»Ingen fattar vad en tapetserare gör! Kanske beror det på att nittio procent av hantverket är dolt. Inte ens personer i min närhet förstår. Tapetserarens uppgift är liksom att dölja sitt eget jobb, att klä in det med tyg. Det är annorlunda för möbelsnickare. De får ofta mycket credd för sitt hantverk, också här på Malmstensskolan, och det ska de självklart ha, men tapetserarna hamnar lätt i skymundan. Att möbelsnickeri är manligt kodat och tapetseraryrket kvinnligt spelar antagligen också roll för yrkenas status.
Inför vår examenskurs skulle vi tillverka en ›avancerad möbel‹ men jag visste inte vad jag ville göra. Då slog det mig att det återigen snackades så otroligt mycket om snickarnas gesällskåp. Och då tänkte jag att jag ska fan också göra ett skåp!
Jag utgick från vad jag i mitt huvud tycker är karakteristiskt för ett sådant. Enkla raka fyrkantiga väggar med luckor och gångjärn – och så la jag till allmogeskåpens krönlist, en sådan organisk form är perfekt att tillverka i tapetseringsteknik.
Skillnaden från vanliga skåp är att det här är gjort helt och hållet med tapetserarens tekniker och material. Jag vill att folk ska förstå hur fantastiska de är, vilka spännande sammansättningar som finns, alla vackra möten, hur smart det är.
Bottenplattan i skåpet består av en form av grundstoppning som ofta använts i fina matsalsstolar från 17- och 1800-talet. Den har en bärande sadelgjord i botten, sen grundväv med fastredningsstygn rakt igenom krulligt tagel och ovanpå det: linneväv. Det tyget kallas entränning av någon anledning. Till en början var allt kanske trettio centimeter högt, där gör det fluffiga taglet sitt. Sen spände jag ner det med genomdragsstygn, rakt igenom hela dynan, och drog och komprimerade tills dynan blev jättejättefast och tre, fyra centimeter på höjden. Man får väldigt starka nypor. Det är tungt arbete. Men slutresultatet får en skön stuns. Ställer man sina sköra kristaller inne i skåpet kommer de inte gå sönder om de välter. Det är väl praktiskt?
Även krönlisten är stoppad med tagel. Jag har gjort den möjlig att lyfta bort för den som vill ha ett mer modernt uttryck. Den är gjord på samma sätt som man skulle göra en vulst på en traditionell sittmöbel, alltså en rulle fylld med tagel som man lägger i framkanten av stolsdynor och syr fast hårt och fast för att formen ska hålla sig bättre. Gamla barock- och rokokosoffors böljande former brukar vara formade på det sättet. Beroende på var man sätter avsyningsstygnen – var man går in och ut med nålen – kan man skjuta materialet framåt, uppåt, nedåt, utåt. Jag tycker om de traditionella teknikerna där man styr formen mycket med händerna.
I det här skåpet har stoppningens stygn också fått bli dekor. Stygnen görs med en stark och vaxad lintråd som klarar av att man drar och sliter i den och vanligtvis brukar de döljas. Så är det ju med tapetserarhantverket, det mesta är väldigt osynligt. Det finns inte heller särskilt många relevanta läromedel för den som vill lära sig. Så nu jobbar jag med en illustrerad instruktionsbok. Jag tycker att en sån behövs.
Skåpet är som en exposé över olika tapetseringstekniker. Dörrarna har jag klätt med flätad sadelgjord medan väggarna är kullerstoppade. På dem går 77 stycken franska knutar, s k madrasstick, rakt igenom och håller materialet på plats. Det blir väggar som påminner lite om en gammal tagelmadrass, old school, med böljande sidor. Skåpet blir skönt att ta på.
När man jobbar och stirrar sig blind på varje enskilt litet stygn är det svårt att få distans till vad man håller på med. Jag var inte alls beredd på den respons som jag fått på skåpet. Att så många tyckt att det är spännande. Men nu när jag skriver min C-uppsats har jag insett hur ovanligt det varit att använda tapetserartekniker på andra möbler än sittmöbler. Under barocken klädde man visserligen in allt med tyg, både hyllor och bord. Det var för att tyg var det mest prestigefyllda och dyra som fanns. Men idag ska allt istället vara trärent och praktiskt. Fast det här funkar ju det med! Skåpet blir ju lika hållbart och funktionellt som vilken skickligt stoppad stol som helst. Och en sådan skulle man ju inte ifrågasätta. Dessutom kommer det sannolikt att utsättas för betydligt mindre slitage än en stol.
Det läder som jag klätt in låda, hylla och ben i är också tapetserarmaterial. Men hur jag lindat benen har kanske lite mer gemensamt med hur sadelmakare brukar jobba. Det var lite av en utmaning för mig. Å andra sidan har jag fått lära mig något nytt – och det gillar jag. Det är egentligen essensen av det här yrket: Problemlösning! Hela tiden!«
Linnea Lundell är nyutbildad tapetserare och gör succé med skåpet som hon gjort med tapetserarens tekniker.
