Från början handlade det om att jag på något vis behövde kanalisera mina tankar om fred. Att hitta något sätt att vara konstruktiv i den här extrema, empatilösa tiden. Det är så lätt att förlamas av världsläget. Stickning är visserligen inte en uppenbar form av aktivism – som det är att blockera hamnar mot vapentransporter, limma fast sig på motorvägar och riskera fängelsestraff för det man gör. Sådan aktivism sätter verkligen något på spel, och kanske är det precis vad man behöver göra om man verkligen vill förändra. Men det finns ändå något i stickning och slöjd som går på tvärs mot tidsandan.
Vad menar du?
Grundprincipen i dag är att man köper sig allt som man behöver, det är så vi ska få samhället att »rulla«. Jag hade ju kunnat klicka hem en effektivt industriproducerad väst på några sekunder. Men i en tid där allt räknas i pengar står stickningen för något annat. Den är tidskrävande och fullkomligt olönsam. Man sitter där man sitter, tar maska efter maska. Och så försätts man i det där repetitiva taktila läget där tanken får plats. Det är ett tillstånd som kanske är viktigare än någonsin nu när världsläget ser ut som det gör och allt går så fort. Att ge plats för eftertanke och att för ett ögonblick stänga av bruset. Det ger i varje fall mig kraft.
Berätta om västen.
På framsidan är det fredsduvor och en grekisk bård. På baksidan har jag stickat blommor och pollinatörer, vilda bin. Den sidan är lite gladare och blommigare och jag gissar att den lättare kan bjuda in till samtal än den mer plakatpolitiska framsidan. Egentligen är det vad jag skulle vilja uppnå; möten och samtal om fred och biologisk mångfald. Det vore
en önskeeffekt av den här västen.
Rent tekniskt är den inte så perfekt utan mer knasig. Jag formgav medan jag stickade.
Behöver vi prata om fred?
Ja kanske? Nyligen hörde jag försvarsministern tala om att det behövs fler människor till vapen-industrin. Men det finns så många fler vägar till att stärka ett lands motståndskraft. Som att börja samarbeta på olika sätt och i olika sammanhang. På så vis kan man lära sig saker av varandra som håller över tid, det tror jag.
Hur kommer slöjden in i det?
Jag tror att vi kanske mer än att prata, behöver tänka och göra! Tänk om alla här i grannskapet var lediga en dag i veckan för att skapa saker tillsammans till exempel. Som att odla en potatisåker ihop. Inte för potatisens skull, utan för att tillsammans möta något oväntat och ibland obekvämt. Vilket hembygdsvärn! Det vore väl något för den här tiden, när vi isolerar oss i våra bubblor och så många upplever meningslöshet?
Du menar att görandet, till skillnad mot mycket annat, ger mening?
Jag tänker att slöjdande kan bjuda på alternativa och kluriga vägar. Att bygga lite här, skruva lite där, koppla ihop rör och flytta tunga grejer…
Jag och min familj bor i ett pyttelitet, skruttigt hus från 1920-talet. Han som en gång byggde det, jobbade med rivning. Rivningsvirket tog han sen hem och använde, så huset är som ett enda lapptäcke – med spillvirke här, en handhyvlad 1700-talsdörr där. Det är fint att genom sitt hus få möta en person som istället för att utgå från ett ekonomiskt kapital, försökt att ta sig fram i motvind med hjälp av finurlighet och slöjdigt handlag. Även vi har lagt otroligt mycket tid men väldigt få kronor på det här huset. Också min nioåring har varit med och byggt. Han har spikat panel med hammarslag som ofta hamnat bredvid spikhuvudena men han skulle aldrig i livet kalla sig för slöjdare. Ändå tänker jag mig att han med slöjden får kunskap att bära med sig som är trygghetsskapande på ett likartat sätt som ett påfyllt sparkonto. Jag vill ändå tro det.
Men om vi går tillbaka till grundfrågan om hur vi löser världsfreden, så har jag tyvärr inget svar.