Charlotte Hyltén Cavallius är forskare med inriktning på minoritetsfrågor vid Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala och författare till avhandlingen Traditionens estetik: spelet mellan inhemsk och internationell hemslöjd.
Vad tänker du på när du hör ordet kulturarv?
Jag tänker att det handlar väldigt mycket om makt. Kulturarv är inte något som bara finns där. Vissa institutioner och personer har i kraft av sina ämbeten möjlighet att peka ut vad som ska ingå i begreppet, andra har det inte i samma utsträckning. Genom sammansättningen av orden kultur och arv är det lätt att föreställa sig det som ett testamente, någonting som vi ärver, men det är faktiskt vi själva som hela tiden skapar det. Kulturarv handlar om samtidens relation till både dåtiden och framtiden.
På vilket sätt kan man påverka bilden av kulturarvet?
Det är viktigt för oss som är verksamma inom kulturarvssektorn att bli medvetna om vilken roll, och makt, vi har. När bilden av kulturarvet skapas formas också en syn på svenskhet. Den kan vi vara med och påverka. Vi kan betona just rörligheten och se till att man inte biter sig fast i gamla definitioner som säger att en viss slöjd hör hemma på en viss plats till exempel. Hemslöjden i sig har ju en otrolig potential. Speciellt med tanke på återbruk och görande, saker som människor över hela världen delar.
Hur kommer det sig att just hemslöjd ofta använts i nationalistiskt syfte?
Det handlar om de långa historiska rötter som nationalister gärna vill betona för att hävda sin rätt till ett visst territorium. Då är det lätt att ta till hemslöjd. För hemslöjdsrörelsen har varit med och byggt upp idén om det nationella och lokala i slöjden. Men om man dyker ned i olika musei- och slöjdsamlingar så ser man det komplexa. Man kan till exempel enkelt visa hur bruket av folkdräkter var mycket brokigare och spretigare än vad många tror idag. Den mer tillrättalagda bilden formades till stor del av insamlarna genom deras urval.
Vad är det som har hamnat utanför ramen när bilden av svenskheten skapats?
I stort sätt kan man säga att självägande bönder har fått bli de som symboliserar det svenska. De rörliga har alltid varit ett problem för hemslöjden. Det samiska hantverket fick först inte räknas med och romskt hantverk finns inte alls representerat. Det har helt uteslutits. Och jag kan öppenhjärtigt säga att begreppet luffarslöjd är någonting som man verkligen måste göra upp med. Det är helt klart problematiskt att det fortfarande används. Man vill lyfta fram hantverket men använder ett nedsättande ord om dem som utförde det.
Vad finns det för risker med en snäv kulturarvssyn?
Det är en fråga om tillhörighet. Om hur vi skapar gränser mellan människor och grupper i samhället. Det är farligt med vi- och de-relationer. I förlängningen har vi människor som sitter och hatar på sociala medier. Det är där man ser den läskiga konsekvensen av de här processerna, och där det faktiskt också kan eskalera till våld, till exempel i form av mordbränder mot rumänska romers läger.
Qaisar Mahmood är kulturarvschef på Riksantikvarieämbetet och författare till böckerna Jakten på Svenskheten och Halva liv.
Vad tänker du på när du hör ordet kulturarv?
Jag tänker att det finns en idé om att det handlar om saker från »förr«. Gärna från det gamla bondesamhället. Hemslöjd och folkdräkter. Men jag föredrar att tänka på det som ett verb, som något vi gör – vi tar saker och ting som har varit; fenomen och uttryck, och använder dem som legobitar för att bygga en idé om svenskhet.
Hur hänger synen på kulturarv ihop med synen på svenskhet?
Under lång tid har kulturarv använts för att skapa bilden av den homogena nationen eller »folket«. Då har man bara lyft fram vissa av de här bitarna. Problemet är att om du bara ställer fram blåa legobitar så kan du bara bygga en viss typ av figur. Väljer du att visa också de blåa, gröna, gula och röda bitarna, kan du bygga helt andra berättelser.
Vad är det som har hamnat utanför ramen när bilden av svenskheten skapats?
Det är ju alla som ser ut som jag, med mörkt hår och bruna ögon. Vi som aldrig har spenderat somrarna i ett rött hus med vita knutar. Det är mycket svårare för oss att identifiera oss med den gemensamma berättelsen om Sverige och vad som kännetecknar oss som bor här. Men det är ju faktiskt ett behov som vi människor verkar ha, att känna oss hemma i det sammanhang där vi lever.
Vad är den viktigaste kulturarvs-politiska frågan just nu?
