Kunskap som inte går att ta på

NGO är en förkortning av engelskans non-govermental organization och ackrediteringen innebär att Hemslöjden numera har en rådgivande roll gentemot Unesco och svenska myndigheter vad gäller frågor kopplade till Konventionen för tryggandet av det immateriella kulturarvet.

Till skillnad mot det materiella kulturarvet, som handlar om byggnader och kulturmiljöer, handlar det immateriella om sådant som inte går att ta på, men som lever och förs vidare mellan människor. Tänk till exempel på danser, sånger, ritualer, mattraditioner och hantverkskunnande.
– Hemslöjden har alltid jobbat med att förvalta och föra vidare slöjdens immateriella kulturarv. Men vi har tidigare inte satt det i tydlig relation till Unescos konvention och internationellt arbete. Den här ackrediteringen är dels ett erkännande av vår samlade kunskap, dels hjälper den oss att jobba strategiskt med de här frågorna, säger Maria Jacobsson.

I mer än hundra år har hemslöjdsföreningar dokumenterat och fört vidare kunskap om allt från sticktekniker, täljgrepp och broderitraditioner till beredning av naturmaterial som ull, lin och rötter. Ett arbete som helt motsvarar andan i FN-konventionen som kom till 2003 och signerades av Sverige 2011.
– Den är en av de nyare kulturkonventionerna, berättar Charlotte Hyltén-Cavallius, senior rådgivare på Isof, Institutet för språk och folkminnen, den myndighet som har regeringens uppdrag att samordna Sveriges arbete med det immateriella kulturarvet.

Sedan tidigare finns den äldre och mer etablerade Världsarvskonventionen, som uppmärksammar fysiska kulturarv. Men den har visat sig skapa en ojämn fördelning över världen. 
– Den typen av byggnader, kulturlandskap och monument finns mest i västvärlden. De kunskaper, seder och bruk som finns i det globala syd omfattas inte. Den nyare konventionen fångar in det som finns och kan vara hotat i andra delar av världen, säger Charlotte Hyltén-Cavallius.

För att uppmärksamma och utveckla de immateriella kulturarven har Unesco flera nationella och internationella listor över levande kulturarv. Det finns också en över hotade kulturarv, liksom en med goda exempel på hur arbetet kan bedrivas. Eller ta Förteckningen över levande kulturarv i Sverige. På den har många slöjdtekniker kommit med de senaste åren.

Bara i år fördes sju hantverk in. Till dem hör bland annat skarvsöm, rönnbarksslöjd, nålbindning och ranavävning. Året innan hamnade inte mindre än nio slöjdtekniker på förteckningen, bland andra Hälsinge schablonmåleri och Delsbosöm. Det var Gästrike-Hälsinge Hemslöjdsförbund som skickat in just de ansökningarna. 
–  Vi gjorde en lång lista över levande och hotade kulturarv som vi i föreningen håller på med och utgick från material som vi redan hade och de medlemmar vi har, berättar Eva-Lisa Krabbe som är ordförande i en av förbundets lokalföreningar.
– En av våra medlemmar håller på med schablonmålning och kunde ta fram underlag för det. Du måste ju ha någon människa som både kan kulturarvet och kan beskriva det.

Arbetet med ansökningarna gav både nya kontakter och insikter.
– Vi insåg till exempel att det pågår mer än vi visste i länet. Som att Delsbosömmen är väldigt levande i Hudiksvalls kommun och lärs ut i skolslöjden, säger Eva-Lisa Krabbe som gläds åt den publicitet som en plats på förteckningen ger. 
– Det innebär ökad synlighet och att vi sprider kunskap om att de här kulturarven finns och utövas i Sverige. 

