Komma hem

Letar inte alla hem? En människa. En famn, en hamn, ett hantverk, en tradition. En plats. Något som funnits mycket längre, och där jag får kroka i. Vara stygn i sömmen, trasa i väven, hugg i stocken eller svepande penseldrag.

Långsamma, som ska berätta om oss, när vi inte finns. Lappar i ett täcke, trådar spunna till garn. Något beständigt, men inte lika beständigt som väven själv. Ett andetag i en storm, ett barn av en släkt.

Inte en kugge i något hjul, nej det att komma hem är att lämna allfarvägarna, de snurrande maskinerna med sina effektiviserade former och bli knögglig, foga sig men utan att formas. Har den här individualismen lurat oss att vi måste vara som alla andra för att passa in? Att komma hem är också att vara behövd. Hitta en plats där man gör nytta och kommer till sin rätt. Och det är ingen ensam plats.

I sommar drabbade mig en särskild lycka. Jag såg att rågens ax uppvisade en ton av silvergrått. Det var lycka över skönheten jag såg och lycka över att jag tillåtit mig en sådan monotoni att jag kunde urskilja en försiktig nyans.

Jag har ju hört om axen, hur de skiftar färg en dag, som himlen klarnar efter ett regn. Jag har sett dem som talar spannmålet, stå i köksfönstret och väga, de som nu är döda. Diskutera nyanserna. Det var därför jag kom hit, för att de imponerade på mig, med sin högupplösta tillvaro.

Jag ville plötsligt ringa och berätta om det grå.

När jag flyttade till mammas by på Öland betedde sig vissa som om de kände mig, först nu när jag har egna barn förstår jag att de såg morfar i mina snabba rörelser, mormor i min glöd för kultur, mamma i mina nyfikna frågor.

Och i år har jag, efter års drömmande, tillsammans med många nya vänner byggt en teater i släktens gamla lada. Gått runt med skruvdragare och trätjära, »hållbarhet i princip obegränsad« står det på hinken, i en byggnad som morfars far surt förvärvat efter att ha spelat bort sin gård.

Nästan opåverkad av seklets stormar står den, stadigt och nyfiket ser den på när vi skruvar upp strålkastare och lägger scengolv. Bär in låtsasstenar (och bär ut kalksten), låtsashav, en låtsashimmel – och riktig sand. Överallt hittar jag spår av känsliga, ängsliga, poeter i stora stövlar, mina dårfinkar till släktingar som alla hör hit, i ett fäste till de gamla portarna, islaget med tre långa spikar som alla vikit sig, och bankats dit med rastlös, irriterad hand. Målat över. Där någon lappat ett hål, avslutat mitt i en tanke, fyllt upp med sten där det saknats bräder.

Man ärver inte bara färger utan även förmågan att hänga upp en ladugårdsport ordentligt, eller lite på trekvart. Och jag vänder mig hastigt om, som om han stod där.

I halmen som morfar tog in sista sommaren. Doften av tjära är samma som då. Att komma hem kan vara en plötslig stillhet i vilken man kan höra sig själv viska: Tack.

Tove Folkesson är författare och musiker. I vår släpps hennes nästa roman. Den heter »Min farsa var kommunist«.