjdat i 45 år och varit en doldis. Men nu har jag insett att jag måste bjuda på det här om slöjden ska leva vidare. Vi pratar ju om hur vi ska överleva om krisen kommer. I ett sådant läge kan det kanske vara bra att veta hur man gjorde förr?