Just det sista är viktigt: att de utövas – i Sverige. Gamla sedvänjor som inte längre utförs av någon nu levande människa har ingen plats på förteckningen. Ibland talas det också felaktigt om »svenska traditioner« eller »svenska hantverkstekniker«.
– Men förteckningen innehåller inte svenska kulturarv, utan kulturarv i Sverige. Det är en viktig distinktion. Det är inte en specifik kvalitet att det är svenskt utan att det pågår i Sverige, säger Charlotte Hyltén-Cavallius på Isof och betonar att skillnaden mellan det materiella och immateriella kulturarvet just är att det senare inte är bundet till en viss nation.
– Berättande, sång och hantverk har inga nationella gränser. I stället kopplar de samman oss människor. Arbetet med konventionen bidrar till möten och samarbeten över nations- och språkgränser. 

Men kan verkligen allt som vi människor håller på med kvala in? På förteckningen över levande kulturarv i Sverige finns allt från kärlekslås (när ett par manifesterar sin kärlek med ett hänglås på offentlig plats och sedan kastar bort nyckeln), till annandagsbandy, festivaler och glahålskaffe (den kaffetår som dricks innan en färdig väv klipps ner).

Förra året kom det in sextiofyra förslag, av dem hamnade tjugo på förteckningen i år, varav sju som sagt i kategorin hantverk.
– Jag tror att många gärna nominerar sådant som är betydelsefullt för dem, säger Charlotte Hyltén-Cavallius.
– De immateriella kulturarven betyder något för människors identitet och ger oss mening.

För att få en plats på förteckningen över levande kulturarv i Sverige eller på någon av de internationella listorna är det viktigt att kulturarvet är väldokumenterat och levande.
Det behöver också vara förenligt med mänskliga rättigheter. 
– Annars strider det mot de kriterier som finns inskrivna i konventionen, förklarar Charlotte Hylten-Cavallius.

En karneval i Belgien togs exempelvis bort från den Representativa listan över mänsklighetens kulturarv eftersom den innehöll inslag av rasism, vilket inte är förenligt med konventionens krav på ömsesidig respekt mellan människor.
– Det finns ju många immateriella kulturarv som människor utövar, men alla kanske inte passar i Unescoformen, säger Charlotte Hyltén-Cavallius som upplever att intresset ökat på senare år. Ändå finns det få statliga medel avsatta för arbetet med att dokumentera och bevara det immateriella kulturarvet. 
– Det bygger på ideella krafters engagemang. En central del i konventionsarbetet är sådant som exempelvis SHR gör.

Bland annat har riksförbundet under våren genomfört en utbildningssatsning landet runt, för att sporra och stötta landets hemslöjdsföreningar till att mer medvetet arbeta med det immateriella kulturarvet.

I många föreningar är engagemanget redan stort. Som i en av de mest nybildade, Riksföreningen för korg och korgslöjd.
– Korgmakeri är ett av våra äldsta hantverk och finns över hela världen. Korgen var oerhört viktig före plastens intåg och det är den fortfarande. De flesta av oss har fler korgar hemma än vi tänker på, säger Helena Åberg, en av initiativtagarna.

Tillsammans med andra inom hemslöjdsrörelsen har hon de senaste åren drivit projektet »Korgen lyfter«, för att tillvarata den korgmakarkunskap som fortfarande finns i Sverige.
–  Vi bor i ett avlångt land med flera klimatzoner och har en väldigt varierad korgtradition. Ibland finns det bara enstaka personer kvar med levande kunskap om en viss korgteknik. Det är viktigt att ta vara på den och föra den in i framtiden, säger Helena Åberg.

Hon beskriver de immateriella kulturarven som nycklar till att förstå de materiella. Om vi saknar kunskap om hantverkstekniker och hur naturmaterial har beretts, blir föremålen i museernas samlingar snart obegripliga för oss. Som att ha ett helt bibliotek fullt med böcker men inte kunna läsa. 
– När det gäller just hantverk så ligger det också en viss krisberedskap i att kunna tillverka saker själv och veta hur man använder lokala material. Det är viktigt att bevara slöjd- och hantverkskunskap som en del av vår historia men också för att vi behöver den här och nu.