Den handlar om att möjliggöra att alla, oavsett var de är födda, ska kunna ta del av allt som har funnits i Sverige, från stenåldern fram till nu. Jag måste få vara intresserad av folkdans, trots att jag är uppvuxen i Pakistan och ingen av mina föräldrar har dansat. Vi behöver komma ifrån idén om att vissa kulturella uttryck – som hemslöjd, folkdans eller runstenar – att det ska finnas nån slags blodskoppling mellan mig och de som har utövat dem för att jag ska kunna göra anspråk på dem. Jag vill kunna använda alla relevanta legobitar från historien, både från Västergötland och Mesopotamien, för att berätta om vem jag är.
Vad kan man som hemslöjdsintresserad göra för att bidra till en öppnare syn på slöjd och kulturarv?
Man ska inte sluta slöjda! Inte sluta dansa folkdans eller klä sig i folkdräkt. Men medan man gör det kan man hjälpa till att påminna om att de här uttrycken inte skiljer oss från andra. Prata om vilka influenser som har funnits. Bejaka, utöva, visa på bredden. Det motverkar snäva normer.
Vad finns det för risker med en snäv kulturarvssyn?
Man befäster tanken om »vi« och »de« som statiska identiteter. Att vi är en grupp, vi har alltid varit en grupp, och du kan aldrig bli del av den. För mig är det en fråga om demokrati. Om jag ska känna mig som en del av det här samhället i både medgång och motgång, då kan det inte finnas idéer om vilka som är de äkta svenskarna och vilka som är de andra – andra klassens medborgare som inte hör till på riktigt. Det är det som är faran. För vi vet ju vad som händer i tider av kris. Det är alltid »de andra« som snabbt pekas ut. Det är bara att titta på andra världskriget för att se hur snabbt det kan gå.
Frida Hållander är konsthantverkare och doktorand på Konstfack med det praktikbaserade konstnärliga forskningsprojektet Vems hand är det som gör? Orienteringar kring konsthantverk, klass och feminism.
Vad tänker du på när du hör ordet kulturarv?
Jag har jobbat mycket med den Zickermanska samlingen, alltså Lilli Zickermans stora inventering av textil hemslöjd från 1910–1931. För henne var det viktigt att knyta estetiska uttryck till vissa platser. Där finns en intressant koppling till samtiden, där höger-extrema och socialkonservativa grupper i Sverige idag gärna pratar om att man vill värna om och visa respekt för kulturarvet. Men tittar en tillbaka i samlingarna så ser en att tekniker och estetiker har rört på sig och omförhandlats genom hundratals år. Det finns inte ett fast kulturarv och har aldrig funnits.
Vad har du kunnat dra för slutsatser av att studera Lilli Zickermans fotodokumentation av vävar, broderier och andra textilier?
Jag har försökt förstå de gränser som hon satte upp. Vad hon valde och valde bort, och varför. Och hur det påverkar samtalet om slöjd och konsthantverk än idag. Exempelvis finns det en klassaspekt som är väldigt intressant, i skärningspunkten mellan det industriella och det handgjorda. Frågor om smak, moral och respektabilitet spelar in på hennes urval, speciellt kopplat till kvinnlighet. Som till exempel när det gäller hennes avsky mot virkning, som hon tyckte var en alldeles för slapp teknik. Samtidigt bestod Zickermans arbete först och främst av att lyfta kvinnors arbete, och framför allt var hennes uttalade vilja att kvinnor skulle ges ekonomisk bärkraft genom sitt dagliga hantverks- och slöjdarbete. Det är en dubbelhet i Zickermans arbete. Att kvinnor har fått känna sig värdefulla genom sitt görande är fantastiskt; men den frigörelsen gjordes bara tillgänglig för dem som passade in i mallen. Det är viktigt att påminna sig om att minoriteter exkluderats.
Hur kommer det sig att just hemslöjd ofta använts i nationalistiskt syfte?
Ett av svaren ligger just i det lokala, som Lilli Zickerman la stor tyngd vid. Att koppla en viss form av broderi till ett visst härad till exempel. Den sammanblandningen av kultur och geografi öppnar för ett vi och de-tänkande som egentligen är helt onödigt. De där idéerna är det dags att släppa om man inte vill gå nationalisters ärenden. De institutioner, organisationer och museer som reproducerar de här tankarna behöver syna sig själva. Deras makt är kanske större än de själva tror.
Vad kan man som hemslöjdsintresserad göra för att bidra till en öppnare syn på slöjd och kulturarv?
En sak som jag själv har använt mig av är att pröva nya material, tekniker och framförallt sammanhang. Slöjda med någonting annat än det som rekommenderas. För det händerna gör kan förändra. I övrigt handlar det om att rannsaka sig själv, och att se sin egen maktposition: att våga se att det en gör har konsekvenser. Med det menar jag inte att en ska sluta slöjda. Det finns jättemånga sätt att »reclaima« nånting, och omförhandla innehållet. Landskapssömmar i sig är inte problemet, men hur det pratas om dem, och hur de används spelar faktiskt roll.
