»Jag har tänkt mycket på vad hår betyder. Identitet, status. Och hur fort det blir främmande när det lossnar från huvudet. Det blir snabbt äckligt, det som nyss var en del av en. Dessutom jobbar jag alltid med restprodukter och material som har en historia. Det taktila är viktigt för mig. Därför kändes hår som ett väldigt intressant material. Så jag klippte av mitt eget hår och började med det.
Ganska tidigt bestämde jag mig för att göra en kappa. Pälskappan är en så stark maktsymbol men den har också många bottnar.
Jag behövde mycket material så jag började samla in hår från frisörer. Mycket kommer från dammsugarpåsar och soptunnor. Jag har rensat väldigt mycket skräp, för att få fram det som gick att använda.
När jag arbetade med håret blev jag van vid det. Men jag kunde märka att andra blev äcklade. De ville inte röra vid det. Men när det väl hamnat i kappan blev det plötsligt lockande igen. Kanske för att många uppfattade det som att det kom från djur.
Kappan är stor, den är väldigt mycket kropp, nästan som en egen skepnad. Den är djurisk i sig.
Jag vävde mönsterdelarna i hampa och la in håret som inslag och sydde ihop allting för hand. När jag inte jobbar med restprodukter jobbar jag helst med hampa. Det går hand i hand med mitt sätt att arbeta. Hampan bär inte på samma historia som bomullen, det är ett starkt och hållbart material utan kopplingar till konsumtionssamhället.
Jag dras till enkla tekniker och experimenterade mycket i vävstolen. Det blev någon slags halv-panama-hittepå. Håret är inte knutet, jag har bara vävt in det, så om man drar i det lossnar det.
Jag gillar att kappan är skör. Om någon bär kappan kommer den att håra, precis som vi gör. Dessutom gör skörheten att man måste vara rädd om den, och det tycker jag är bra. Vi måste lära oss ta hand om grejer.
Men skörheten bär på något annat också. Vi människor har ofta stora egon och vill gärna sätta oss i maktpositioner, så som pälskappan är en symbol för. Men egentligen är vi väldigt förgängliga.
Det här projektet har betytt väldigt mycket för mig. Jag är fortfarande osäker på vad alltihop egentligen handlade om men just nu känns det väldigt skönt att jag har fått det avklarat.
Den heter Djurisk mänsklighet. Det syftar på oss människor och hur vi håller på med den här planeten. Jag har varit väldigt arg och irriterad på mänskligheten, men under arbetet med kappan kändes det som att vi försonades lite grann.«
– Klara Djamila Kassman, konstnär som i somras tog examen från Konstfacks textillinje.